Han utmanar om Venezuelas makt
Bild: FEDERICO PARRA/AFP/TT
Det var ingen tillfällighet att det var just den 23 januari som Juan Guaidó utropade sig till »förvaltande president« under ett massmöte i Caracas. Samma dag, men 61 år tidigare, tvingade massiva folkliga protester, med stöd av en del av militären, den dåvarande diktatorn, generalen Marcos Pérez Jimenez, att fly landet.
Men om Guaidó trodde att historien skulle upprepa sig, så blev han besviken.
Juan Guaidó hade visserligen stöd av 100 000-tals demonstranter. Men inte av några militärer. Och det är militären som bestämmer vem som har makten i Venezuela. Guaidó försöker nu vinna militärens stöd genom att erbjuda amnesti. Ett utkast till amnestilag har de senaste dagarna delats ut på polisstationer och militärförläggningar av Guaidós anhängare.
Men vem är han då, denne Juan Guaidó som på bara några dagar förvandlades från helt okänd politiker till centralfigur i det venezuelanska dramat, dessutom erkänd som Venezuelas legitime president av en viktig del av världssamfundet med USA i spetsen?
Juan Guaidó är ung – bara 35 år – gift med journalisten och influencern Fabiana Rosales och far till en ettårig dotter. Han kommer från delstaten Vargas, som 1999 drabbades av våldsamma översvämningar som kostade 12 000 människor livet. Guaidó och hans familj förlorade sitt hem och alla sina ägodelar.
– Jag vet vad det innebär att gå utan skor och vara hungrig, har han sagt.
Men han har också betonat att han inte kände sig som ett offer utan som en överlevare. Och för familjen stärkte katastrofen deras redan fattade beslut att satsa allt på att Juan, den äldste av de sex barnen, skulle kunna studera. På det katolska universitetet i Caracas började Juan Guaidó plugga offentlig förvaltning. Han deltog aktivt i studentdemonstrationerna som bröt ut 2007 i protest mot att Venezuelas då populäraste tv-station tvingades stänga. Ur studentdemonstrationerna växte det fram en ny generation politiker som samlades kring Leopoldo López, borgmästare i en av Caracas kommuner. Två år senare var Juan Guaidó med och bildade ett nytt parti, Voluntad popular (Folklig vilja), och det var på det partiets lista han valdes till nationalförsamlingen.
Voluntad popular är medlem i Socialistinternationalen, men beskrivs rutinmässigt av regeringens anhängare som »imperiets lakej«. När Leopoldo López 2014 dömdes till fängelse, anklagad för att vara ansvarig för dödsfall i samband med demonstrationer som han uppmanat till, fick Juan Guaidó större ansvar. Och när också andra av partiets ledare tvingades gå i exil blev det han som fick partiets uppdrag att fylla posten som talman i nationalförsamlingen nu i januari, en post som partierna med representation i församlingen turas om att bära.
Att Juan Guaidó också passade på att utropa sig till »förvaltande president« var inte något plötsligt infall. Den venezuelanska grundlagen säger att om landet saknar president den dag en ny presidentperiod inleds så är det nationalförsamlingens talman som ska uppbära den posten och utlysa nyval. Grundlagens skrivning syftar förmodligen på fysisk avsaknad men eftersom Maduro, enligt Guaidó, av flera skäl inte var någon legitim president när den nya presidentperioden inleddes den 10 januar så stod Venezuela i princip utan president. Och att utropa sig till »förvaltande president« var därför helt enkelt hans plikt. Månne en något hårddragen tolkning, kanske inspirerad av den tolkning som Nicolas Maduro gjorde av samma grundlag när han, strax efter parlamentsvalet 2015 då oppositionen segrade stort, beslutade att inte erkänna nationalförsamlingen eftersom den visat »respektlöshet«.
Hur det hela slutar har förmodligen, tråkigt nog, inte så mycket att göra med förmågan att tolka grundlagen till sin förmån, som med vad militären säger. Och USA.
Läs mer
Lojaliteter i upplösning (#39-18)
