Haaretz – älskad, hatad och respekterad

När programledaren Anders Holmberg i Agenda i oktober intervjuade Israels Sverigeambassadör Ziv Nevo Kulman om kriget mellan Hamas och Israel refererade han i en fråga till något han läst i tidningen Haaretz. Ambassadören nickade och sa att han också hade läst artikeln.  

Inget var märkligt med det. 

Haaretz (Landet) är en av de israeliska tidningar som utländsk media oftast hänvisar till. Den är ständigt aktuell, älskad, hatad och inte sällan ett slagträ i den israeliska debatten. I berättelsen om tidningens historia spelar såväl nazismens framväxt i trettiotalets Tyskland som staten Israels födelse och utveckling en stor roll.    

Tidigare denna höst, innan någon kunde föreställa sig en kommande massaker i Israel eller ett krig i Gaza var Nathan Shachar, DN:s mångårige korrespondent i Jerusalem, tillfälligt i Stockholm. Det var fortfarande varmt i luften och skönt att sitta på ett utomhuscafé. Shachar hade med sig senaste numret av den engelska utgåvan av Haaretz, den följer dagligen med New York Times internationella utgåva. Själv läser han den varje morgon, tryckt i Berlinerformat, på hebreiska.  

– När jag öppnade Haaretz i morse slogs jag faktiskt av att den innehåller enormt avancerade artiklar i olika ämnen. Arkeologi och vetenskap till exempel, förutom det dagsaktuella, säger Nathan Shachar.  

Han beskriver Haaretz som central, ofta nyhetsledande. 

Att andra tidningar som Jerusalem Post, Yedioth Achronot (Senaste nytt) och Israel Hayom (Israel i dag) också har engelska utgåvor men att Haaretz oftare citeras i medier utanför Israel tror Nathan Shachar har att göra med att de var tidiga med en engelsk utgåva på nätet.  

Med sina etthundrafem år har Haaretz längst historia av de tidningar som kommer ut i Israel i dag.  När Nathan Shachar kom till Israel på 1970-talet spelade socialistiska tidningar som arbetarrörelsens Davar  (Ord) och andra kommunistiska och prosovjetiska tidningar en större roll. 

– Haaretz var en high browed mittentidning då. De gamla européerna var vana vid att läsa långa svåra texter med minimalt med bilder. I dag betyder Haaretz ungefär Fiende när ordet uttalas av högerpolitiker.    

Beror det på att Haaretz har gått åt vänster, eller att det israeliska samhället har förändrats? 

– Jag skulle inte kalla Haaretz för en vänstertidning. Inte i ett svenskt sammanhang. I Israel kan den kallas vänster, men där betyder inte vänster socialism eller kommunism. Det är mer, från vissa, en nedlåtande beskrivning av, som de ser det, fjäskande arabvänner.  

– I takt med att ockupationen blev Israels stora fråga, blev ett ställningstagande kring den utslagsgivande för hur ett nyhetsmedium uppfattas, säger Nathan Shachar.  

– Haaretz tog tidigt kritisk ställning mot ockupationen och skickade reportrar till Västbanken. Man skriver mer om missförhållande och övergrepp från israelisk sida än om palestinsk politik men det är ett enastående renhållningsarbete de gör. Människorättsorganisationer gör också det men de har inte lika många läsare.  

Dagens Nyheters korrespondent säger att många israeler inte har kännedom om vad som händer i Västbanken.   

– Och om de vet vill de ändå inte höra. Men Haaretz tar det ansvaret. Man kan inte läsa Haaretz och glömma bort ockupationen. Jag tror inte det finns ett enda nummer där inte nån aspekt av ockupationen är med. Ofta är det svåra saker som har att göra med land, och jordtvister. Den turkiska lagen, den brittiska lagen och bråk om nån jordplätt, tidningen lägger ner resurser på det, säger Nathan Shachar som tycker att tidningen i många andra frågor snarare går att beskriva som ”ganska borgerlig”.  

– Den svenska vänstern är ju traditionellt antiamerikansk, det är inte Haaretz.  

Enligt Shachar är Haaretz den mest regeringskritiska tidningen i Israel, men den kritiserade också den förra regeringen. Han uppfattar inte att den sitter i knät på några partier eller politiker.  

– Förr var Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ofta urförbannad på Haaretz. Nu ger premiärministern bara intervjuer till israelisk media under valkampanjer. Han har sina egna kanaler i sociala medier som hans medhjälpare är duktiga på att hantera. Förbindelsen till människor blir mer direkt och tidningar inte längre ett riktigt lika stort hot. 

Flera unga arabiska kvinnliga journalister har anställts på Haaretz under senare år. De skriver om arabisk kultur, om palestinier i Israel och arabvärlden. Nathan Shachar anser att tidningen kunde ha lite fler arabiska journalister, men den största bristen enligt honom är utrikesbevakningen.  

– De pretenderar inte ens på att följa Latinamerika och Spanien. Det finns några som skriver om och förstår Turkiet. Men särskilt den engelska utgåvan är oerhört israelocentrisk. Förr hade Haaretz folk inte bara i Washington och Moskva, utan även på fler ställen i världen. Nu är det ofta inköpta artiklar för internationell bevakning. Haaretz var mer utblickande förr.  

Shachar tycker att historien om Haaretz för tankarna till en Thomas Mann-berättelse.  

Den börjar med Salman Schocken, farfar till Haaretz nuvarande ansvarige utgivare Amos Schocken. Salman föddes 1877 i Margonin, vid den tiden en tysk stad, i dag en polsk.  Tillsamman med sin bror byggde Salman upp varuhuskedjan Kaufhaus Schocken som med ett tjugotal varuhus – flaggskeppet fanns i Nürnberg – var en av de största kedjorna i Tyskland på 1930-talet. Genomtänkt, fantasifull modernistisk arkitektur utmärkte Kaufhaus Schocken. Flera av varuhusen ritades av pionjären inom Art deco, arkitekten Erich Mendelsohn. De var öppna, ljusa och demokratiskt utformade. Utbudet var kvalitetskläder och möbler till rimliga priser. Tidigt utvecklade bröderna Schocken idéer om god arbetsmiljö och företaget byggde upp semesteranläggningar på landsbygden för de anställda.   

Efter att brodern omkommit i en bilolycka och nazismen växte sig starkare tvingades Salman Schocken sälja varuhuskedjan. År 1931 startade han ett förlag i Berlin där han tillsammans med bland andra Martin Buber gav ut en serie böcker riktade till judiska läsare i Tyskland; hebreisk poesi, mysticism, populärkultur och judisk historia ingick i banden. Efter novemberpogromen 1938 blev det omöjligt att fortsätta utgivningen. Då hade Salman Schocken, som identifierade sig starkt som europé redan lämnat Tyskland för USA och Palestina.  

Med sig till Jerusalem hade han en boksamling på 60 000 böcker och anlitade åter Erich Mendelsohn, inte heller han övertygad sionist, för att rita både ett bibliotek till boksamlingen och ett bostadshus till Schockenfamiljen. Mendelsohn ritade flera hus, bland annat Hebrew university i Jerusalem och i Rehovot söder om Tel Aviv, bostadshuset till Chaim Weizmann, Israels förste president.    

Biblioteket på Balfourgatan i Jerusalem kan i dag besökas av allmänheten efter avtalat möte.   

Både Mendelsohn och Schocken bodde mest i USA men förlaget drevs vidare i Palestina och genom stöttning från familjen kunde den första generationen israeliska författare etablera sig där.  

I slutet av 1935 köpte Salman Schocken Haaretz som då var en liten tidning som drivits av det brittiska protektoratet under en kort period och sedan övertagits, först av sionistiskt, socialistiskt orienterade personer med bakgrund i Ryssland och därefter av en grupp affärsmän. Sonen Gershom Schocken blev ansvarig utgivare och chefredaktör 1939. Med honom utvecklades Haaretz till en daglig nyhetstidning med den profil den har i dag. Gerson Schocken var chefredaktör ända till 1990. Då tog hans son Amos Schocken över som utgivare, en postion han än i dag har. Dagens chefredaktör heter Aluf Ben.  

De tyska assimilerade judar som på trettiotalet begav sig till Palestina intresserar statsvetarprofessorn med inriktning på israelisk inrikespolitik, Isabell Schierenbeck.  

– Det är något väldigt smärtsamt med de tyska judarna som så starkt såg på sig själva som européer, men som ändå inte kunde stanna kvar, säger hon.  

Precis som Nathan Shachar läser Isabell Schierenbeck Haaretz varje dag. 

– Jag läser engelska snabbare än hebreiska, och jag läser även Jerusalem Post och några andra tidningar. Jag brukar stämma av mellan dem om det är olika åsikter i frågor. Haaretz sticker ut för de har mer djupgående analyser. Den påminner om amerikanska och tyska tidningar och kommer ju från en intellektuell tradition, och Schockenfamiljen har lyckat bevara den profilen på tidningen, säger Isabell Schierenbeck. 

En tidigare USA-korrespondent för Haaretz har sagt att människor som läser Haaretz är bättre utbildade och mer sofistikerade än de flesta, men att resten av landet inte vet att den existerar.  

– Ja det är kanske en rimlig kritik att de inte är mer lättillgängliga, men jag förstår att de inte vill tappa sin själ. Det finns absolut de som kallar Haaretz en snobbtidning. Den är mycket mer svårläst för dem som inte är högutbildade, säger Isabell Schierenbeck och berättar att hon har vänner  och kollegor i Israel som tycker att Haaretz är för mycket av en politisk kanal, och som har tröttnat på den. Under de massiva protesterna mot regeringens förändring av Högsta domstolen som pågick innan kriget bröt ut, tycker vissa att tidningen har blivit ett språkrör för de som protesterar, medan andra älskar den. 

– Många har en väldigt känslomässig bindning till Haaretz, säger Isabell Schierenbeck.  

Som läsare och forskare får hon genom Haaretz en bra bild av vad som händer i Mellanöstern.  

– Men förståelsen för hur en stor del av den israeliska befolkningen tänker, de som röstar höger, får jag inte där, säger hon. 

I UD:s pressrum bakom Arvfurstens palats i Stockholm är David Stavrou ensam en eftermiddag tio dagar efter Hamasmassakern i södra Israel. Stavrou är israelisk frilansjournalist och har skrivit för Haaretz från Sverige i drygt tio år. Ibland är det rapportering från Sverige, som till exempel hanteringen av Covid och flyktingmottagandet 2015, som Haaretz vill ha. Men Stavrou skriver inte bara nyheter. 

– Jag har skrivit en del om folkmord. Om uigurer, rohingyer, om barnarbetare i Nepal. Jag är glad att jag får skriva om såna frågor för israeliska läsare. Det är inte så klickvänliga ämnen, säger David Stavrou.  

– Många i Israel hatar Haaretz, om jag säger att jag skriver för dem vill en del israeler inte prata med mig. Men om jag ska intervjua till exempel politiker i Sverige, och säger att jag kommer från Israel Hayom, eller Yedhiot Achronot, tidningar som är populära och större i Israel, vet de inte vad det är. Men Haaretz öppnar dörrar, säger David Stavrou.  

– Tidningen är familjen Schockens livsverk. Jag har bara träffat ansvarige utgivaren Amos Schocken en gång. Då och då skriver han i tidningen och han är en röst på X (tidigare Twitter) men han har inget inflytande över vad som skrivs i tidningen. Jag har skrivit om många känsliga ämnen och efter texter om till exempel uigurer i Kina har kinesiska aktörer hört av sig, men jag har aldrig fått reaktioner från redaktionen. 

David Stavrou säger att det är skönt att jobba för en tidning där han känner sig trygg med rubriksättning och att översättningarna till engelska blir bra. Och att den inte väjer för känsliga ämnen.  

– Jag gjorde en stor intervju med Pink Floyds basist Roger Waters när han var i Stockholm. Pink Floyd är högt älskade i Israel men Roger Waters har efter utspel om kulturell bojkott av Israel blivit anklagad för antisemitism, konserter i Tyskland har blivit inställda. I Israel är han lika hatad som Hitler ungefär. Jag fick in en fem sidor lång text i fredagsbilagan, säger David Stavrou.   

Det är krig. Förändrar det media i Israel? 

– Ibland händer det att nästan alla i Israel är på samma sida. Just nu är det nog så. Det betyder inte att alla har samma åsikter om marktrupper och sådant. Men om Hamas finns det en enighet.

***

Läs även: Att försvara en massaker

Läs även: Vilka är Ahlam och Ahed Tamimi och varför hyllas de som hjältar?