Gränspoliserna

En stekhet sommardag 1973 besöker den undersökande journalisten Paul Cowan södra Texas. Han är där för att intervjua gränspolisen i El Paso, ett stenkast från Mexiko. Chefen för gränspolisen, David Blackwell, visar sig ha funderat en hel del över de långsiktiga effekterna av det arbete han gör.

– Om du jämför Mexikos födelsetal med våra födelsetal, och deras arbetslöshet med vår behöver du inte vara ett geni för att förstå vad som kommer att hända. De kommer att ta våra jobb, de kommer i sinom tid att förändra USA:s etniska komposition. USA kommer aldrig att bli detsamma, säger han till Cowan.

43 år senare är Donald Trump presidentkandidat och nu pratar hela det republikanska partiet som om de vore gränspoliser i Texas. Trumps presidentkampanj vilar på ett löfte om att försvara USA:s gränser för att därmed kunna försvara landets själva identitet. När hans anhängare euforiskt vrålar »Bygg muren! Bygg muren!« skickar de ett eko tillbaka till David Blackwell nere i El Paso fyra decennier tidigare. Under perioden däremellan kan man skriva berättelsen om hela det republikanska partiets förändring.

På Ronald Reagans tid var Republikanerna ett parti som försvarade idén om USA som ett land byggt av invandrare. Det var Reagan som genomförde den senaste omfattande invandringspolitiska reformen i USA, 1986, som innebar att tre miljoner papperslösa invånare kunde bli medborgare.

Även under George W Bushs tid som president var det ofta Republikanerna som förespråkade hög invandring. Vändpunkten kom 2007, då en ny generation republikaner från framför allt solbältet i södra USA gjorde uppror mot Bush och stoppade hans invandringspolitiska reform, som skulle ha inneburit att tio miljoner papperslösa kunde bli medborgare. Det var en politisk skräll att ett av de tongivande initiativen från en president stoppades av det egna partiet. Det sa något om konflikterna som väntade internt i Republikanerna.

Sedan dess har invandringspolitiken varit den ständiga elefanten i rummet i amerikansk politik. Numera handlar nästan alla konflikter i det republikanska partiet om den ökande klyftan mellan å ena sidan näringsliv och storstäder och å andra sidan högerpopulisterna i solbältet och på landsbygden. Å ena sidan invandringspolitiskt moderata röster som John McCain, familjen Bush och Michael Bloomberg (som länge kallade sig republikan) och å andra sidan råbarkade demagoger, som den kontroversiella Arizonasheriffen Joe Arpaio och inte minst Donald Trump.

Nu har den senare falangen övertaget i partiet. De är lika underrepresenterade i partiets elit som de är överrepresenterade bland partiets gräsrötter och aktivister ute i landet. Men det är partiets högerpopulistiska kärnväljare som lyckats byta ut Reagans retorik om öppenhet mot ett kärvare ordval om gränssäkerhet och massdeportering. Konflikten speglar partiets geografiska klyfta, mellan ekonomiskt starka i norr och vita låginkomsttagare i Södern och på landsbygden. Efter att länge ha uttryckt sig medvetet diffust om invandringspolitiken presenterade Trump till slut sitt sakpolitiska program i början av september.

Det visade sig inte alls vara något radikalt skifte från hans ursprungliga, främlingsfientliga retorik, vilket en enad, förvirrad presskår hade utlovat i felaktiga prognoser. I stället var det ett helhjärtat omfamnande av högerkantens krav om en invandringspolitik som i princip återvänder till 1920-talets lagar, där man tydligt prioriterade vita och kristna invandrare framför exempelvis flyktingar från diktaturer och krig. Vita beräknas vara en minoritet i USA inom 20 år. Det är just den demografiska utvecklingen, som  Trumps väljare upplever som lika hotfull som gränspolisen i El Paso gjorde 1973.