Håller han hela vägen?
Bild: Scanpix
På ett café på prärien, med tunt kaffe och hembakad äppelpaj framför sig, klagar Collin Spotts, en försäljare i brandsläckningsmaterial, över den hetsiga valrörelsen och sin kandidats egenskaper.
– Jag är republikan. Men jag erkänner att McCain inte var mitt förstahandsval. Det var Mitt Romney. Okej, McCain har starka sidor. Men jag undrar vad är det för bra med en president som inte ens kan räkna till åtta?, säger han och syftar på John McCains blamage att inte veta hur många bostäder han har.
Caféet ligger i en vägkorsning, där den legendariska vilda västern kan skådas genom det ena fönstret och ett Amerika i tiden genom det andra. På ena sidan betar indianboksromantiska blyertsgrå, massiva bisonoxar. På andra sidan odlas sojabönor, som i nybyggda raffinaderier blir etanol. Och som bonus för en genomresande turist finns den timrade koja där John Wayne växte upp inom räckhåll.
40 mil längre norrut, i svenskstaden St Paul, inleds republikanernas fyra dagar långa stämma på måndag. Republikanerna är fyllda av förväntningar – och tvivel.
Deras kandidat, den 72-årige, vithårige, rikt gifte Washingtonveteranen och Arizonasenatorn McCain har de senaste veckorna knappat in på sin »oslagbara« demokratiska rival Barack Obamas försprång.
Det blev en övermättnad på den 47-årige eleganta och intelligenta Barack Obama, på hans politiska fingertoppskänsla, på hans cool och självförtroende, på hans skräddarsydda kostymer som verkar gjutna över honom och på hans Hawaiisemester med privat strand. Han blev överexponerad. Hånfullt började radiovärdarna kalla honom Messias.
Krisen för Obama fördjupades när Hillary Clinton ansåg sig behandlad med för lite respekt. Mer än var fjärde av Hillarys 18 miljoner sympatisörer, 27 procent, säger därför: »Vi röstar hellre på McCain.«
Demokraternas stämma i Denver gav dock – som från ett stridsplans efterbrännkammare – Obama en kick uppåt i opinionsmätningarna. Men McCain får sannolikt samma skjuts efter republikanernas stämma.
I ett tidigt skede ansågs demokraternas seger given. De var bättre organiserade och valet kommer i spåren av den avskydde George Bushs åtta presidentår. I oktober i fjol ansåg varje initierad politisk bedömare att Hillary Clinton var oslagbar, inte bara i kampen om att bli demokratisk presidentkandidat utan också att hon skulle vinna över den republikanska kandidaten, vem denne nu skulle bli. McCain var redan utslagen, kampanjkassan tom, rådgivarna på flykt. Hans comeback är ett mirakel.
Men fortfarande undrar många: »Är han inte för gammal?« Han blir tom i blicken ibland när han får frågor, och tänker efter för länge. För varje vecka blir han mera krum i kroppen och fårad i ansiktet.
Samtidigt har McCain tappat de värden som gjorde honom attraktiv för många opinionsbildare i media – utmanaren, den olydige med det rasande temperamentet, med sarkasmen, samarbetsmannen över partigränserna, i hjärtat mera en oberoende politiker än en partiman och mindre konservativ.
Kritiker menar att partiets domptörer fjärrstyr honom nu och har förvandlat honom till en robot. De drillar honom med: »Detta är veckans budskap. Lär dig det – och älska det.«
Dessutom tror 57 procent av amerikanerna att han kommer att fortsätta Bushs politik. Titeln på en färsk essä är: »Warrior John McCain: Far More Dangerous Than Bush«.
Alla vet att ekonomin, köksbordsfrågorna, står högt på dagordningen. Men det har hittills inte varit en profilfråga för vare sig McCain eller Obama. För det är sådana basala frågor som avgör valfrågan för många av amerikanerna.
Den fattige indianen Wayne Tom kör varje dag 13 mil till jobbet. Han säljer smycken vid en turistattraktion ute i den blekgula öknen. Sedan kör han 13 mil hem till sitt skjul igen. Indianer kör alltid begagnade, bensinslukade, stora gamla bilar som ingen annan vill ha.
– Det går tio-elva gallon (cirka 40 liter) varje dag. Jag röstar på den som sänker bensinpriset, säger han.
