Grannosämja i Coronans tid: »Då sprang vägens ägare och hämtade ett gevär«

Mitt grannkvarter består av ett tiotal hus kring en jordväg som tar slut en bit in i skogen. Jag bor på andra sidan infarten på en liten kulle och från mitt skrivbord kan jag genom fönstret se allt som händer på vägen.

Det började med att alla boende plötsligt en dag bar munskydd och vinylhandskar, även när de var helt ensamma. Jag fick intryck av människor som lydde order. Och när upprörda röster en eftermiddag brutalt slet sönder stillheten – som normalt råder här – bekräftades min misstanke. Fyra av kvarterets invånare stod bredvid sina bilar, skrek och viftade med armarna. En vägbom hade satts upp vid infarten till jordvägen. På den andra sidan vägbommen stod en man som bar på något som såg ut som en brandsläckare. Efter ett tag förstod jag att han förutom munskydd och vinylhandskar, också krävde att kläder, skor och bildäck skulle desinfekteras innan de fick köra in på vägen.

Mannen med »brandsläckaren« var jordvägens ägare:

– Det här är min väg! skrek han gång på gång. Jag bestämmer vilka som får köra här.

Från början hade han ägt hela området och när han styckade upp tomterna behöll han vägen som en del av sin egen tomt. Han var oförsonlig. Hans två vilt skällande schäferhundar, som han höll inlåsta på den obebyggda hörntomten vid infarten, kastade sig mot det höga stängslet och tycktes inte vilja annat än att slita någon i stycken.

Under protest och med djupa suckar gick de fyra grannarna så småningom med på att bli sprejade med desinfektionsmedlet.

För att ha koll på att det nya påbudet följdes, mobiliserade jordvägens ägare sin hustru och två halvvuxna barn att gå vaktskift vid vägbommen.

Men de skämdes. Jag såg flera gånger hur de öppnade bommen utan att bespruta vare sig bilarna eller dess passagerare och i stället nickade lite ursäktande. Men när ägaren själv hade skift gjorde terrorn sig närvarande. Ibland hade han schäferhundarna med sig i koppel. Alla lät sig under sammanbiten tystnad desinfekteras. En bisarr pax americana installerade sig i trakten.

En eftermiddag hördes så på nytt ilskna rop, till och med värre än förra gången. Vägens ägare hade stoppat en pickup från Lipigas som skulle leverera tuber med hushållsgas till ett par av kvarterets hus. Lipigaschauffören hade munskydd men inte vinylhandskar och han vägrade att låta sin bil bli desinfekterad. Han hävdade med ilsken röst att det vare sig rådde obligatorisk karantän eller krav på munskydd och handskar i vår kommun. Och än mindre tvång på att desinfektera skor och bildäck.

De grannar som beställt gasen kom springande. Inga argument hjälpte. Chauffören i gasbilen tog fram sin telefon. En halvtimme senare anlände en polisbil med två karabin­järer. Vägens ägare sprang och hämtade ett jaktgevär i sitt hus. Trots avståndet kunde jag se hur ursinne blandat med skräck sprutade ur hans ögon. Alla, inklusive jag, blev rädda. Men poliserna behöll sitt lugn. En av dem tog fram ett anteckningsblock och började tålmodigt förhöra vägens ägare.

Lipigaschauffören lastade av två gastuber som beställarna kånkade hem. Det såg ut som om de fnissade. Efter ett tag åkte poliserna i väg. Vägens ägare stod kvar vid bommen. Han såg ut som någon som lidit nederlag. Nu sitter en stor skylt vid infarten som talar om att vägen är privat. Men ingenting mer. Bommen är borta. Och ingen står längre på vakt.