Han är ledaren med nio liv

Mer än 500 palestinska raketer slog ner i södra Israel, israeliskt flyg angrep runt 150 mål i Gaza. Allt på mindre än ett dygn i mitten av november.

Våldsamma hotelser utväxlades mellan parterna och allt tycktes upplagt för ett nytt krig, den fjärde större »ronden« på tio år mellan Israel och den terrorstämplade palestinska islamistgruppen Hamas som styr Gaza.

Det var en påminnelse om att den israelisk-palestinska konflikten är lika olöst och eldfängd som alltid – även om den under senare år hamnat i skuggan av större konvulsioner i Syrien, Irak och andra områden i grannskapet. Fredsprocessen mellan israeler och palestinier är djupfryst sedan många år. Och hoppet om en nystart blir inte större av att den enda aviserade fredsplanen är en framtida »århundradets deal« signerad Donald Trump.

De senaste fientligheterna upphörde lika snabbt som de startat. Relativt lugn lade sig på nytt kring den palestinska kustremsan. I stället utbröt regeringskris i Israel när den hårdföre försvarsministern Avigdor Liberman hoppade av regeringen med sitt lilla högerparti – i protest mot att premiärminister Benjamin Netanyahus genom vapenvilan »kapitulerat för terror«.

Uppbackad av demonstranter från södra Israel, där invånarna sedan många år lever under ständigt rakethot, krävde han hårdare tag mot Hamas. Netanyahu tycktes vara utflankerad från höger när också två andra koalitionspartier hotade att lämna hans regering. Men som så ofta förr lyckades han snabbt manövrera ut motståndarna – och kan fortsätta att regera med minsta möjliga majoritet, 61 mot 59, i parlamentet, knesset. Kanske ända fram till nästa ordinarie val om ett år.

[caption id="attachment_514345" align="alignnone" width="750"] Foto: Abir Sultan[/caption]

Till skillnad från några av sina hetlevrade kolleger i regeringen inser Netanyahu att mera våld inte löser Israels problem med Hamas och Gaza. Han vill hålla konflikten lågintensiv och »hanterlig«. Paradoxalt nog sammanfaller därmed hans och Hamas intressen. Också Hamas vill ha lugn, inte minst på grund av den katastrofala humanitära situationen i Gaza. Men också för att kunna bygga upp sin militära struktur.

Just nu pågår därför inofficiella samtal om en längre, kanske flerårig vapenvila i Gaza. Förhandlingarna sker mestadels i Kairo via egyptiska medlare, men också FN är involverat. Bedömare på båda sidor är eniga om att samtalen kan leda till ett genombrott som skulle innebära stora ekonomiska förbättringar i Gaza.

– Den palestinska sidan börjar inse betydelsen av lugn. De senaste veckorna har det inte varit några sammanstötningar vid gränsen. Det är ett tillfälligt samförstånd med Israel, säger Talal Okal i Gaza som är politisk analytiker på vänsterkanten och kolumnist på den palestinska tidningen Al-Ayyam.

– Israel gjorde det möjligt för pengar från Qatar och bensin att föras in i Gaza. Nu väntar vi på nästa steg via Kairo. Man diskuterar ett långsiktigt eldupphör eller avtal, Hamas är redo för det, säger han.

Också Shlomo Brom, pensionerad israelisk general som deltagit i fredssamtal med palestinier, jordanier och syrier och nu är forskare på det inflytelserika Nationella säkerhetsinstitutet (INSS) i Tel Aviv, är inne på samma linje. Han understryker Israels och Hamas gemensamma intresse av ett eldupphör.

– Det viktigaste med den senaste konfrontationen är att den upphörde efter en dag. Det visar att ingen av parterna är intresserad av konflikt. En seriös vapenvila är därför möjlig, båda sidor arbetar för det, säger Shlomo Brom.

– Båda sidor är tvingade till ett avtal. Israel gillar inte att ge legitimitet till Hamas, Hamas gillar inte att ge upp motståndet. Men båda förstår att alla andra alternativ är sämre, säger han.

I kraft av sin militära överlägsenhet skulle Israel kunna slå till med full kraft och tvinga Hamas under jorden. Men det skulle bli en blodig affär med tusentals palestinska dödsoffer och stora förluster bland israeliska soldater, som sommaren 2014. Och kanske många civila döda i Israel. Hamas, Islamiska Jihads och andra militanta palestinska gruppers raketer kan av allt att döma nå israeliska storstäder som Jerusalem och Tel Aviv.

– Israel kan ockupera Gaza men då är vi tillbaka på ruta ett. Vi var i den situationen innan vi drog oss tillbaka 2005, så vad skulle det tjäna till? säger Shlomo Brom.

[caption id="attachment_514348" align="alignnone" width="750"] Foto: Khalil Hamra[/caption]

Läget i Gaza är så prekärt att också små steg kan förbättra invånarnas situation märkbart. Den lilla oljestaten Qatar kunde nyligen föra in miljoner dollar i sedlar som gick till statsanställdas löner och började samtidigt finansiera elförsörjningen, två åtgärder som genast märktes i Gazas vacklande ekonomi. I Kairosamtalen diskuteras en omfattande återuppbyggnad av Gaza. Det är förslag och löften som varit i omlopp många gånger tidigare, men aldrig förverkligats.

Palestinierna är svårt splittrade samtidigt som stora delar av de palestinska områdena fortfarande ockuperas av Israel. Mahmoud Abbas leder med titeln »president« ett begränsat självstyre på Västbanken medan Gaza styrs av Hamas, som är en bitter rival till Abbas gamla maktparti Fatah.

De två områdena, Västbanken och Gaza, som enligt alla tidigare fredsplaner är tänkta att utgöra en framtida palestinska stat har alltså två mot varandra fientliga regimer.

Abbas har försökt pressa Hamas genom att stoppa elförsörjning och penninginförsel till Gaza, där de redan hårt drabbade invånarna redan lider av att gränserna till Israel och Egypten är praktiskt taget stängda. Men Abbas gick nu, liksom Israel, med på Qatars ingripande.

Samtal om försoning mellan Hamas och Fatah pågår i Kairo, samtidigt med medlingsförsöken där mellan Hamas och Israel. Mahmoud Abbas har protesterat mot försöken att kringgå honom i överläggningarna med Israel.

Palestiniernas splittring spelar Israel i händerna. Den gör det omöjligt för dem att uppträda med enad front och sätta press på Israel att återuppta fredsförhandlingar. Den israeliske premiärministern Netanyahu säger »att det finns ingen partner« på den palestinska sidan. Han fokuserar i stället med framgång på samarbete med arabvärlden – där länder som Saudiarabien och Gulfstaterna ser Israel som en allierad i den stora konflikten som delar Mellanöstern, alltså den mellan de sunnimuslimska arabländerna och det shiamuslimska Iran.

I detta större perspektiv hamnar palestinierna i skymundan; det är länge sedan den palestinska frågan stod i centrum för arabvärldens intresse.

– Israel och USA har lyckats trycka ner den palestinska frågan och spela upp konflikten med Iran. Palestinierna behöver världens uppmärksamhet. Om vi blir överkörda, med hjälp av arabländer, leder det till en ny intifada, säger analytikern Talal Okal i Gaza.

Men den israeliske säkerhetsforskaren Shlomo Brom tror bara på begränsat samarbete mellan Israel och arabländer så länge man inte når »meningsfulla« framsteg i den palestinska frågan. Den är Israels »glastak« i relationerna med arabvärlden, säger han.

Samtidigt sitter premiärminister Benjamin Netanyahu till synes säkert på sin post sedan nio år tillbaka – efter att ha varit regeringschef också tre år på 1990-talet. Om han håller sig kvar till åtminstone mitten av juli nästa år går han om den legendariske statsgrundaren David Ben-Gurion som den mest långvarige premiärministern i Israels historia.

Det blir i så fall en händelse av stor symbolisk betydelse. Ben-Gurion var socialdemokrat, ledare för det parti som dominerade Israel under dess tre första decennier från grundandet 1948. Sedan 1977 har nationalistpartiet Likud styrt landet större delen av tiden.

Som Likudledare står Netanyahu i spetsen för koalitionsregering med en rad nationalistiska och religiösa partier av olika schatteringar. Detta högerblock har i dag ett fast grepp om väljarkåren och han har därför goda chanser att kunna bilda regering också efter nästa val.

Så när de revolterande ministrarna hotade med nyval under krisen i november var det egentligen inget reellt hot mot Netanyahu. Utan bara ett försök att ta några poäng i opinionen genom att förespråka hårdare tag mot Gaza.