Här är ditt parlament
Bild: TT
Den 10 december förra året var en dramatisk dag i glasborgen i Bryssel. Efteråt talade förlorarna om att »mörka krafter« tagit över EU-parlamentet. Vinnarna jub-lade högljutt och unisont, en reaktion som väckte upprörda känslor hos motståndarna.
EU-parlamentets konservativa hade tillsammans med extremhögern precis röstat ner en resolution om rätten till abort, preventivmedel och sexualundervisning. Omröstningen avgjordes med 334 röster mot 327. Det hängde på ynka sju röster.
Mot den bakgrunden kan de nya EU-parlamentariker som tar säte i parlamentet i juli få en avgörande inverkan på EU:s inriktning. 63 av dem tillhör partier som inte tidigare suttit i EU-parlamentet. Också vänster- och högerflanken har vuxit som ett resultat av vårens val.
Valets förlorare är i stället de stora, etablerade partigrupperna. Kristdemokratiskt konservativa EPP, socialdemokratiska S&D och liberala Alde-gruppen backar med sammanlagt 82 mandat. Förskjutningen mot ytterkanterna var trenden både i det svenska EU-valet och i unionen överlag. Nu pågår den sista intensiva jakten på fränder att kroka arm med i parlamentet. Grupperna ska vara klara den 24 juni. Många av de nya parlamentarikerna har redan hittat sitt hem på ytterkanterna.
Därför är pressen på de två största grupperna EPP och S&D nu stor. För att undvika att EU-kritiker på både höger- och vänsterflanken får alltför stort inflytande måste de samarbeta mer än tidigare. Det blir inte helt lätt.
Tidigare har det funnits alternativ när den dominerande höger- och vänstergruppen har varit oense. EPP har krokat arm till höger i frågor som rör den ekonomiska politiken, den inre marknaden och handeln. S&D har lutat sig åt vänster i frågor som rör klimatmålen, jämställdhet och sociala frågor. Alde-gruppen har haft en vågmästarroll och röstat med EPP i ekonomiska frågor och med S&D i sociala frågor.
På det här sättet har man vunnit sina viktigaste fighter. Men de här allianserna har inte längre tillräckligt många mandat för att bilda majoritet. Den traditionella EU-politiken med en uppdelning i höger-vänster verkar ha spelat ut sin roll. I stället krävs blocköverskridande allianser. För att få en betryggande majoritet måste de två stora också få med sig Alde och eventuellt den gröna gruppen.
I EU är samstämmigheten inom grupperna inte lika självklar som enigheten inom de svenska riksdagspartierna. Om flera parlamentariker väljer att rösta med sin nationella partidelegation i stället för med sin EU-grupp kan det äventyra majoriteten.
De två stora måste alltså hålla sams, både sinsemellan och internt. Men politiska kompromisser har sitt pris.
– Det finns möjligen en risk i att det leder till mer urvattnade eller svårtolkade lagar samt mindre transparens. Man kanske i högre grad kokar ihop lagförslag i små grupper som man sedan försöker få igenom med bredast möjliga stöd. Den här tendensen finns redan i nuläget och kan komma att förstärkas, säger Göran von Sydow, forskare på Svenska institutet för Europapolitiska studier.
De stora vattendelarna är bland annat det planerade frihandelsavtalet med USA, arbetsmarknadens utveckling och bankernas roll. Också jämställdhet, hälsa och klimat hör till de frågor där marginalerna är små och några röster kan vara avgörande. Och i abortfrågan var de två stora partigrupperna bittra fiender.
I det nya parlamentet är det den konservativa ECR-gruppen som kan få den avgörande maktpositionen. ECR verkar svälla till att bli parlamentets tredje största grupp. Det här efter att bland annat Dansk folkeparti och Sannfinländarna har anslutit sig till gruppen, som domineras av det brittiska konservativa partiet Tories.
Flera av partierna med dragning åt främlingsfientlighet och EU-skepsis har alltså vandrat mot mitten, till högerledarna Nigel Farages och Marine Le Pens stora förtret. Le Pen har svårt att få ihop de sju partier som behövs för att bilda en ny, mer högerextrem grupp i parlamentet. Bland annat sverigedemokraterna har bestämt avvisat ett samarbete.
Som del av ECR-gruppen kan högerpopulisterna få mer makt. I ECR har de mer inflytande och trovärdighet än i EFD-gruppen, som präglas av inre oenighet och lågt röstningsdeltagande.
Det här oroar Malin Björk, vänsterpartist, som är Sveriges representant i EU:s vänstergrupp.
– Partier som Sannfinländarna blir mer rumsrena genom det här gruppbytet. Tidigare har ECR varit mycket splittrad i till exempel jämställdhetsfrågor, men nu kan de bli mer enat konservativa och därmed få mer makt, säger hon.
Hur stor makt gruppen får beror mycket på hur EPP förhåller sig till att samarbeta med ECR om deras profil blir mer EU-skeptisk och populistisk. Tidigare har de två stora sökt stöd från flankerna i frågor där de haft svårt att enas över blockgränserna. Om EPP även i fortsättningen kommer att söka stöd hos ECR beror på hur gruppen utvecklas och om den klarar av att hålla ihop.
Valresultatet 2014 kan resultera i en försiktigare EU-politik. De etablerade partierna har utmanats. Reaktionen kan bli att de försöker anpassa sin linje till valets vinnare och driver en mer restriktiv politik gällande till exempel invandring och frågor om fri rörlighet – frågor som behandlas under den kommande mandatperioden.
Försiktigheten gäller också vilka frågor som tas upp på EU-nivå. Den nya maktbalansen kan betyda att arbetet för till exempel jämställdhetsfrågor bromsas upp. Om ett parti inser att det blir svårt att få igenom ett initiativ så kanske partiet inte alls tar upp frågan på agendan.
Så här säger Nils Torvalds, finländsk parlamentariker i liberala Alde-gruppen:
– Mänskliga rättigheter är EU:s kärnkompetens, men medlemsländernas tolkningar i de här frågorna är så olika att det är farligt att ta upp dem på EU-nivå. Ifall vi skulle rösta om rätten till abort i dag så skulle vi kanske förlora. Därför måste alla de partier som har alla indianer i kanoten nu se till EU:s bästa och klara av att samarbeta.
Klicka för att förstora:
Läs mer:
