Högersvängen

Det är en gyllene solnedgång i utkanten av Louisville. Vi färdas utmed ett pärlband av välbärgade villaförorter, gated communities, med namn som Lake Forest, Heritage Hill och Golden Leaf. Ståtliga tegelvillor omgivna av porlande fontäner och ljusgröna golfbanor. Par i matchande vindoveraller rastar sina golden retrievers. Detta är hjärtat i det konservativa Kentucky. Mitch McConnell Country.

Hemma hos republikanerna Julie och Barry Denton är det insamlingsmöte för partiet. Paret är veteraner i delstatens konservativa elit och en av gästerna introducerar dem som »Kentucky-republikanernas inofficiella kungapar«. Det är ett fyrtiotal republikaner som samlats i paret Dentons rymliga vardagsrum. Kvinnorna bär country club-dräkter, deras män marinblå kavajer och slipsar mönstrade med den amerikanska flaggan. Ovanför pianot i vardagsrummet hänger en inramad, signerad bild med den skäggiga familjen från den populära tv-såpan »Duck Dynasty«, vars kompromisslösa värdekonservatism gjort dem till popkulturella hjältar bland dagens republikaner.

– Det här är, basically, den del av Kentucky där alla rika bor, säger Dan Seum, en frispråkig republikansk delstatssenator, som tar lite luft ute på verandan bakom huset.

Kvällens stora samtalsämne är dock Mitch McConnell, ledare för den republikanska minoriteten i senaten och USA:s mest inflytelserika republikan.

Med stor sannolikhet kan han stå i spetsen för en ny, republikansk majoritet i senaten i Washington efter kongressvalet nu på tisdag, den 4 november.

– Om Mitch vinner så får vi den näst mäktigaste personen i Washington. Det skulle betyda mycket för Kentucky, säger Adam Koenig, republikan i delstatsregeringen.

Han tittar sig omkring och försäkrar sig om att ingen lyssnar, innan han tillägger:

– Oavsett vad man tycker om Mitch.

Stark tro. I paret Dentons hem, i en av Kentuckys välmående villaförorter, är det insamlingsmöte för republikanerna. Alla är övertygade om att delstatens starke man Mitch McConnell ska bli senatens ledare - även de partivänner som inte gillar honom.

Många av republikanerna som står här och skålar i vitt vin har jobbat med Mitch McConnell i två- tre decennier. Den 72-årige minoritetsledaren är förmodligen den mest inflytelserika politikern från Kentucky sedan Abraham Lincoln och Jefferson Davis. Demokraterna har visserligen presidentmakten och majoriteten i senaten. Men republikanerna har sedan många år en stabil majoritet i representanthuset, och med en delad kongress kan man ställa till med en hel del trubbel för demokraterna, även från positionen som minoritetsledare i senaten.

Men trots inflytandet är det svårt att få någon här att säga något särskilt entusiastiskt om honom.

– Han är något av en politisk opportunist, en kappvändare, säger en annan av republikanerna på plats, en ung strateg som ber att få vara anonym.

Folk som står nära honom säger att han alltid haft ett glasklart slutmål i sikte: att bli ledare för en republikansk majoritet i senaten. 2012 fanns en republikansk senatsmajoritet inom räckhåll, men de förlorade efter en rad strategiska missar då man nominerat alltför konservativa kandidater som skrämde mittenväljare.

I år har partiet en betydligt bättre chans. Dels på grund av att valsystemet gynnar republikanerna. Av de 33 säten av senatens 100 som ska väljas om i valet är det avsevärt fler av demokraternas som är hotade. Dels för att republikanerna lyckats hålla borta många av de mer radikala Tea Party-anhängarna från att kandidera. McConnell besegrade själv Tea Partyisten Matt Bevin i ett primärval med god marginal.

Addison Mitchell McConnell föddes 1942 i Alabama. Men det var Kentucky han växte upp i och formades politiskt – denna unika delstat, där den amerikanska Söderns traditioner möter mellanvästerns ödmjukhet, där gamla pengar och gigantiska hästrancher angränsar till bergskedjan Appalachernas extrema fattigdom.

McConnell valdes till sitt första politiska ämbete här 1974 och sedan dess har han envetet arbetat sig uppåt, först i Kentucky och sedan i Washingtons politiska hierarki. Han började sin tid i republikanerna som en relativt moderat politiker. Han röstade på Gerald Ford i stället för Ronald Reagan i partiets primärval 1976 och hade under sina tidiga år i politiken en hund som hette Rocky, döpt efter Nelson Rockefeller som vid den tiden var sinnebilden för sansade mittenrepublikaner. Men sedan 1980-talet har McConnell gradvis, i takt med sitt parti, glidit betydligt längre högerut.

Senator blev Mitch McConnell redan 1985. Långsamt men stadigt steg han i graderna och i januari 2007 tog han steget upp till maktens allra högsta platåer, när han tillträdde som ny ledare för republikanerna i senaten.

Efter att Barack Obama blev president gjorde Mitch McConnell det tydligt att han siktade på att bli Obamas värsta fiende. Om Obama vunnit valet på svävande budskap som »change«, »hope« och »yes we can« så personifierade McConnell det trotsiga motståndet: »No, he can’t.«

Medan andra repubikaner var upptagna med att slicka sina sår efter valet satt McConnell tröstlöst och gick igenom opinionsmätningar och vallokalsundersökningar och drog slutsatsen att Obama var betydligt mer sårbar än han verkade. Mitch McConnells första seger kom redan i februari 2009, då republikanerna lyckades stoppa presidentens försök att stänga Guantanamo Bay-fängelset. McConnell kände blodsmaken i vattnet.

Sedan dess har ingen politiker i Washington kommit i närheten av Mitch McConnell när det gäller att göra livet besvärligt för Barack Obama. År 2010 förklarade han att »[republikanernas] allra främsta mål är att se till att Obama bara får en mandatperiod«. Just detta misslyckades han med, men han har däremot lyckats stoppa en häpnadsväckande mängd av Obamas och demokraternas lagförslag de senaste sex åren.

McConnell har redan slagit en mängd historiska rekord i senaten. Sedan han tog över har det slagits alla tidigare rekord i antalet filibustrar – en metod att ta upp talartid i evigheter som används för att stoppa lagförslag som har stöd av fler än 50 men färre än 60 senatorer, den »supermajoritet« som krävs för att slippa en filibuster. I fjol noterade den amerikanska kongressen historiskt bottenrekord i antalet lagar som genomfördes.

Att republikanernas »nej till allt«-strategi varit så framgångsrik under Obama-åren är till stor del Mitch McConnells förtjänst. Han har arbetat som ett slags inverterad version av Lyndon B Johnson, demokraten som kallades »senatens mästare« på 1950-talet för sin förmåga att få igenom lagar. McConnell har gjort det motsatta: stoppat lagar.

Nyhetssajten Politico kallar honom »den republikanska obstruktionismens ansikte« och en av partiets strateger säger:

– Ingen gillar McConnell, inte ens republikaner. Men han får dig att avsky motståndaren så mycket att du till slut säger, herre gud, inte en chans att jag kan rösta på den andra kandidaten.

Få spelar Washingtons schackbräde med samma skrupelfria entusiasm som McConnell. Den politiska tidskriften National Journal har kallat honom verklighetens Frank Underwood, den sluge cynikern från tv-serien »House of Cards«. En färsk Mitch McConnell-biografi heter just »The Cynic«.

Tidigare i år avgick hans kampanjchef, Jesse Benton, som hade avslöjats säga att han tänkte »hålla för näsan« under uppdraget för McConnell.

– Han har inga principer, han har bara kämpat hela livet för att skaffa mer makt och framför allt för att bli majoritetsledare i senaten. Det enda som verkar driva honom är hans egen politiska framgång, säger en demokratisk strateg i Kentucky till Fokus.

Den enda som möjligen kan sätta stopp för Mitch McConnells livs dröm är Alison Lundergan Grimes. Hon är demokraternas kandidat till senaten i Kentucky och gör nu allt för att McConnell ska förlora sin plats på Capitol Hill.

När den 35-åriga advokaten påbörjade sin kampanj lanserades hon som en ny JFK – en frisk fläkt i politiken, ung, karismatisk, med ett tungt politiskt släktarv som bidrog med såväl ett rikt kontaktnät som ett starkt gräsrotsstöd. Hon drog in stora summor pengar till sin kampanj och såg länge ut att bli en stark utmanare mot den oälskade McConnell.

– Hon är en fenomenal kandidat. Smart, välartikulerad, arbetar hårdare än någon annan. Jag tror att hon har goda chanser att vinna, säger Bill Hyers, en demokratisk strateg i Kentucky, som senast såg till att demokraten Steve Beshear blev omvald till guvernör här.

Ett av Lundergan Grimes standardskämt under sina kampanjtal är en släng mot McConnells impopularitet: »35 är min ålder. Det råkar även vara Mitch McConnells förtroendesiffra.« Hon har kallat Mitch för en »Mad Men«-man, som är fast i femtiotalets värderingar och inte respekterar kvinnor. Men frågan är om det inte är just en sådan som många av Kentuckys väljare, en ofta nostalgisk och relativt konservativ delstat, vill ha.

Lundergan Grimes har också haft en problematisk kampanj, där hon ständigt tvingats på defensiven genom McConnells försök att koppla ihop henne med Barack Obama, som definitivt är mindre populär än Mitch här i Kentucky. Lundergan Grimes har försökt slingra sig från sådana associationer genom att exempelvis göra reklamfilmer där hon försökt framställa sig som vapenentusiast, och i en plågsam intervju nyligen vägrade hon att svara på en fråga om hon röstat på Obama som president.

En faktor som hjälper henne något är att Obamas sjukvårdsreform är populär i Kentucky. Det är den delstat i USA där en högst andel av invånarna har fått sjukförsäkring genom Obamacare.

– Man märker att Obamacare funkar här eftersom McConnell nästan helt slutat prata om det, säger Bill Hyers.

I universitetsstaden Louisville finns ett par liberala oaser i en delstat som annars är ganska konservativ. Bland studenterna på University of Kentucky är stödet för Alison Lundergan Grimes starkt. På skolgården utanför University of Louisville träffar jag Conor Allen, en ung vänsterliberal idealist som är ordförande för demokraternas studentorganisation här.

– Louisville är det progressiva fästet i Kentucky. Ju längre härifrån man kommer, desto mer konservativ blir delstaten. Det är nog åtminstone 60 procent här som röstade på Obama, säger Allen och sveper med handen över skolgården, där studenterna sitter och softar på gräsmattan i den milda höstsolen.

Men Conor Allen tror ändå att Mitch McConnell har goda chanser att vinna, trots att få tycker om honom som person.

– Alla hatar McConnell. Han har låga förtroendesiffror, även bland republikaner. Men de kommer att hålla för näsan och rösta på honom ändå. De är väldigt måna om att få sin efterlängtade majoritet i senaten.

Om Mitch McConnell trots allt skulle förlora och försvinna ur senaten vore det ett hårt slag mot hela det republikanska partiet. Man skulle inte bara tappa en stark profil i Washington. Om han blir av med sin plats till förmån för en demokrat är risken stor att man inte når upp till de nödvändiga 51 mandaten som krävs för en majoritet. Slaget om Kentucky är alltså också till stor del ett slag om makten i hela den amerikanska politiken.

Det är talande att det står just här. Få delstater i USA är bättre exempel på den geografiska klyftan som är avgörande för 2000-talets amerikanska politik: mellan storstad och landsbygd. Louisville och Lexington är liberala, moderna storstäder, som kulturellt påminner mer om Chicago eller Brooklyn än om den amerikanska södern.

I den trendiga stadsdelen Highlands, i östra Louisville, ser man hippiefamiljer som kör runt i gamla Volvobilar där bakluckan pryds av klistermärken för miljöorganisationer och nbt-grupper. Här dricker vänsterhipsters i Elizabeth Warren-tröjor hantverksöl i charmiga retrobarer.

Rör man sig däremot ut på landsbygden hittar man nästan bara republikaner. I kolstäderna uppe i bergen röstade 80–90 procent på Mitt Romney. De välbärgade villaförorterna utanför storstäderna och de förmögna jordbrukarna och hästrancherna i mitten av delstaten är också konservativa.

– Det är verkligen direkt motsatta politiska kulturer här, i städerna och på landet. Det finns väldigt mycket ömsesidigt förakt mellan liberaler i städerna och konservativa på landet, säger Conor Allen som också pekar på att det finns två typer av fattigdom: vit fattigdom på landet, och svart fattigdom i städerna. De är åtskilda från varandra och de röstar inte enligt en gemensam agenda, utan ofta röstar de i motsats till varandra.

– Republikanerna har gjort ett väldigt bra jobb med att utmåla ett »vi mot dom«-tänk, där man talar om »dom som tar« och »dom som producerar«. Mycket av det handlar om en subtil rasism, där svarta utmålas som bidragsberoende, och det får vita att rösta emot sina egna intressen, säger Conor Allen.

Bytt plats. Så sent som i slutet på 1990-talet var stora delar av Kentuckys landsbygd starka fästen för demokraterna. I dag uppfattas de som ett storstadsparti och i stället har väljarna sökt sig till republikanerna.

Slaget om Kentucky rymmer egentligen den viktigaste politiska berättelsen i dagens USA: klyftan mellan storstadsliberalernas framtidstro och landsbygdens pessimism. Mellan å ena sidan innovation, mångfald och informationsekonomi, å andra sidan förfall, etnisk och kulturell homogenitet och en långsamt döende fabriks- och jordbruksekonomi, som till stor del hålls vid liv med hjälp av statliga subventioner.

Efter besöket på universitetet åker vi två timmar rakt österut, upp i bergen, till Kentuckys kolbälte, eller det som återstår av det.

Här säger man gärna att tiden har stått stilla, men det verkar snarare som att den har sprungit ifrån, i raketfart. Längs en landsväg får vi syn på en felstavad skylt utanför en baptistkyrka, som varnar för att det är bäst att välja rätt riktning i livet innan man kommer att brinna i helvetets koleldar.

Fattigdomen här är påtaglig. Av USA:s tio fattigaste counties ligger hälften här, i östra Kentucky. Ett av dem är Knotts County, som på 1900-talet var det starkaste fästet i hela USA för demokraterna. Ofta röstade mer än 90 procent av invånarna här på demokraternas presidentkandidater. Så sent som 1996 vann Bill Clinton distriktet med gigantisk marginal.

I dag är det precis tvärtom. I presidentvalet 2012 röstade 87 procent av invånarna här på Mitt Romney. Det handlar inte så mycket om ett ideologiskt skifte, utan snarare om att partierna bytt plats. I Södern brukade det vara demokraterna som representerade de vita på landsbygden, men i dag uppfattas de som just ett parti för storstäderna, för etniska minoriteter, välbärgad liberaler och hbt-personer. De arbetslösa gruvarbetarna här känner sig kulturellt väldigt långt ifrån politiker som Barack Obama och Alison Lundergan Grimes.

I städer som fortfarande är beroende av kolindustrin har demokraterna förlorat i princip hela sitt väljarstöd i och med partiets fokus på förnybar energi. McConnell har i sin tur kampanjat frenetiskt i »coal country«, där han attackerar Lundergan Grimes för att stå på samma sida som Obama och miljödepartementet EPA (eller »Evil People’s Agency«, som republikanerna här kallar det) i försöken att krossa det som återstår av den appalachiska kolindustrin. McConnells kampanjevenemang i östra Kentycky avslutas ofta med att hans kampanjstab leder publiken i en hejaramsa: »När jag säger Kentucky säger ni kol! Kentucky! Kol! Kentucky! Kol«!«

I Jackson County, döpt efter den gamla presidenten Andrew Jackson, möts man av en skylt som hälsar välkommen till landskapet »där bluegrass möter bergen« (bluegrass är en appalachisk musikstil, men även ett smeknamn för den särskilda typ av gräs som växer här, som tycks färgas lila i skymningen). Vi stannar till vid Frosty-ette, en pytteliten diner vid landsvägen, som serverat cheeseburgare och milkshakes till förbipasserande pickup-lastbilar sedan 1957. Mary Lou McNally står och väntar på en kycklingsmörgås och pratar lite om den gamla goda tiden, när de här bygderna var välmående och alla hade jobb. Hon ska inte rösta på Alison Lundergan Grimes och har inte mycket till övers för Obama.

– Han gör så mycket som stör mig, som att låta män gifta sig med andra män, säger hon.

Den amerikanska ekonomins återhämtning har inte riktigt kommit till Jackson County än. Längs landsvägen ser man pantbanker och små finansfirmor som erbjuder »payday loans«. När man ringer sheriffen i McKee, den enda staden i Jackson County, möts man bara av en telefonsvarare som listar var man kan hämta upp permission för att bära dolda vapen, som om alla andra ärenden vore irrelevanta.

I McKee hade man nyligen ett bråk om huruvida det var okej att låta det lokala rådhuset prydas av en gigantisk granitsten inristad med de tio budorden. Det visade sig, som i alla andra rådhus där man försökt göra samma sak, att detta stred mot USA:s konstitution. Man flyttade i stället stenen till en privat gräsmatta, precis bredvid rådhuset, och strax därpå började alla de andra kristna invånarna här resa egna stenar på sina gräsmattor, eller sätta upp affischer med de tio budorden i sina fönsterrutor.

– Det här är en konservativ stad, nästan 100 procent här är nog republikaner. Jag brukar rösta på dem och jag ska förmodligen rösta på Mitch. Jag tycker väl inte så mycket om honom egentligen, men jag kan inte rösta på Grimes, av moraliska skäl först och främst, säger Kevin Webb, 37, som arbetar med att sälja medicinsk utrustning i McKee.

– Helst av allt skulle jag byta ut hela kongressen. Men jag röstar på Mitch för han är det minst dåliga alternativet, fortsätter Webb.

Vid ett litet vitt trähus strax utanför McKee står Will Carpenter, en äldre man i truckerkeps, muntert leende och tvättar sin bil. Längs staketet till hans trädgård har han fäst en skylt med texten »Retire Mitch«. Han är republikan men tycker att det är dags för Mitch att pensionera sig.

– Politiker är som blöjor. De måste bytas ut ofta, och av samma orsak.

Det mesta tyder ändå på att Mitch McConnells stora dröm går i uppfyllelse på tisdag. Under sommaren var det jämnt i opinionsmätningarna, men den senaste månaden verkar han ha skapat sig en trygg ledning, både för sig själv och i de delstater som republikanerna behöver för ett maktövertagande. Det skulle i så fall betyda att partiet, för första gången under Barack Obamas tid som president, får en majoritet i senaten. Det innebär dels att det blir extremt svårt för Obama att genomföra några progressiva reformer under sina två kvarvarande år som president.

I synnerhet ser det riktigt mörkt ut för den omfattande migrationspolitiska reform man diskuterat i snart tio år. Republikanerna under Mitch McConnell stoppar sannolikt också Obamas nomineringar till viktiga kabinettpositioner och i domstolsväsendet. Om exempelvis någon av Högsta domstolens domare skulle avgå nästa år blir det svårt för Obama att tillsätta en »liberal« domare. Dessutom kan McConnell bombardera demokraterna med lagförslag, som Obama tvingas vetoförklara, vilket kan få demokraterna att svartmålas som »obstructionists«, på samma sätt som drabbat republikanerna i sex år.

Samtidigt lär lyckan inte bli alltför långvarig för McConnell.  2016 tyder det mesta på att demokraterna vinner tillbaka senaten igen. Då är det nämligen en hel drös republikaner som måste försvara osäkra säten i liberala delsater. Senatorer har sexåriga mandatperioder och hela det gäng som röstades in med Tea Party-revolutionen 2010 står då inför omval, under ett valår då det dessutom är presidentval, vilket brukar innebära en väljarkår som är mer gynnsam för demokraterna.

En annan faktor kan dock innebära att 2016 också blir ett år då rampljuset riktas mot Kentucky. Delstatens yngre senator, Rand Paul, har nämligen seglat upp som en av favoriterna för att bli republikanernas nästa presidentkandidat.

Adam Kœnig, republikanen på paret Bentons fundraiser, tror att Paul har goda chanser att bli partiets nästa presidentkandidat.

– Rand Paul har en chans att vinna 2016. Han lyckas tilltala de olika falangerna av partiet på ett sätt som få andra lyckas med. Men i takt med att utrikespolitiken blir viktigare kan han nog få en del problem. Hans isolationism kommer inte att hjälpa honom.

Fakta |  Kongressval på tisdag

Kongressen är den federala lagstiftande församlingen i USA.

Den består av senaten med 100 ledamöter, två från varje delstat, och representanthuset med 435 platser, fördelade i relation till delstaternas folkmängd.

Republikanerna har i dag majoritet med 230 av representanthusets 435 platser. Allt tyder på att de får behålla majoriteten. Alla representanthusets ledamöter ska väljas om.

Senatorerna väljs på sex år (vartannat år löper omkring en tredjedel av deras mandatperioder ut). Demokraterna har i dag majoritet med 53 av de 100 platserna.

Källa: TT

Fördel republikanerna

Trenden att beräkna sannolikheter för olika valutgångar fortsätter. De mest respekterade källorna kommer fram till olika resultat, men har en sak gemensamt: det är fördel republikanerna.

62 procent – enligt Fivethirtyeight

93 procent – enligt Washington Post

65 procent – enligt New York Times

Mest troliga utfall, enligt Fivethirtyeight: 52-48 till republikanerna

Blå vinst blir oavgjort

Fyra spännande detaljer inför mellanårsvalet

1. Kansas, Georgia, Iowa och Alaska – det är delstaterna med de jämnaste valstriderna i år. Om republikanerna tar hem senatorer från alla de staterna är det med all sannolikhet klart för maktskifte i senaten.

2. Senaten kontrolleras just nu av demokraterna, och om Barack Obamas parti ska behålla makten där krävs det överraskande segrar i flera delstater. Republikanerna har alltså en lättare väg till seger.

3. En liten fördel för demokraterna är en skrivning i den amerikanska konstitutionen som innebär att vicepresidenten (just nu demokraten Joe Biden) avgör oavgjorda omröstningar. Om partierna efter valet skulle ha 50 senatorer var är det i praktiken en seger för demokraterna.

4. En underlig detalj i årets val är att den oberoende kandidaten Greg Orman – som leder knappt i Kansas – har lovat att ansluta sig till det parti som blir störst i senaten. Om han håller sitt ord kan det räcka att nå upp till 49 senatorer för att vinna.