Generalen i sin labyrint 

Maktens centrum i Nicaragua är beläget i ett lummigt och lite sömnigt villakvarter i Managua som heter El Carmen. Där bor presidentparet Daniel Ortega och Rosario Murillo tillsammans med sju av deras nio barn. Där finns också presidentens och vicepresidentens kontor, liksom regeringspartiets, sandinistfronten FSLN:s sekretariat. Runtom de sju husen, där familjer och kontor är inhysta, har det byggts en hög mur med flera vakttorn. Det finns ingen möjlighet att se in. Men heller inte ut.   

Daniel Ortega börjar allt mer likna Garcia Marquez´Generalen i sin labyrint som har glömt vem han är. Inte för att Ortega tror att han är Simon Bolivar, kanske snarare en sentida inkarnation av Augusto Cesar Sandino. Att Rosario Murillo är släkt med den nicaraguanska landsfadern underlättar det hela. Kanske var det också ensamheten bakom murarna som fick Daniel Ortega att tro att den kinesiskfinansierade inter-oceankanalen som började byggas 2014 och skulle stå klar 2019 skulle förvandla Nicaragua till en stormakt. Ortega har ännu inte ens kommenterat det faktum att det inte blev någon kanal, eller att de första spadtagen har vuxit igen. Han har heller inte kommenterat att det inte blev något av den egna satellit som Ryssland skulle hjälpa till med.  

Många faraoniska drömmar har i tysthet gått i kras härinne.  

Men den mest obehagliga dröm som Daniel Ortega fortfarande odlar i sin ensamhet bakom de höga murarna i El Carmen är den om en egen liten atombomb för att äntligen få hans fiender att ”visa lite respekt”.  

De gånger han luftat den drömmen har han påfallande ofta haft besök av någon iransk regeringsrepresentant, häromsistens president Ebrahim Raisi.   

– Att bara några har rätt till atomvapen är inte demokrati, det är tyranni, det är diktatur, sa Ortega då.  

Det är knappast troligt att Iran, eller någon annan, kommer att ge Daniel Ortega en ”liten atombomb”. Men att han alls talar om den och att han så generöst låter Iran – och för den delen också Ryssland och Kina – använda Nicaragua som ”plattform”, som han brukar uttrycka det, för deras egna grumliga projekt, är orsak till oro på många håll. Inte minst i Nicaragua. 

När jag bodde i Managua under 1980-talet brukade jag ofta gena genom El Carmen när jag skulle hem till huset intill den gamla basebollstadion där jag under en tid bodde. I slutet av 80-talet hade Rosario Murillo, som är poet, grundat ett sandinistisk kulturarbetarförbund som byggde sina lokaler i El Carmen, nästan vägg i vägg med presidentbostaden. Där fanns, förutom repetitionslokaler, en bar och restaurang med liveuppträdanden. En given viloplats på vägen hem. Där var nästan alltid fullt med en publik som åtminstone till hälften bestod av internacionalistas, revolutionära turister, som jag själv. Det var visserligen krig, men sammanstötningarna med kontrarevolutionärerna i contras skedde oftast långt från Managua, i norr i gränstrakterna med Honduras eller i söder på gränsen till Costa Rica. Nicaragua var fortfarande världens mest älskade revolution, vars mest unika drag var det kollektiva ledarskapet. Det uppfattades som en garanti mot maktmissbruk och maktkoncentration.  

Men det höll inte. I dag är all makt koncentrerad i El Carmen.  

Av de ursprungliga nio som ingick i FSLN:s ledning är bara en, Bayardo Arce, kvar på Ortegas sida, även om det var länge sedan han syntes till. De övriga, de som fortfarande lever, beskrivs av Ortega och Rosario Murillo som fiender och förrädare.   

Det började redan när Murillo bildade det sandinistiska kulturarbetarförbundet. Det var egentligen en krigsförklaring mot kulturministern, poeten och prästen Ernesto Cardenal, som var en av Nicaraguas internationellt mest kända personer och en gnagande nagel i ögat på Rosario Murillo, som själv gjorde anspråk på att vara kulturens drottning.   

Motsättningarna bland sandinisterna fördjupades med valnederlaget 1990, då Violeta Chamorro, mot alla prognoser, vann en klar seger över Daniel Ortega. Efter chocken erkände sig Ortega besegrad, men författaren Sergio Ramirez, som varit hans vicepresident, berättar i sin memoarbok Adios muchachos att Ortega redan några dagar senare ångrade sitt erkännande och förklarade att han ämnade fortsätta styra Nicaragua "underifrån".   

Att något sådant alls var möjligt berodde på la piñata, den process av massiva privatiseringar av statliga företag som sandinisterna genomförde innan Violeta Chamorro intog makten. Företagen var i många fall egendomar som under revolutionens första år exproprierats av verkliga och påstådda somocister. La piñata innebar att tiotusentals trogna sandinister plötsligt blev ägare till sina hus, sin tjänstebil, en verkstad, en jordegendom... det var också nu några av de ledande sandinisterna grundade egna förmögenheter. Men det viktigaste resultatet av la piñata var tacksamhetsskulden. Den resulterade i en politisk lojalitet som motsvarade ungefär 35 procent av rösterna, vilket var vad Daniel Ortega fick i de två kommande valen. Det räckte inte för att vinna. Men Ortega fick igenom en förändring av vallagarna så att det skulle räcka med just 35 procent för att segra i första valomgången. Det skedde 2006. Hans vice-presidentkandidat i det valet var ägaren till huset i El Carmen dit Ortega och Rosario Murillo hade flyttat in efter segern 1979 och tagit över allt som fanns där, från konst till sängkläder. Valet 2006 var inte bara Daniel Ortegas väg tillbaka till makten, det gjorde honom också legalt till ägare av huset.  

Åter vid statens roder började Ortega systematiskt gjuta grund för den absoluta makt han har i dag. All maktdelning upplöstes. Polis och militär politiserades och har i dag blivit presidentens personliga verktyg. Vallagarna ändrades igen, så att Daniel Ortega kan ställa upp så ofta han vill. Det senaste valet 2021 var hans fjärde raka seger, och alla oppositionsledare och potentiella motkandidater satt i fängelse.  

Ännu ett exempel på den gamla historien om hur makt korrumperar. Men det finns en annan, mörkare och mer personlig historia bakom den.   

Den kan anas redan i de dikter som Daniel Ortega skrev när han satt i fängelset, som fånge No 198 under Somozas tid, innan han blev fri via en gisslantagning 1974. En av få dikter som har publicerats handlar om tortyr. Det är en förvirrad, nästan grym text om ensamhet, längtan efter hämnd, som också speglar en slags pervers njutning mitt i förnedringen. Sergio Ramirez berättar att det ofta verkade som om Ortega aldrig lämnat fängelset. Han lät till och med bygga en fönsterlös cell åt sig i sitt första kontor. I en ovanligt öppenhjärtig intervju i Playboy sa Ortega att ”det är som om handbojorna alltid följer med mig”. Han brukade äta stående och hade över huvud taget svårt att anpassa sig till friheten. Hans närmaste vänner var dem han mött i fängelset, både medfångar och fångvaktare. Flera fångvaktare ingick i hans första livvaktsstyrka.  

Det var Rosario Murillos dikter i dagstidningen La Prensa som inspirerade Daniel Ortega. Hon arbetade på tidningen som sekreterare åt dess ägare Pedro Joaquín Chamorro, som var gift med Violeta Chamorro. Rosario Murillo hade publicerat flera böcker och var en erkänd poet.   

När Somoza 1978 lät mörda Pedro Joaquín Chamorro på öppen gata blev det en avgörande impuls för det uppror som ett drygt år senare tvingade bort Somoza. Det var också orsaken till att Rosario Murillo hamnade i Costa Rica, där hon träffade Daniel Ortega.  

Efter segern levde Rosario Murillo ett liv i skuggan av sin man. Men i samma veva som hon bildade det sandinistiska kulturarbetarförbundet skedde en förändring. Hon klippte håret i punkfrisyr, kastade bort de vida blommiga kjolarna och började klä sig i korta pastellfärgade klänningar och satte ringar på alla fingrar. Samtidigt började hennes dikter präglas av en ny slags smärta. En bitter klagan över att ha blivit övergiven. Lämnad ensam. I intervjuer sa hon att hon aldrig mer ville fotograferas tillsammans med Daniel Ortega.  

Hennes bitterhet hade fog för sig. Det avslöjades 1998 när Zoilamérica Narváez, Rosario Murillos dotter i ett tidigare äktenskap som adopterats av Daniel Ortega, lämnade in en lång och detaljerad anmälan till en domstol i Managua där hon anklagar honom för olika slags sexuella övergrepp allt sen hon var 11 år och de bodde i exil i Costa Rica.   

I dag lever Zoilamérica åter i exil i Costa Rica. När jag intervjuade henne där berättade hon att efter revolutionens seger, när Daniel Ortega förvandlats till själva symbolen för revolutionen, så hade han, när hon fyllt femton, konstaterat att hon var ”mogen” och sen våldtagit henne. Hon borde, hade han därefter förklarat, se det som en ära att ha utsetts att få vara med honom.   

– Det är ju för revolutionen skull, sa han. Ytterst för de fattiga.  

Rosario Murillo var väl medveten om vad som pågick mellan hennes man och hennes dotter när hon skrev sina förgrämda dikter. Men när Zoilamérica tog bladet från munnen och lämnade in sin anmälan till domstolen gick Rosario Murillo till attack. Hon kallade Zoilamérica för loca (galning) och hävdade att det var hon som sprungit efter Daniel Ortega.   

Hon försköt sin dotter och räddade Daniel Ortega.  

Och i dag har Rosario Murillo halva makten. Begreppet co-presidente är ingen hederstitel. Det är hon som via sitt dagliga radioprogram sköter kontakten med undersåtarna. Daniel Ortega är ofta frånvarande i veckor, till och med månader i sträck.  

Att Rosario Murillo ändå inte är nöjd märks på hennes händer. Naglarna är svårt nedbitna och på varje finger, inklusive tummen, sitter nu tre ringar. Handlederna tyngs av armband. Hennes esoteriska böjelser kompletterar hennes ständiga referenser till gud och jungfru Maria.  

Men i stället för om barmhärtighet handlar hennes tro om en oförsonlighet som flyter samman med Daniel Ortegas livslånga behov av hämnd.  

Senaste gången jag var i Nicaragua gick den amerikanske ekvilibristen Nik Wallenda på lina över Masay-vulkanens kokande krater. Något liknande hade aldrig tidigare gjorts. Projektet stöddes av presidentparet och Wallendas vandring på den en centimeter tjocka linan medan ångorna från lavan svepte omkring honom, visades i direktsändning i de TV-bolag som leds av presidentparets söner. Bedriften presenterades som vore det regimens egen. Är det kanske så de känner sig innerst inne, Daniel Ortega och Rosario Murillo? Som gåendes ovanför en krater av kokande lavan. Är det rädslan för att falla som håller dem samman?  

På ett av få fotografier som publicerats från livet bakom murarna i El Carmen kan man se Daniel Ortega och Rosario Murillo sitta bland en massa barnbarn och svärdöttrar med ballonger och girlanger i händerna. Ortega och  Murillo har en slags snurror. Murillo ser ut att vara den som dirigerar festen. Ortega verkar mest av allt generad.   

Det ser idylliskt ut. Dagen därpå förklarade Rosario Murillo i sitt radioprogram att den 19 april från och med i år officiellt ska kallas ”Nationaldagen för fred”.   

– Ett glädjens besked för alla goda nicaraguaner, sa Rosario Murillo.  

Det var just den 19 april för fem år sen som den värsta repressionsvågen som någon kan minnas inleddes. Det hade börjat som en relativt liten demonstration mot en pensionsreform med deltagande av pensionärer och studenter. En vanlig fredlig demonstration som slogs ner med brutalt våld. Tidigare kunde sånt ske i relativ tystnad. Men inte längre. Bilderna av den hänsynslösa repressionen spreds som en löpeld mellan mobiltelefonerna och utlöste snart ett veritabelt uppror. Universitet ockuperades, massdemonstrationer genomfördes, vägblockader upprättades i hela landet.  

Eichard Pavón var den förste som dödades. Han var 17 år och student. Under det kommande halvåret dödades ytterligare över 350, de flesta unga. Tusentals skadades. Över hundratusen människor flydde till grannlandet Costa Rica.  

Men hundratals ungdomar gick också under jord i Nicaragua med ambitionen att fortsätta kampen. Jag intervjuade några av dem, alla kring 20 år. Vi möttes före öppningsdags på en pizzeria som en morbror till en av dem ägde. Jag häpnade över deras optimism. De jämförde sig med sandinisterna i deras kamp mot Somoza.  

– Vi slåss också mot en tyranni, sa de. Skillnaden är att vi är obeväpnade.   

När jag efter intervjun körde några av dem till det säkerhetshus där de höll sig gömda, upptäckte jag att det var grannhuset till det sista hus jag bodde i innan jag flyttade från Nicaragua till Chile. På min tid beboddes huset av en tysk flykting – en av de lite marginella medlemmarna i Baader-Mainhof som ägnade sig åt att hyra ut porrfilm på VHS-kassetter. Det fanns gott om politiska flyktingar i Nicaragua på den tiden. Också av mer exotiska slag. Nu för tiden är det Nicaragua som producerar politiska flyktingar.  

Både den katolska kyrkan och det internationella samfundet försökte medla, men alla försök misslyckades. Presidentparet beskrev upprorsrörelsen som ett kuppförsök lett av USA, kallade de unga upprorsmakarna för terrorister och gav klartecken till paramilitära grupper att slå skoningslöst. Inom mindre än ett år var upproret över.   

Sen dess har paret Ortega-Murillo ägnat sig åt att befästa sin makt. Fängelserna fylldes. Också katolska kyrkan utsågs till fiende. Vatikanens ambassad i Managua stängdes och under påsken förbjöds alla traditionella processioner. Röda korset förbjöds, dess tillgångar exproprierades för att bilda Vita korset som en del av hälsoministeriet. Den oberoende pressen tvingades gå i exil och den äldsta och största dagstidningen La Prensa, där Rosario Murillo arbetat, exproprierades. Senast utvisades tre ålderstigna nunnor som drev en skola och ett ålderdomshem i staden Rivas.  

Därför var det överraskande att 222 politiska fångar nyligen frigavs. Men förvåningen varade bara några timmar. Då fråntogs de frigivna fångarna, liksom ytterligare 94 som befann sig i exil, sina nicaraguanska medborgarskap och fick sina egendomar exproprierade. Flera av den sandinistiska revolutionens främsta ledare, som författaren Sergio Ramirez, de legendariska gerillaledarna Dora Maria Tellez och Monica Baltodano och andra fick utstå denna förnedring.  

Den sympati som regimen kunde ha vunnit på frigivandet, neutraliserades snabbt. Varför ta ett steg framåt, bara för att genast ta ett bakåt? En del tror att det rör sig om en intern maktkamp mellan presidentparet.  

Ingen vet. Eller rättare sagt; alla vet att det inte är harmoni som karaktäriserar samvaron mellan president och co-president. Det som håller dem samma är rädslan för att bli av med makten. Det vore som att falla ner i Masayas kokande lava.  

Och då hjälper inte ens muren kring deras hus i El Carmen. 

***

Läs även: "Vi har blivit parodier på oss själva"

Läs även: När började det gå åt helvete för Peru?