Fruktbar fiende

Översten svor. Frukostriset hade knappt börjat koka när utkiken slog larm. Soldaterna från den burmesiska armén hade smugit in i byn förbi klostret och tagit skydd bakom ett par nerfällda träd, inom skotthåll från de intet ont anande -rebellerna som just dukat för morgonmål.

Invånarna i den lilla byn strax utanför Kawkareik i Karenstaten i östra Burma fick ta skydd från skottväxlingen bakom bambuträden och sina hus. Slutligen tvingades de anfallande soldaterna till reträtt.

– Vi led inga förluster men lyckades träffa åtminstone två av dem, berättar överste San Aung när han visar runt på platsen en knapp vecka efter attacken.

Han tillhör Democratic Karen Benevolent Army, en buddhistisk armé som brutit sig ut ur karenfolkets befrielsearmé, KNLA, som domineras av kristna. Båda grupperna har nu flera gånger på kort tid hamnat i öppen eldstrid med den burmesiska militären.

Det bådar inte gott.

Tanken är att Burma ska hålla allmänna val nästa år, i slutet av oktober eller början av november. Det blir det sanna eldprovet för det nya och mer öppna Burma som började ta form 2010.

Det var då som militärerna i juntan lämnade över makten. Till sig själva, visserligen, men utan uniformer. President Thein Sein och hans styrande Union Solidarity and Development Party är militärens civila gren. Vad de genomfört är välrapporterat: politiska fångar har släppts, pressen har fått friare tyglar och västerländska företag behöver inte längre skämmas för att de gör affärer i landet.

Just nu förhandlar regeringen också med flera av landets etniska rebellgrupper om ett landsomfattande eldupphör.

Att det nu blossar upp strider mellan armén och rebellgrupper på flera håll i landet är inte bara ett hot mot fredsprocessen, utan illavarslande också för valet.

Krig i Burmas minoritetsområden är visserligen ingenting nytt – i Karenstaten har inbördeskriget härjat i över 60 år. Det är det gamla vanliga. Minoritetsfolken vill ha ökat självstyre och kontroll över naturresurser och mark. Regeringen säger nej.

Det är dock inte bara överste San Aung och beväpnade grupper i Karenstaten som hamnat i klinch med armén. Andra rebellrörelser runtom i Burma, som Shan State Army i Shanstaten och Kachinfolkets väpnade grupp Kachin Independence Army, med flera, har också slagits mot militären de senaste månaderna.

Khin Htwee Myint, ledare för oppositionspartiet National League for Democracy i Karenstaten, säger att militären försöker hålla konflikterna vid liv och skapa ett försämrat säkerhetsläge där det blir möjligt – eller oundvikligt – för regeringen att senarelägga eller helt ställa in valet.

– Vi är många som befarar att det inte blir något val. Särskilt efter att presidenten sa att valet bara kan hållas om det råder fred i landet, säger hon.

Det hon syftar på är ett radiosänt tal som Thein Sein höll den första oktober, där han antydde att ett nationellt eldupphör är en förutsättning för att valet ska kunna genomföras.

»Bara om vi kan enas om ett avtal om nationellt eldupphör kan vi påbörja den politiska dialog som behövs«, sa presidenten, och fortsatte: »Vi kan bara garantera […] 2015 års val och en efterföljande politisk övergång om vi påbörjar denna politiska dialog.«

På ren svenska: inget eldupphör, inget val.

Jesper Bengtsson, Burmakännare och chefredaktör för tidskriften Tiden, tror att det är ett tänkbart utfall.

– Om de hårdföra delarna av regeringen och det militära ledarskapet bestämmer sig för att göra landet osäkert och skjuta upp valet så kan de göra det, säger han, men påpekar att det vore en absolut sista utväg.

– De vill samtidigt undvika nya massdemonstrationer på gatorna. Det skulle helt rasera den bild av landet som man lyckats bygga upp i omvärlden, säger Jesper Bengtsson.

Man måste förstås inte kasta ut barnet med badvattnet. Det finns två sätt att närma sig en utmaning man är dömd att förlora: antingen ställer man in alltihop, eller så ändrar man spelreglerna.

Redan nu har man börjat gå hårdare åt massmedierna och fängsla journalister. Valrörelsen kommer förmodligen att hållas kort, och med hjälp av de lagar som reglerar allmänna demonstrationer och folksamlingar kan man begränsa partiernas möjlighet att hålla stora kampanjjippon. Under tidigare valrörelser har regimen även låtit våldsamma mobbar attackera kampanjmöten. Sist men inte minst kan förstås valresultatet manipuleras om det behövs.

Oppositionspartierna i Burma är härdade. De har varit med om val där de inte fått ställa upp, val där regimen blankt struntat i resultatet och själva bojkottat val när det inte funnits något som helst hopp om en rättvis process.

Utåt försöker man hålla skenet uppe. Nyligen bjöd presidenten in till samtal med bland andra Aung San Suu Kyi, ledare för oppositionspartiet National League for Democracy. Hon höll god min, även om mötet av många sågs som ett spel för gallerierna inför USA:s president Barack Obamas besök i landet i veckan.

Aung San Suu Kyi vill bli president. Men för det krävs en ändring av grundlagen, då den i dag portar henne från ämbetet på grund av att hennes barn har utländska medborgarskap.

För att vara oppositionsledare förhåller sig Aung San Suu Kyi passiv på ett nästan zen-liknande vis. Hennes taktik är att stryka regeringen medhårs och välja sina strider – eller snarare välja bort dem – i hopp om att den ska ge efter i frågan om grundlagen och låta henne kandidera till presidentposten.

Den senaste månadens strider har dock väckt frågor om hur mycket mer kontroll och makt som regeringen och militären verkligen är beredda att lämna ifrån sig.

Det som talar för ett bakslag är militärens egen överlevnadsinstinkt. I en ny rapport från Harvard Law Schools människorättsprogram pekas flera högt uppsatta militärer ut som skyldiga för fasansfulla krigsbrott.

I ett demokratiskt Burma riskerar det militära ledarskapet att ställas till svars för alla övergrepp och brott man begått under decennierna vid makten, förklarar Frida Perjus, programansvarig för Burma på Olof Palmes internationella center.

– De har också starka ekonomiska intressen som kan komma att hotas. Militären och dess kumpaner kontrollerar större delen av landets ekonomi. Dessutom ser militärerna sig själva som beskyddare av nationen och den enda kraft som kan hålla ihop landet.

Oavsett hur det går bör det som sker i Burma under det kommande året förstås utifrån att militären har mycket att förlora – och väldigt lite att vinna – på att släppa ifrån sig mer makt.

Fakta | Ledande opposition

• Burmas största och mest välkända oppositionsparti, National League for Democracy (NLD), grundades efter massiva demonstrationer för demokrati år 1988.

• Partiet vann en stabil majoritet i 1990 års parlamentsval men militärjuntan vägrade att erkänna resultatet.

• Saknar tydlig plats på höger-vänster-skalan, men har beskrivits av Aung San Suu Kyi som ett mittenparti.

Fakta | Grundlag stoppar Aung San Suu Kyi

• Burmas grundlag ritades upp av militärjuntan efter 2007 års demokratiprotester, den så kallade saffransrevolutionen.

• Den antogs i en hårt kritiserad folkomröstning med 92 procents stöd, enligt juntan. Valdeltagandet påstods vara 98 procent.

• Reserverar 25 procent av platserna i parlamentet åt militären.