Hizbollah har gjort Libanon till en iransk provins

Vapenvilan mellan Israel och Hizbollah är knappast början på fred.

Text: Magnus Norell

Bild: AP

Att följa de senaste månadernas strider i Libanon mellan Israel och Hizbollah har varit nästan som att flyttas tillbaka 18 år i tiden. Före kriget 2006 hade Hizbollah i lugn och ro kunnat bygga upp sin position i södern och använde FN som rundningsmärken. Smärre raket- och missilattacker mot Israel hade under långt tid parats med oregelbundna försök att penetrera gränsen, utan att FN på allvar gjorde något åt det. 

Efter överenskommelsen om eldupphör som träffades sommaren 2006 var det tänkt att FN och libanesiska arméförband skulle säkra freden och gränsen mellan länderna. Men Libanons armé, LAF, var kraftigt försvagad efter det långa inbördeskriget och FN-styrkan har allt sedan den tillkom 1978 grundligt misslyckats med att genomföra sitt uppdrag. Föga överraskande då att vapenvilan bara gav Hizbollah tid att återuppbygga och förstärka sina positioner.  

Efter Hamas massaker i södra Israel den 7 oktober 2023 inledde Hizbollah en ändlös serie raketattacker i städer, byar och kibbutzer i landets norra delar, vilket tvingade stora delar av befolkningen att fly från sina hem. Till slut tröttnade Israel och när landets armé hade skaffat ett rejält militärt övertag i Gaza satte man i gång en militär offensiv mot den terrorstämplade, Iranstödda shiamuslimska rörelsen i Libanon. En rörelse som över tid skaffat sig en position som en stat-i-staten och gjort Libanon till en sorts iransk provins. I mitten av förra veckan inleddes så en vapenvila och vi står nu inför samma situation som 2006.  

Även denna gång ska vapenvilan upprätthållas av UNIFIL och med enheter från LAF där manskap och officerare svartjobbar vid sidan av för att få ekonomin att gå ihop. Överenskommelsen är dessutom sluten mellan Israel och den libanesiska regeringen, som inte har något inflytande över Hizbollah. Inte mycket tyder således på att det skulle gå mycket bättre denna gång att knäcka Hizbollah och hindra en upprepning av vad som hände för 18 år sedan. Eldupphöravtalet är dessutom förvillande likt säkerhetsrådsresolution 1701 från 2006 som satte punkt för stridigheterna den gången. Men med det sagt finns det naturligtvis också skillnader mellan läget i dag och då. 

Hizbollah är i dag betydligt försvagat och har fått se hela sitt högsta ledarskap dödat (vilket även gäller stora delar av mellanchefsskapet). Dessutom är stora delar av missil- och ammunitionsförråden förstörda. Det visade sig vara ett gigantiskt misstag att attackera Israel den 8 oktober förra året till stöd för Hamas. Både Hizbollah och deras förbundna Iran har tappat prestige och förmågor efter de israeliska motangreppen. 

Men Hizbollah utgör fortfarande en kraft att räkna med och terrororganisationen kommer anstränga sig för att snabbt återuppbygga så sina resurser. För att den libanesiska staten ska kunna stå emot Hizbollah krävs ett omfattande stöd utifrån, ett stöd som det är tveksamt om det finns aktörer som är villiga att ge. USA och Frankrike är, precis som 2006, de parter som är mest aktiva. Men det är i allmänhet långt mellan retorik och praktisk politik när det gäller ett så militärt skadat och politiskt korrumperat land som Libanon. 

Röster både i Israel och Libanon har – samtidigt som de tacksamt hälsat eldupphöravtalet – påpekat att med mindre än att LAF och UNIFIL denna gång tar krafttag för att se till att Hizbollah inte återtar sin roll och position i söder, så kommer inget varaktigt lugn att sänka sig över södra Libanon och norra Israel. I dagens läge utgör varken LAF eller UNIFIL något avsevärt hinder för att Hizbollah åter flyttar fram positionerna, både materiellt och personellt. 

Det tål också att påpekas att ett eldupphöravtal inte är liktydigt med ett fredsavtal, eller innebär att kriget är avslutat. Avtalet gäller dessutom initialt endast 60 dagar, vilket ger utrymme för mycket att gå snett, i synnerhet som Hizbollah inte på något sätt sagt sig villigt att gå med på någon långsiktig fred. Och bara ett par dagar efter det att avtalet offentliggjorts rapporterade Israel att upptäckt och attackerat operatörer från Hizbollah vid ett vapenlager i södra Libanon. Händelsen illustrerar tydligt två saker: dels att Hizbollah kommer att göra allt i sin makt för att inte helt tvingas bort från området söder om Litanifloden, trots avtalet. Dels att Israel inte tänker tolerera sådana avtalsbrott. Och om inte LAF och/eller UNIFIL förhindrar dem, så kommer IDF att agera. 

Möjligen kan det faktum att den iranska regimen denna gång också är försvagad efter de israeliska angreppen, och därför i sin tur intresserade av att blåsa eldupphör, utgöra en faktor som kan stärka avtalet. Osäkerheten inför presidentskiftet i USA och Donald Trumps andra mandatperiod kan också ha spelat in. Den tillträdande presidenten har sänt dubbla budskap, både om isolationism men samtidigt har han hotat med ”maximum pressure” för att få sin vilja igenom. En kombination som onekligen tvingar omvärlden, inklusive Mellanöstern, att stå på tårna. Avgörande i avtaleet är därför inte så mycket de exakta detaljerna, som möjligheterna att implementera det.  

Strukturen är tydlig nog: efter 60 dagar ska Hizbollah ha dragit sig tillbaka norr om Litanifloden som ligger cirka 30 km norr om gränsen till Israel. Efter det ska de israeliska styrkorna dra sig tillbaka samtidigt som LAF drar söderut (understödd av den där redan närvarande UNIFIL-styrkan). Diskussioner med den libanesiska regeringen om de punkter där den internationella gränsen är omtvistad ska påbörjas genom amerikansk och/eller fransk medling. Också det en upprepning av vad som var tänkt att hända efter avtalet 2006. 

Kan detta fungera? Kanske. Men man ska komma ihåg att den grundläggande faktorn bakom Hizbollahs attacker det senaste året är att varken de, Hamas eller någon annan islamistisk rörelse överhuvudtaget accepterar att staten Israel ens existerar. Och denna grundläggande premissen hos islamisterna kommer inte att kunna förhandlas bort med något eldupphöravtal, hur framgångsrikt detta än blir.  

Magnus Norell är doktor i statsvetenskap och knuten till Washington Institute for Near East Policy. 

***