Grön aktivist rött skynke

De hade fikat tidigare på dagen, hon i lysande rött med det segervissa leendet och hon i dovt grönt med den uppgivnas stela uttryck.

Angela Merkels Tyskland hade kört över Dilma Rousseffs Brasilien i VM:s semifinal och nu, några dagar senare, satt den brasilianska presidenten bredvid sin tyska kollega på Rio-arenan Maracanas hedersläktare.

Hur kunde det bli så här?

Det var ju hennes Brasilien som skulle spela VM-final, inte Tyskland. Och här satt hon i grönt och var långt ifrån säker på att få folkets förtroende i det presidentval som väntade den 5 oktober. I opinionsmätningarna fram till VM hade stödet för henne dalat i samma takt som budgeten för mästerskapen överskreds.

Dilma Rousseff hade många skäl att obekvämt skruva sig igenom finalmatchen, och i långa stunder med tom blick se ut att önska sig någon annanstans.

En sak talade dock för henne. Hennes båda huvudkonkurrenter till presidentposten verkade brasilianarna ännu mindre pigga på.

Men den 13 augusti förändrades detta i ett slag. En av de andra kandidaterna, socialist-partiets ledare Eduardo Campos, omkom i en flygplansolycka. I hans ställe kom Marina Silva, tidigare miljöminister och internationellt erkänd miljöaktivist. Hon gick som en raket i opinionsmätningarna och passerade arbetarpartiets Dilma Rousseff.

Silva är Rousseffs direkta motsats.

Dilma Rousseff kommer från en välbärgad storstadsfamilj med akademiker-föräldrar. Hon skolades tidigt in i politiken och ses som en del av det ekonomiska och politiska etablissemanget som ofta beskrivs som korrupt och maktfullkomligt. Rousseff, tillsammans med flera av arbetarpartiets toppar, är dessutom indragen i en påstådd mutskandal inom den mäktiga statliga oljekoncernen Petrobas.

Marina Silva, däremot, växte upp i ett fattigt hem i en avlägsen by i Amazonas där föräldrarna arbetade som gummitappare, ingen av dem läs- och skrivkunnig. Själv var hon sjuk under stora delar av sin uppväxt och lärde sig inte läsa förrän i tonåren.

Trots att hon under fem år var miljö-minister i Lula da Silvas regering, betraktas hon som ett oberoende alternativ, långt ifrån den korrumperade makteliten, med chans att locka väljare både från höger och vänster. Från höger för sin liberala och företagsvänliga politik, från vänster tack vare sin fattiga bakgrund och sitt miljö-engagemang. Som djupt troende kristen står hon också för etik och moral; en som sällan kompromissar med sina värderingar. Och som tidigare aktivist för att rädda Amazonas skogar förstår hon hur hon kan få med sig dem som engagerade sig i de regeringsfientliga demonstrationer som fyllt gatorna sedan 2013.

Vid sidan av det motstånd som Marina Silva bjuder talar inte heller den ekonomiska utvecklingen till Dilma Rousseffs fördel. När hon tillträdde för fyra år sedan låg tillväxten på 7,5 procent. Nu, denna första höstmånad, stod det klart att världens femte största ekonomi hamnat i recession samtidigt som inflationen fortsätter att dra iväg. En ljuspunkt är dock den låga arbetslösheten.

Att Dilma Rousseff känner flåset i nacken och att Marina Silva har flyt tvivlar ingen på. Insatserna höjs i den desperata jakten på det högsta ämbetet. Inte minst märks det i valrörelsen som förpestas av verbala spyor från båda håll. Rousseff anklagar Silva för att vara oerfaren och opålitlig medan Silva riktar sin sig på korruptionsanklagelserna mot Rousseff.

Rousseffs utfall verkar vara det som har tagit skruv. I de senaste opinionsmätningarna har hon knappat in på Silva, men hennes chanser att få över 50 procent av rösterna den 5 oktober är trots detta fortfarande små. Avgörandet skjuts i stället fram till tre veckor senare då valets andra omgång hålls.