Greppet om makten hårdnar

– Ta bort händerna. Jag representerar tusentals väljare. Ni kan inte knuffa på mitt huvud och ta mig så här.

De upprörda orden kom från den kurdiske parlamentsledamoten Idris Balurken, innan han tumultartat föstes in i en polisbil i Diyarbakir i Kurdistan fredagen den 4 november. Lokala domstolar hade tidigt samma morgon utfärdat order att gripa tolv parlamentsledamöter för det kurdiska oppositionspartiet HDP. Kort därefter greps även HPD:s partiledare, Selahattin Demirtas och Figen Yüksekdag.

Samtidigt ägde räder rum på partiets högkvarter i Ankara, där nio HDP-parlamentariker häktades.

Den turkiska regeringen har länge anklagat HDP för att vara en politisk gren av det militanta kurdiska arbetarpartiet PKK, som har terrorstämplats av EU och USA. PKK återupptog förra året, efter två års vapenvila, en decennielång kamp för utbrytning från turkiska staten. Men HDP, som under Demirtas har breddat sin väljarbas, blev förra året det första prokurdiska partiet, som tog i plats i det turkiska parlamentet. Det är också det näst största oppositionspartiet och har alltid förnekat kopplingar till PKK. Det gjorde man i fredags också.

Premiärminister Binali Yildirim tog lätt på dessa förnekanden.

– Politik kan inte tillåtas vara en täckmantel för att ägna sig åt kriminell verksamhet. Turkiet är en rättsstat.

Ministerns bryska påminnelse om att Turkiet är en rättsstat kom efter en vecka då turkiska myndigheter gjort en rad bryska ingripanden, bland annat hade man gripit chefredaktören för Cumhuriyet, Turkiets äldsta sekulära tidning, och en rad kända skribenter på en av landets få kvarvarande oppositionstidningar. I september utvidgade regeringen undantagstillståndet med 90 dagar, vilket ger landets ledning makt att gå förbi parlamentet och stifta lagar genom dekret. Förra söndagen kom ett sådant dekret. Det gav Erdogan rätt att utse universitetschefer. Åklagare får rätt att spela in samtal mellan advokater och klienter, och domstolar kan i tre månader neka åtalade att anlita advokat.

HDP manade i ett Twittermeddelande världssamfundet att reagera mot gripandena av partiets parlamentariker, och partiet bestämde sig för att inte längre delta i parlamentets arbete.

Åklagarens i Istanbul sa att de gripna misstänktes för att begå brott som var ledda av kurdiska militanter, och av Fethulla Gülens nätverk, som fortfarande av Erdogan misstänks ha orkestrerat den misslyckade blodiga kuppen i juli.

I maj, två månader före kuppen, drev president Erdogan igenom ett tillägg i den turkiska konstitutionen som tar bort den parlamentariska immuniteten för parlamentsledamöter. Gripandena i fredags var i den meningen inte i strid med konstitutionen.

I Europa demonstrerade den gångna helgen tusentals människor utanför turkiska ambassader i städer som Nantes, Paris, Hannover och Stockholm. I Nantes och Paris kastades stenar och molotovcocktails mot de turkiska ambassaderna. Uttalandena från de europeiska länderna var skarpa, men inte konfrontativa. Margot Wallström sa att mediefriheten är central i demokratier, talade om »oroande signaler«, och uppmanade den turkiska rege-ringen att »inte underblåsa splittringen«.

Turkietkännaren och idéhistorikern Klas Granell kommer i februari med en bok med titeln »Imamen, kuppen och tjänarna«. I likhet med många andra påpekar Grinell att Erdogans auktoritära tendenser blev tydliga efter valet 2011 och att den tydliga vändpunkten inträffade sommaren 2013.  Då kommenderades polis ut för att brutalt slå ner demonstranter som protesterade mot att en populär park i centrala Istanbul skulle bebyggas. Erdogan, som då var premiärminister, beskrev demonstranterna som förrädare och terrorister. Under hösten 2013 skakades AKP av anklagelser för inblandning i omfattande korruptionsaffärer. Avslöjandena utlöste en bitter maktkamp mellan regeringen och dess tidigare viktigaste bundsförvant, den religiösa Gülenrörelsen, vars många anhängare inom polisen och rättsväsendet utpekades av Erdogan för att ha legat bakom en komplott mot regeringen. Hundratals polischefer och domare avskedades eller omplacerades och många militärer och andra som tidigare fängslats för stämplingar mot regeringen frigavs.  Året efter blev Erdogan Turkiets förste president, och skaffade sig snabbt stort inflytande över regeringspolitiken.

Kurdiska HDP kom in i parlamentet efter valet 2015, samtidigt som Erdogans parti förlorade sin absoluta majoritet och tvingades förhandla om att bilda koalitionsregering. Motgången chockade AKP som slog in på en starkt nationalistisk linje och återupptog kriget mot PKK. När regeringsförhandlingarna misslyckades utlystes nyval i november 2015. I nyvalet återtog AKP sin absoluta majoritet, men inte med tillräckligt stor majoritet för att kunna ändra författningen på egen hand. HDP klarade sig kvar i parlamentet med knapp marginal.

– Jag har ändå länge försökt argumentera för att Turkiet trots allt är en demokrati, säger Klas Grinell. Man har en någorlunda stabil författning, etablerade myndigheter. Det har inte funnits möjlighet att göra något bredare valfusk, frågan är ju hur länge det står fast.

Det misslyckade och blodiga kuppförsöket i juli, som inte hade något folkligt stöd, var trots allt ett styrkebesked för den turkiska demokratin, säger Grinell.

– Det visade att den turkiska demokratin är förankrad. Man kan inte välkomna militären som befriare. Det handlade inte om att stödja presidenten eller hans parti AKP, utan om statsskicket. Att Erdogan sedan dess försökt suga ut så mycket som möjligt ur det stödet har lett till att landet polariserats ytterligare.

Och kriget mot PKK har drivit tusentals människor i de kurdiska områdena på flykt och lagt delar av kurdiskt dominerade städer i ruiner. Om regeringen kan frånta HDP dess platser i parlamentet kan man driva igenom en ny författning med en kraftigt stärkt makt för presidenten.

Ett avgörande test väntar inom några månader, tror Klas Grinell. Enligt konstitutionen kan man ha undantagstillstånd i sex månader.

– Man utlyste det först i tre månader, sedan förlängde man det. Nu pratar man om att utlysa folkomröstning om presidentstyre. Framför allt om att man ska ändra konstitutionen. Man försöker framställa det som konstitutionsenligt.

När Erdogan i måndags kommenterade de diplomatiska reaktionerna från EU ställde han dem mot EU:s långsamma hantering av Turkiets EU-ansökan.

– När har västvärlden någonsin haft en bra dröm om Turkiet? Det har man aldrig haft. Vad kan Turkiet, som har väntat på medlemskap I EU I 53 år, förvänta sig  av väst? Låt oss inte lura oss själva. Vi tar saken i egna händer.

Erdogan anklagade samtidigt Europa för att stödja PKK och underblåsa terrorism.  Att EU inte protesterat starkare mot utvecklingen i Turkiet ska ställas mot Erdogans önskan om visumfrihet för turkiska medborgare i Europa före jul. Annars river han upp flyktingöverenskommelsen.