Giuliani: Hårdkokt spexare

I USA har toppstriden om vilka som kandiderar till presidentvalet nästa år hårdnat, men hittills har demokraterna stulit showen. Republikanerna behöver en känd kandidat, en personlighet som kan matcha Hilary Clinton och Barack Obama. Någon som kan få amerikanerna att glömma Bush-eran och se framåt.

Därför seglar nu mannen som har uppträtt i kvinnokläder, är notoriskt otrogen och skämtar om allt, seglat upp som den store utmanaren. New Yorks färgstarke före detta borgmästare är republikanernas favorit att efterträda George W Bush.

Rudolph Giuliani är positiv till vapenkontroll, fri abort och homosexuellas rättigheter. Han har genomgått två skilsmässor och är känd för att vara en riktig kvinnokarl. För inte så länge sedan var det ingen som trodde att denne man skulle ha en chans att bli republikanernas presidentkandidat. Han var helt enkelt inte tillräckligt from, konservativ och republikansk. I dag är läget ett helt annat. Rudolph Giuliani har seglat upp som en stjärna, och nyligen kom en rapport som hyllade hans framgångsrika ekonomiska politik under tiden som borgmästare.

62 år fyllda har Giuliani kastat sig in i presidentracet med stor framgång och toppar nu många av mätningarna. Hans främsta tillgång är något som hans motståndare saknar: alla i USA vet vem Rudolph Giuliani är. »Rudy the Rock« är bara ett av alla smeknamn han fått sedan 11 september 2001. När det första planet flög in i World Trade Center satt New Yorks borgmästare och åt sin frukost i godan ro, men skyndade sig snabbt till platsen och bevittnade när tornet rasade samman. Många amerikaner minns fortfarande bilden av borgmästaren, täckt av damm och smuts, som skyndade fram på de ödelagda gatorna mellan akutmottagningarna och försökte trösta sina chockade landsmän. Giulianis snabba och beslutsamma agerande blir ännu tydligare vid en jämförelse med president Bushs tafatta och sena reaktion på terrordåden den 11 september.

Hjälteglorian föll snabbt på plats och han utsågs av Time Magazine till den prestigefyllda titeln »Årets person« 2001. Och därefter fortsätter Rudy Giulianis kändisskap att växa, även när han lämnat borgmästaruppdraget i New York. Han startar konsultfirman Giuliani Partners, som specialiserar sig på krishantering och lobbying, och han håller föredrag och skriver en bästsäljande bok om sina erfarenheter från den 11 september. Den passionerade operafantasten som bara sover fyra timmar per natt hinner också med att finkamma USA i jakten på kompetenta och trogna medarbetare som kan stötta honom i hans jakt på presidenttiteln.

Rudy Giuliani har alltid gillat att synas. Han föddes i Brooklyn och växte upp i en italienskinvandrad familj som bestod av både poliser och gangstrar. Hans far var kriminell och spenderade en tid på det ökända fängelset Sing Sing. Men sonen växte upp till en välartad och målmedveten ung juridikstudent. Efter en tid på justitiedepartementet under Ronald Reagans tid som president, bar det vidare i karriären. 1983 blev Rudy Giuliani åklagare på Manhattan och gjorde sig känd för sin outtröttliga jakt på skurkar från Wall Street och hårdhudade maffiabossar som fick känna på hans hårda nypor. 1993 lyckades han med bedriften att väljas till New Yorks borgmästare, en republikansk sådan i demokraternas starkaste fäste.

Vid denna tidpunkt var New York rena rama vilda västern. Kriminaliteten frodades, ekonomin var körd i botten och klyftorna enorma. Rudolph Giuliani kom in som en frisk fläkt med målet att göra rent hus bland stadens gäng. Ekonomiska reformer och riktade satsningar för att få bort maffians monopol inom branscher som sophämtning, gjorde honom snabbt omskriven, liksom hans upprustning av Times Square. I Giulianis krig mot brottsligheten ingick mer resurser till polisen och den berömda nolltoleranstaktiken som gick ut på att straffa även småbrott för att kväva kriminaliteten i dess linda. 1997 omvaldes han till borgmästare och när han lämnade sitt ämbete 2001 hade mordfrekvensen i New York sjunkit 65 procent och staden blivit en av de säkraste i hela USA. Giuliani hade dessutom god hjälp av den ekonomiska internetboomen som starkt bidrog till att metropolen lyckades vända den negativa trenden.

Frågan är nu om detta imponerande CV räcker för att kamma hem de republikanska primärvalen. För att det ska lyckas krävs det att Rudy Giuliani får med sig den konservativa basen i det republikanska partiet. Den består av kärnväljare som inte alls gillar Giulianis socialliberala inställning till abort och homosexuella. Hans läge försvåras ytterligare av att han kommer från New York, staden som för många i Texas och Montana är liktydigt med Sodom och Gomorra. Och som av en händelse har de gamla bilderna på Giuliani utklädd till Marilyn Monroe med smink, blond peruk och helt klädd i rosa, nu börjat cirkulera på nytt. Vid det uppskattade framträdandet på en bar på Manhattan bjöd borgmästaren på en bensprattlande can-canuppvisning.

Följaktligen har Giuliani under de senaste månaderna ägnat stor energi åt att försöka högeranpassa sig själv. Han har deklarerat att han tänker nominera ultrakonservativa domare, och undviker att prata om federala, mer restriktiva vapenlagar – trots massmordet på Virginia Tech. Giuliani nämner också sin hjälte Ronald Reagan i var och varannan mening, och markerar att han står för samma hårda linje som denne när det gäller den nationella säkerheten.

– Det viktigaste som Ronald Reagan lärt mig är vikten av ett optimistiskt ledarskap. Vi är en nation av idéer, av fantastiska visioner. Vi är det folk i världen som är mest lyckligt lottat, för vi är fria, sa Giuliani inför en republikansk församling i Washington nyligen.

Men Rudy Giuliani har även andra svagheter att överkomma. Först och främst sin likhet med George Bush.

– Giuliani är en kämpe som ser världen i svart och vitt. Och USA är redan starkt polariserat vilket har fått många väljare att längta efter en president som har förmågan att mana till enighet. Många amerikaner vill nu se en mer klarsynt inställning till exempelvis kriget mot terrorismen, säger politikexperten Thomas Mann på Brookings Institution.

»USA:s borgmästare«, som Giuliani döptes till efter den 11 september, är något av ett janusansikte. Bakom bilden av frälsaren från New York så finns en auktoritär och impulsiv person som enligt många har ett överdimensionerat ego, och som vägrar ta till sig kritik.

»Han är en robot som är helt immun mot trötthet, rädsla eller andra känsloyttringar.« Och han använder sig ofta av »hårdhänta, till och med djupt omoraliska metoder«, skriver Andrew Kirtzman i en av flera biografier om Rudolph Giuliani. Och författaren tillägger att denne man är en av ytterst få politiker som inte drar sig för att göra narr av människors åsikter och uppfattningar.

1995 orsakade Giuliani en diplomatisk kris när han förbjöd Yassir Arafat att delta vid en konsert på Lincoln Center i New York, med motiveringen att PLO-ledaren var en terrorist. Och knappast en vecka går utan att Giuliani ger sig in i en hetlevrad debatt där han lyckas väcka olika gruppers ilska, alltifrån gatumusikanter och korvförsäljare, till chefer för museer och företrädare för medborgarrättsrörelsen. I ett par uppmärksammade fall av polisbrutalitet mot obeväpnade unga svarta män har Giuliani tagit ställning för polisen i stället för att försöka mana till försoning.
De många turerna och bråken har gjort att en del har börjat tröttna. För att inte tala om den långa följetongen kring Giulianis eget privatliv, som nästan får Bill Clinton att framstå som oskyldig. Giuliani var först gift med en av sina kusiner, som han sedan lämnade för tv-hallåan Donna Hanover. Deras äktenskap kantades av ständiga rykten om otrohetsaffärer. Giuliani förklarade äktenskapet avslutat på en presskonferens – utan att ha meddelat detta för sin fru.

Den avpolleterade hustrun gav igen för den offentliga förödmjukelsen genom att prata ut i medierna och anklaga honom för otrohet. Giuliani kastades ut från deras gemensamma hem och tog sin tillflykt till ett homosexuellt par som gav honom husrum. Snart gifte han om sig, den här gången med den frånskilda sjuksköterskan Judith Nathan.

Men hans skandalösa privatliv är något som hans politiska motståndare inte kommer tveka att använda emot honom. Dokumentärfilmen »Giuliani Time« framställer honom som en maktmissbrukare som inte lyft ett finger för att minska de etniska spänningarna eller fattigdomen.

I boken »Grande Illusion« av journalisterna Wayne Barrett och Dan Collins, anklagas Giuliani för att inte ha förberett New York för en eventuell terrorattack och för att ha begått flera allvarliga missar när katastrofen väl var ett faktum.

Samtidigt anklagas han för nepotism och företaget Giuliani Partners har varit i blåsväder för tveksamma affärsmetoder. Men Giuliani själv ursäktar sig inte. Och än så länge ser hans taktik ut att vara framgångsrik. Men Rudy Giulianis framgångar i opinionsmätningarna oroar vissa republikanska bedömare som menar att om den socialliberale och färgstarke Giuliani blir partiets presidentkandidat så riskerar det att splittra det redan försvagade partiet.