Granne med kaos

Det senaste året har varit ovanligt för Libanon. Medan andra arabstater har bubblat av ilska har det lilla medelhavslandet, notoriskt drabbat av motsättningar, varit relativt lugnt. I stället har libaneserna hållit andan och följt utvecklingen i Syrien, oroliga över att oroligheterna ska spridas över gränsen.

Men i mitten av maj hände så det som alla väntat på. Gatustrider exploderade i norra Libanon, med 27 människor döda och hundratals skadade.

Det var två grannkvarter i Libanons näst största stad Tripoli som plötsligt blossade upp. Beväpnade män från rivaliserande grupper besköt varandra mitt bland bostadshus och trånga gator. Den ena sidan: Bab al-Tabbaneh, där majoriteten är med den syriska revolutionen; den andra: Jabal Mohsen, vars invånare stödjer Bashar al-Assads regim. Oroligheterna spred sig snabbt till andra delar av Libanon. Dödsskjutningar i militära vägspärrar, kidnappningar, skottlossning över den syriska gränsen – incidenter som är fristående från varandra men alla relaterade till Syrien. För Libanon, ett redan polariserat land, betyder händelserna i grannlandet ytterligare splittring.

När revolutionerna startade i Tunisien och Egypten var många skeptiska till att det skulle spridas till Syrien. »Syrien är annorlunda«, sa kännare av regionen. »Bashar är en populär ledare, inte som Mubarak eller Ben Ali.« Ett och ett halvt år senare visade de sig ha fel – och rätt. Syrien är annorlunda. Regimen åtnjuter fortfarande mångas stöd, trots sitt brutala agerande. Men det blev en syrisk revolution. Hittills har den haft ett högt pris: mellan 10 000 till 15 000 människor beräknas ha dött, än fler har försvunnit, arresterats och tvingats fly sina hem. Samtidigt blir den politiska situationen alltmer polariserad.

– Jag trodde inte vår revolution skulle gå lätt, inte alls. Men jag väntade mig inte att det skulle vara så här komplicerat, säger syriern Mustafa Haid som kartlägger den humanitära situationen i landet.

– Under en lång tid var upproret fredligt. Regimens strategi var att rikta in sig mot de fredliga aktivisterna: fängsla dem, skrämma dem och tvinga dem fly eller gå under jorden. På så sätt startade det våld och motvåld vi ser i dag.

Sett från den libanesiska horisonten känns händelserna nära. Libanon och Syrien är mer än grannländer: de har en lång och komplicerad gemensam historia. Före dagens moderna stater var de förenade politiskt och administrativt. Ekonomiska, sociala och familjemässiga band är fortsatt starka. Men förhållandet i dag är allt annat än harmoniskt. Syrien var en av parterna i Libanons femtonåriga inbördeskrig, och ockuperade landet mellan 1990 och 2005. Då gick varje politiskt beslut genom Damaskus och den ökända syriska säkerhetstjänsten, Mukhabarat, opererade fritt över gränsen. Ett talande skämt går så här: »I Libanon kan man kritisera den libanesiska presidenten hur mycket man vill, men inte säga ett ord om den syriske ledaren.«

Sedan dess har det libanesiska politiska landskapet blivit allt mer polariserat. Regeringen leds i dag av 8 mars-rörelsen: en koalition mellan de shia-stödda Hizbollah och Amal, och hälften av de kristna väljarna. 8 mars har stöd av Iran och den syriska regimen, och från deras perspektiv ser revolutionen i Syrien ut som ett sunni-lett försök att förskjuta maktbalansen i regionen. 14 mars-rörelsen samlar å sin sida det sunni-stödda partiet Future Movement och resten av Libanons kristna. 14 mars får backning från Saudiarabien och flera länder i väst, och ser på revolutionen som en legitim revolt och ett sätt att få bort al-Assad från makten.

Libanons politiker är i nuläget fullt upptagna av att räkna ut hur de ska spela sina kort. Saad Hariri, son till den mördade Rafik Hariri och förgrundsfigur för 14 mars-rörelsen, har den senaste tiden tappat allt mer kontakt med sina supportrar. Gatustriderna i Tripoli ses som en utmaning av hans politiska ledarskap – många av de beväpnade männen kom från hans väljarbas. Hizbollahs Hassan Nasrallah har också problem. Att försvara sin lojalitet till den syriska regimen blir allt svårare: stödet till en brutal diktator rimmar illa med Hizbollahs anspråk på att stå på de svagas sida. Nasrallah måste dessutom förbereda en plan B – om Bashar al-Assad försvinner betyder det att rörelsens livlina från Damaskus kapas. Libanons kristna ledare – bittra politiska rivaler sedan länge – är tudelade över Syrien. För flera av dem är och förblir Syrien fienden nummer ett. Andra anlägger ett pragmatiskt överlevnadstänkande och frågar sig vad som väntar regionens minoriteter om al-Assad faller. De ser med rädsla att revolutionen i Syrien blir allt er religiöst färgad, och väljer då hellre »den djävul de känner«.

Men Libanons dilemma handlar inte bara om Syrien. Det må vara den antändande gnistan, men rötterna går djupare. Här är uppblossande gatustrider inget nytt – de är ett återkommande politiskt uttryck. Ett symptom på en dysfunktionell stat som fortfarande brottas med minnet av återkommande och sönderslitande krig. Lägg till det ett djupt rotat sekteristiskt system som splittrar libaneserna utefter religiös tillhörighet. Tendensen är att varje gång politisk oenighet ökar så gör även andra splittringar det. Inte förvånande har den sekteristiska retoriken skärpts i takt med Syrienkrisens utveckling. Man talar om områdena Jabal Mohsen som alawitiskt – samma shiitiska minoritetsgrupp som Bashar al-Assad tillhör – och Bab al-Tabbaneh som sunnitiskt. Våldet blir uttryck för den ökade regionala spänningen mellan sunniter och shiiter. Syrien – och Libanon – befinner sig mitt i stormens öga.

Bab al-Tabbaneh och Jabal Mohsen må vara splittrade politiskt, men de är också enade. Områdena tillhör Libanons mest utsatta, med två tredjedelar av invånarna under fattigdomsgränsen. Överhuvudtaget är norra delarna av landet en marginaliserad region: här är arbetslösheten högst i Libanon och det sociala skyddsnätet är svagt. Känslan av att vara lämnad åt sitt öde är utbredd; Tripoli beskrivs i libanesisk media som »den bortglömda staden«. I Bab al-Tabbaneh och Jabal Mohsen kan var femte ung man inte läsa och skriva – en konsekvens av att många hoppar av skolan i förtid.

– Det är svårt att föreställa sig hur svårt livet är för många i Tripolis fattiga områden. Det finns inga jobb, inga möjligheter. Och ingen att vända sig till för hjälp förutom religiösa ledare, säger Tripolibon Nada Yassine.

Lite är nytt med den senaste tidens utveckling i Libanon. Mönstret är välkänt: stridigheter blossar upp, armé och polis gör vad de kan för att stoppa dem, ett tillfälligt lugn infinner sig och saker återgår till vardagen – utan att någon tagit sig an de bakomliggande orsakerna. Landet överlever, haltande. Skillnaden i dag – och det är oroväckande – är att Libanons andra hälft, Syrien, befinner sig i en existentiell kris, utan en rak väg att ta sig ur den.