Hökarna sitter kvar i boet

USA:s nya utrikesminister John Kerry avslutade häromveckan sin resa i Mellanöstern. Det mest anmärkningsvärda resultatet, och Kerrys första väsentliga handling på sin post, var att tillkännage »icke-dödligt« stöd till den splittrade oppositionen i Syrien – det vill säga medicin, mat och förnödenheter.

Men den som tror att Hillary Clintons efterträdare kommer att stå för några större förändringar av USA:s utrikespolitik bör nog tänka om.

Tidigare har visserligen Kerry, precis som Clinton och förra försvarsministern Leon Panetta, argumenterat för att beväpna de syriska oppositionsstyrkorna, men då har Obama stoppat det.

I ett tal till Carnegie Endowment for Peace 2011 pratade Kerry om vikten av att kämpa för demokrati, öppenhet och yttrandefrihet i arabvärlden, även när det är svårt att förutse resultaten. Sådant har gjort honom populär bland demokraternas hökar och bland neokonservativa. Men det är förenklat att kalla Kerry för antingen duva eller hök. Med sin egen krigserfarenhet från Vietnam i ryggen ser han sig som militärens vän och inkluderar i detta en försiktighet när det gäller militär intervention.

»Precis som exempelvis Colin Powell och Chuck Hagel drar han sig för att skicka militär till krig just för att han har upplevt krig«, skrev The Economist härom veckan i en analys.

Samtidigt tampas demokraterna med sin historia när det gäller frågan om militär aktivism i utlandet. Partiet har ägnat de senaste 40 åren åt att försöka tvätta bort stämpeln som det »mjuka« partiet, efter presidentkandidaten George McGoverns katastrofval mot Richard Nixon 1972. På 1980-talet tog organisationen Democratic Leadership Council befälet för att leda partiet tillbaka till det man ansåg var den politiska mittfåran, vilket innebar en betydligt hårdare utrikespolitik.

Först med Barack Obama lyckades DLC egentligen åstadkomma detta mål. Valet 2012 var det första sedan 1960-talet där demokraternas kandidat hade högre förtroende än den republikanska kandidaten i säkerhetspolitiska frågor i presidentvalet. DLC lade i sin tur ner 2011, av den enkla anledningen att partiets agenda hade blivit så snarlik DLC:s att de inte behövdes längre – »mission accomplished«.

Journalisten James Mann skildrar i boken »The Obamians – the struggle inside the White House to redefine American power« en Obama-administration full av demokrater med hökaktiga tendenser och en distanserad inställning till Vietnam-kriget.

Även bland demokraternas egna väljare har det skett ett skifte högerut i utrikespolitiken. En färsk opinionsmätning visade att det var fler demokrater som sade sig vara positiva till aggressiva krigsmetoder som riktade avrättningar av drönare om de först fick höra att de hade stöd av Obama själv.

Libyen visade att Obama inte drar sig för militära interventioner när han anser att det är rimligt. Men det visade också att han är mer benägen än George W. Bush att handla multilateralt och inte ser det som ett självändamål att USA ska framstå som störst och starkast.

Det som avgör en framtida militär insats i Syrien är nog därför inte partiprofilering, utan en annan inrikespolitisk aspekt. Tio år efter invasionen av Irak är det amerikanska folket mer krigströtta än på många decennier. Det har bidragit till en mer splittrad Syriendebatt i USA.

Obama och Kerry får kritik från dels vänstern, med humanitära argument, samt av de neokonservativa, som vill se ett militärt ingripande.

Liberala Washington Posts ledarsida skrev efter Kerrys tillträdande att ett »direkt politiskt och militärt ingripande på oppositionens sida« var det enda acceptabla alternativet.

Tidskriften The New Yorker, också med demokratiska sympatier, skriver däremot att »ett militärt ingripande är det sista tänkbara alternativet – en handling med oanade konsekvenser som inkluderar risken att fastna i ännu en mångsidig konflikt i Mellanöstern«.