Hamas har ont om vänner i Mellanöstern

I skrivande stund, några dagar efter Hamas våldsamma attacker mot Israel, uppskattas antalet dödade och mördade israeler till 1200. Parallellt har Israels offensiv enligt Gazas hälsoministerium hittills lett till att 950 människor dödats varav 140 barn. Minst 3000 israeler och 5000 palestinier uppges vara skadade. Samtidigt har 200 000 gazabor blivit hemlösa. Varför flammar denna gamla konflikt upp så våldsamt just nu? Vilka är de olika aktörernas förhållningssätt och intressen? Vilka problem står Israels regering och armé inför?  

Vad som framför allt har styrt tajmingen av attacken är den pågående normaliseringsprocessen mellan Saudiarabien och Israel. Den vill Iran stoppa. Landets regim deklarerar dessutom med jämna mellanrum sin ambition att förgöra Israel. De gamla konfliktlinjerna i Mellanöstern mellan å ena sidan Israel stött av USA och arabvärlden på den andra (med starkt sovjetiskt stöd) är sedan länge förändrad. Den enda geopolitiska konstanten verkar vara Saudiarabiens och Irans fiendskap som har rötterna i 1700-talet. Dagens Mellanöstern är delat på en annan ledd. Ett block sunnimuslimska arabländer med Egypten, Jordanien och Förenade Arabemiraten har fred med Israel. Den sidan stöds av Europa och USA. På den andra sidan finns primärt det shiamuslimska Iran samt Syrien med stöd från Ryssland.  

Ett närmande mellan Saudiarabien och Israel, som mycket väl kan leda till fred mellan länderna, skulle framför allt begränsa Irans inflytande ytterligare i regionen, vilket naturligtvis även skulle påverka Rysslands ställning. USA:s betydelse skulle bli än starkare som en följd av landets stabila relationer till Egypten, Israel och Saudiarabien. Israels historiska roll som regionens hatobjekt skulle också förändras. Landet skulle bli en mer central aktör med goda relationer till de flesta av sina grannar. 

Detta betyder nu inte att Ryssland stödjer Hamas. Tvärtom. Rysslands relationer med Israel har varit relativt goda på senare år, men också nödvändiga för Rysslands militära närvaro i regionen. Inte minst avseende stödet till Assadregimen i Syrien. Samtidigt har relationen mellan Ryssland och Iran förbättrats betydligt genom kriget i Ukraina; bland annat på grund av Irans omfattande export av drönare till Ryssland. Dessutom tar Ryssland förmodligen tacksamt emot att världens uppmärksamhet för en tid riktas mot Mellanöstern snarare än mot Ukraina.  

Hamas är å sin sida överens med Iran om målsättningen att förgöra Israel. Men Hamas har också ett intresse av att visa sig handlingskraftigt och ståndaktigt i den arabiska världen i allmänhet och bland palestinier i synnerhet. En fred mellan Israel och Saudiarabien skulle naturligtvis även försvaga Hamas. Därmed sammanfaller Hamas och Irans intressen.  

Grundproblemet för Hamas är att den geopolitiska situationen i Mellanöstern har förändrats i grunden. IS framfart gjorde att arabiska regimer insåg vilka problem en otyglad rörelse som Hamas kan orsaka och Hamas har därför ont om vänner i Mellanöstern. Egypten har krossat det muslimska Brödraskapet på hemmaplan och har inget intresse av att få in islamistisk ideologi bakvägen från Gaza. Föraktet både för palestinier och Brödraskapet i är kompakt hos den egyptiska regimen. Syrien har också varit Brödraskapets fiende historiskt. År 1982 bombade president Hafez Assad Brödraskapets fäste i staden Hama vilket ledde till cirka 18 000 döda och ett slut på organisationen inflytande i Syrien. Till och med Turkiet, som har återinrättat sin ambassad i Tel Aviv, har undvikit att kritisera Israel för attackerna mot Hamas, men uppmanade parterna att mötas vid förhandlingsbordet. Vad som finns kvar av stöd för Hamas kommer alltså i  allt väsentligt från Iran och emiratet Qatar där för övrigt Hamas ledarskikt befinner sig.

Hamas har sannolikt hoppats att Israel skulle ta hänsyn till gisslan i attackerna mot organisationens fästen i Gaza. Qatar har redan anmält intresse för att inleda förhandlingar om fångutbyte, vilket skulle leda till att Hamas fick den styrkeposition som sannolikt varit en av målsättningar med tagandet av gisslan. Israel har dock deklarerat att det inte finns något att förhandla om i nuläget även gisslan drabbas. Ingen av de islamistiska falangerna som deltog i massakern hade räknat med att ta så många i gisslan, som dessutom består av både barn, gamla och sjuka. Även om Hamas mördar en del av gisslan har organisationen fått ett problem på halsen som förmodligen inte fanns med i beräkningarna. Dessutom kommer Hamas att ses som ansvarig för gisslan, oavsett hur kriget utvecklas.

Den andra iranstödda terrororganisationen, Hizbollah i Libanon, har också uttryckt sitt fulla stöd för Hamas, men har samtidigt hållit sig förhållandevis lugn. Efter Israels krig mot Hizbollah i Libanon 2006 sade organisationens ledare Hassan Nasrallah att om han hade vetat hur Israel skulle reagera skulle han inte ha inlett konflikten. Libanon är ett sargat land med enorma problem, vilka i den allmänna libanesiska opinionen åtminstone delvis anses vara Hizbollahs fel. För Nasrallah vore det politiskt självmord att provocera fram en reaktion från Israel som i dagsläget mycket väl skulle kunna bli lika kraftig som den 2006. Detta kan vara en delförklaring till att Hizbollah hittills har ägnat sig mer åt att hota och mindre åt att attackera Israel. Dock är allt naturligtvis fortfarande möjligt. Inte minst i Mellanöstern. Men Libanons befolkning kommer knappast förlåta Hizbollah om terrororganisationen åter drar in landet i en konflikt det inte har med att göra. 

Av Israels befolkning på knappt 10 miljoner är 18 procent palestinska muslimer. Både Hamas och Hizbollah har lagt ner mycket energi på att försöka uppvigla dessa till att delta i kriget mot Israel. Hittills har dessa ansträngningar varit förgäves. Det är i sig inget nytt. Även om Israels muslimska minoritet återkommande uttryckt missnöje av olika anledningar, har den aldrig vänt sig mot sitt eget land inifrån under pågående krig eller konflikt. Stödet för Hamas har varit starkare i Sverige, än bland israeliska medborgare med palestinskt ursprung.

Israels regeringen med Benjamin Netanyahu i spetsen har hittills endast uttryckt svepande och otydliga deklarationer om vad målsättningen med detta krig är. I tidiga uttalanden sade Netanyahu att Hamas skulle förgöras och att kriget kommer ta tid.

Nyligen inrättades dock ett krigskabinett med två av Israels tidigare överbefälhavare från oppositionen, Benny Gantz och Gadi Eizenkot. Konstellation har ökat förtroendet för regeringen, vilket naturligtvis är viktigt under rådande omständigheter.  

För Israels del är det centralt att återupprätta den förlorade maktbalansen och garantera att landet under överskådlig tid inte kommer utsättas för något likande. Det i sig kräver massivt våld mot Hamas, men det går inte att undvika civila offer i Gaza vilket lätt kan vända världsopinionen mot Israel. Oavsett hur kriget i Gaza utvecklas har Netanyahu med sig att både hans regering och den israeliska armén verkade oförberedda på Hamas attack. Frågor om hur den mest mytomspunna underrättelsetjänsten i världen kunde missa hela planeringen inför attacken, som måste ha pågått på Gazaremsan under lång tid, kommer att förfölja Israels regering även när detta krig är över. För när allt kommer omkring är underrättelsetjänsters effektivitet och förmåga beroende av sina regeringars duglighet. En tillfångatagen hamasterrorist berättade under förhör hur förvånad han var över att det tog fem timmar innan han mötte det första israeliska motståndet. Israels regering har varit upptagen med interna konflikter och Netanyahu själv har lagt all energi på att försöka hålla ihop en, milt uttryckt, ohelig regeringsallians. Fisken ruttnar som bekant från huvudet och den tidigare omvittnat höga stridsmoralen inom det israeliska försvaret har sjunkit. Piloter har vägrat göra repövningar och officerare har inte inställt sig till tjänstgöring. I någon mening har den interna konflikten lämnat delar av landets försvar vind för våg.

Dessutom har både regeringen och försvaret levt invaggade i falsk visshet om sin förmåga att kunna försvara landet med hjälp av högteknologiska lösningar. Den tidigare försvarsberedskapen ansågs förlegad. Ett traditionellt krig med pansarslag och eldöverfall var otänkbart givet att det är fred med Egypten, Jordanien och Förenade Arabemiraten samtidigt som de fientligt sinnade Syrien och Irak har söndertrasade arméer efter många år av inbördeskrig. Säkerhetsläget ingav Israel känslan av att ett fullgott luftvärn och ett av världens bästa flygvapen skulle räcka. Även om det funnits vetskap om att Hamas alltid planerar terrordåd, fanns ingen som förväntade sig en så välplanerad attack.  

För stunden har Benjamin Netanyahu ett enat Israel bakom sig, men frågorna kommer ställas och kritiken finnas kvar när kriget är över. Och sannolikt kommer överenskommelsen med Saudiarabien att återupprättas med eller utan Netanyahu. Samtidigt har Israel två miljoner grannar på Gazaremsan som inte hyser några sympatier för Israel och som Egypten inte vill ha med att göra. Att utradera Hamas från Gazaremsan är en sak. Vem som sedan ska styra området är en annan. 

Fotnot: Eli Göndör är fil dr i islamologi och verksam vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. Han gjorde värnplikt som fallskärmsjägare i israeliska armén och tjänstgjorde bl a under Israels tillbakadragande från Libanon 1985. 

***

Läs även: Ett monumentalt misslyckande för Israel

Läs även: Bo Rothstein: Palestiniernas krav på återvändande är orsaken till att konflikten aldrig kan lösas