Hon flydde en fransk syn på barnaga: »Fick höra att jag var en dålig mor«
Bild: LARS BERG
När Astrid Lindgrens bok om Pippi Långstrump översattes till franska 1951 (»Fifi Brindacier«), plockade censorn snabbt fram saxen. Medan den rödhåriga, upproriska flickan kom att uppskattas i USA, blev hon för mycket för Frankrike, som censurerade delar av boken; som den där Pippi väljer att sova med fötterna på huvudkudden. Bemötandet av Pippi Långstrump är talande för skillnaderna i synen på barnuppfostran som traditionellt präglat Frankrike och Sverige.
Det nya förbudet mot barnaga, som Frankrike – 40 år efter Sverige – införde i höstas, och som inbegriper allt fysiskt våld mot barn, föregicks av en lång, infekterad debatt. Marion Cuerq, fransyska och dokumentärfilmare, deltog i många år i kampen för förbudet. I den polariserade debatten målades Sverige ofta upp som avskräckande exempel, och som ett land där socialtjänsten lätt övertar barn från föräldrar, berättar hon. Till exempel refererades till psykiatern David Eberhardts bok »Hur barnen tog makten« (trots att boken förespråkar auktoritet, inte aga).
– I Frankrike, som inte har samma tillit till institutioner som Sverige, finns en föreställning om att barn som blir misshandlade av sina föräldrar ändå kommer att vara lyckligare i sin familj än på en institution, säger Marion Cuerq.
En inställning som i värsta fall kan kosta barnen livet. I Frankrike dör ett barn var femte dag till följd av våld från någon av sina föräldrar, enligt statistik från den statliga organisationen Inspection générale des affaires sociales, och mörkertalet anses vara stort.
Marion Cuerq har nu stora förhoppningar om att nya lagen ska förändra attityderna.
– Föräldrar kanske tvingas sluta med just grov misshandel. Men många fransmän betraktar inte örfilar som misshandel, och kommer inte att sluta med det, om inte lagen följs av kampanjer som sätter sig i ryggmärgen.
Det kommer att ta tid innan förbudet mot barnaga förankras i fransk barnuppfostran, tror Marion Cuerq, som konstaterar att man fortfarande ser föräldrar i Frankrike slå sina barn på stan.
Säger någon till då?
– Jag gör det. Men många säger att det inte är min ensak.
I Paris var det däremot många som ansåg sig ha rätt att blanda sig i hur Mathilde Gautier, 40, skulle uppfostra sin nu 6-åriga dotter Margaux. Ideligen tillrättavisade folk henne på stan, men inte för att hon var för sträng mot sitt barn. Tvärtom anklagade de henne för att inte vara tillräckligt hård mot dottern.
Den aldrig sinande strömmen av anklagelser var rent av det främsta skälet till att familjen för tre år sedan lämnade Frankrike för att flytta till Karlstad i Sverige.
– Vi var så trötta på att ideligen bli tillsagda, det var som att leva i en ständig dissonans, säger Mathilde Gautier till Fokus.
Vid ett tillfälle, då dottern var 18 månader och pillade på saker omkring sig i offentlig miljö, började en kvinna exempelvis skälla ut Mathilde för att inte vara tillräckligt auktoritär mot dottern.
– Kvinnan fick mig till slut att börja gråta. Jag fick höra att jag var en dålig mor, som lät mig ätas upp av min dotter.
I Sverige finner Mathilde Gautier ett större stöd i sin syn på barnuppfostran.
Här säger hon sig ha blivit mer tolerant gentemot dottern, och samtidigt kunna sätta gränser.
Många menar att svenska barn generellt är för curlade, att det är tabu att säga till andras barn?
– Jag tycker inte det. I Sverige jobbar man mycket med att lära sig att respektera regler, men låter samtidigt barnen vara barn, menar Mathilde Gautier; i Frankrike måste barn lära sig läsa vid fem års ålder.
Kan inte det vara en tillgång?
– Det är förstås individuellt. Det passar vissa barn, inte alla.
Själv fick Mathilde Gautier en barndom med »mjuk« uppfostran; något som präglat hennes egen syn på föräldraskap.
Bakom Frankrikes idéer om barnuppfostran ruvar, enligt Marion Cuerq, en grundsyn på barnet som inte dammats av sedan Freud och psykoanalysen i början av 1900-talet.
– När den brittiske psykiatern John Bowlby lanserade anknytningsteorin på 50-talet lyssnade många länder, men inte Frankrike. I flera andra västerländska länder bygger man synen på barnet på denna teori; att det är tilliten till relationen, anknytningen och närheten som gör att barn mår bra. I Frankrike dominerar ännu psykoanalysen och knappt någon vet vem Bowlby är.
Vad har psykoanalys att göra med synen på barnaga?
– Enligt Freud föds människan av naturen med ett starkt libido, och måste styras och tämjas. Även om psykoanalysen börjar ifrågasättas även i Frankrike och kräva komplement dominerar dess idéer ännu, också inom exempelvis rättsväsendet.
Hur kommer det sig då att även andra europeiska länder – som Italien och John Bowlbys hemland Storbritannien – ännu inte har förbud mot barnaga (förutom i Wales och Skottland)?
Frågor om barn prioriteras inte i de länderna där barnaga fortfarande ses som en nödvändig och effektiv uppfostringsmetod, enligt Susanna Nordh, rådgivare vid Rädda Barnens internationella program:
– I Italien är allmänhetens stöd för ett förbud litet. Många tycker att andra inte har att göra med hur de uppfostrar sina barn.
Enligt den brittiska organisationen Global initiative to end all corporal punishment of children har Skottland och Wales i mycket större utsträckning inkluderat barns rättigheter i policyer, och velat inkorporera barnkonventionen i lag. England har däremot inte samma förhållningssätt, enligt Susanna Nordh.
– Den konservativa regeringen som länge suttit vid makten har historiskt sett inte varit intresserad av att förbjuda barnaga.
***
FAKTA: Frankrike 40 år efter Sverige med förbud
Fyra länder förbjöd barnaga 2019: Frankrike, Kosovo, Georgien och Sydafrika.
Studier visar att det bland unga förekommer 50–60 procents mer våld i länder där det är tillåtet att slå sina barn, jämfört med länder där det är förbjudet.
I Sverige avskaffades föräldrars rätt att aga sina barn 1966. 1979 blev Sverige först i världen med att förbjuda all form av barnaga.
