Fritt fall för EU:s handelspolitik

In i det sista var det osäkert om toppmötet mellan EU:s ordförande Donald Tusk och Kanadas premiärminister Justin Trudeau skulle äga rum eller inte.

Men egentligen handlar härdsmältan som förkortas CETA, frihandelsförhandlingarna mellan EU och Kanada, mer om EU:s existentiella kris än tullar och investeringsskydd.

Lilla Vallonien satte som bekant stopp, med hälsning från sitt parlament och 3,5 miljoner invånare, när Belgien skulle skriva under avtalet tidigare i veckan. Trots flera dagars intensiv press från övriga medlemsländer stod Valloniens S-ledda regering på sig.

Frågan nu är vad allt det här betyder.

Mycket talar för att ett avtal mellan Kanada och EU kommer att skrivas på, antagligen inom några månader. Vallonien har inte sagt blankt nej. Det reformerade investeringsskyddet ICS, och specialdomstolarna som skulle ta hand om tvistlösningsmekanismen mellan företag och stater, skaver mest.

Men det är ett inställt toppmöte, inte en stängd dörr för all framtida handel.

Ändå har förhandlingarna blottat ett enligt politiksajten Politico »förödande strukturellt hot mot framtida handelsavtal«, och EU:s handelspolitik beskrivs som en »dödsspiral«.

CETA är för de flesta mest en förkortning och 1 500 sidor avtal, som majoriteten av alla politiker och medborgare med varm hand har lämnat över åt ett gäng tjänstemän i Bryssel.

Men dessa fyra bokstäver har fått EU:s kärna i gungning: den gemensamma handelspolitiken, och i förlängningen unionens existensberättigande.

Domedagsprofeterna är många.

– Det är uppenbart att EU har ett tydligt problem med beslutsfattande när ett litet samhälle kan hålla 500 miljoner EU-medborgare gisslan, sa S-gruppledaren Gianni Pittella på måndagen.

Men vad är problemet?

Den krisande europeiska socialdemokratin, säger många.

Kommissionen, svarar parlamentet.

Lissabonfördraget, säger tyskarna, i alla fall några i EU-parlamentet.

Själva frihandelsavtalet, suckar vänstern.

För även om Vallonien och Belgien till slut skriver under, är det här bara början. Avtalet ska sedan ratificeras av medlemsländerna. Då granskas bland annat investeringsskyddet igen. Du kan inte gissa vad som hände sen.

Runt 15 andra bilaterala handelsförhandlingar står på kö, med bland annat USA och Japan. Om man inte lyckas med CETA befarar många att EU som handelspartner har ätit upp sitt eget förtroendekapital. Hur brexitförhandlingarna ska gå vågar ingen tänka på.

Allt hade kunnat löpa smidigare. Till en början var det upp till EU-parlamentet att ge grönt ljus för CETA-avtalet, men i somras tvingades kommissionen backa. Trycket från medlemsländerna, främst Tyskland och Frankrike, blev för mycket. Handelskommissionär Cecilia Malmström gick med på att CETA var ett så kallat blandat avtal. Det betyder att både EU-parlamentarikerna och ministerrådet har beslutanderätt. Kritikerna väser nu. Vad är poängen med kommissionen om den inte ens kan bestämma över handelspolitiken?

Kommissionen tar kritiken med relativ ro, att få skäll från parlamentet är en del av jobbet.

Alla befinner sig i limbo.

Till vintern väntas ett viktigt besked. EU-domstolen ska snart svara om frihandelsavtalet med Singapore på samma sätt som CETA är blandat – eller inte. Beslutet ses som prejudicerande och skulle kunna staka ut en ny väg för den gemensamma handelspolitiken.

Samtidigt filar tyska EU-parlamentariker på en framtida lösning med två spår, ett för parlamentet att bestämma över och ett för medlemsländerna. Svensk vänster applåderar Vallonien och vill gå tillbaka till ritbordet: Lyft ut investeringsskyddet ur frihandelsavtalen!

En sak är alla överens om: så här kan det inte fortsätta.