Huliganernas psykologi

Ett knallskott kastades ner från läktaren i slutet av det allsvenska mötet mellan IFK Göteborg och Malmö FF den 27 april. Knallskottet landade precis intill en Malmöspelare som höll på att värma upp. Spelaren rev loss en flagga och kastade mot publiken. Kaos utbröt. Matchen avbröts och blåstes aldrig igång igen.

– Det är ett rötägg som förstör, sa Malmö FF:s tränare efter matchen.

I samma vecka försökte ett antal Hammarby-fans storma en allsvensk plan i Norrköping sedan domaren dömt en straff de uppfattade som felaktig. Vattenflaskor kastades och polisen fick ta sig in på planen och upp på läktaren för att lugna supportrarna.

Fotbollens supporterkultur hyllas i början av varje säsong, och beskrivs som förklaringen till att allsvenskan är så stor och lockar så många åskådare. Under säsongerna är samma supporterkultur i skottgluggen för händelser som de i veckan.

Både när supporterkulturen hyllas och när den ifrågasätts brukar en sak framhållas: det är enskilda rötägg som ställer till det.   

Denna tanke ligger bakom veckans storm mot personerna som kastade knallskottet i Göteborg och rusade in på planen i Norrköping. Den ligger också bakom den lag som trädde i kraft den 1 april 2015, som ger polisen rätt att föra register över personer som bråkat på en arena och utdöma tillträdesförbud till idrottsevenemang.

Är tanken riktig?

Mot den talar en serie experiment vid Lancashire University i Storbritannien år 2005. En forskargrupp undersökte hur en person med en identitet som var kopplad till fotbollsintresse påverkade viljan att hjälpa andra. Övertygade Manchester Unitedfans rekryterades som försöksdeltagare, uppmanades att svara på frågor och skriva en uppsats om hur det var att vara Unitedsupporter. När de gjort det fick de veta att de gruppvis skulle förflytta sig till en byggnad i ett annat område på universitetet för att se en video. På väg dit passerade de en stor parkeringsplats. Där hade försöksledarna riggat en olyckshändelse. En forskare förklädd till joggare kom lufsande över parkeringen, snubblade, föll och skrek till. I somliga fall var joggaren klädd i vanlig t-shirt, i andra fall en i Manchester Unitedtröja, i några fall en Liverpooltröja (Uniteds ärkerival).

Hur reagerade fansen?

I nio fall av tio hjälpte man joggaren om han hade en Unitedtröja på sig, hade han en vanlig t-shirt på sig fick han hjälp bara varannan gång, hade han en Liverpooltröja fick han hjälp bara i ett fall av tre.

Forskarna kallade in fler Unitedfans, lät dem den här gången svara på frågor och skriva essäer om hur det är att skriva uppsatser om hur det är att vara fotbollsälskare, inte som gången före, Unitedsupporter. Också denna grupp fick se joggaren ramla och göra sig illa. Den här gången fick Liverpoolkillen precis lika mycket hjälp som killen i Unitedtröja. Däremot fick han i vanlig t-shirt mycket sällan hjälp.

Genom att definiera om den gemensamma gruppidentiteten och inkludera fler kan man vidga hjälpbeteendet, slog forskarna fast.

Hur vi definierar en grupp och oss själva i den tycks påverka hur vi beter oss. Experiment är trots allt bara experiment men forskarna noterade att under andra världskriget hade de tyskockuperade länderna Frankrike och Holland en uttalat strikt och snäv definition av vad det innebar att vara fransman respektive holländare, och hjälpte följaktligen den tyska ockupationsmakten att deportera judar, medan Bulgarien och Danmark, länder med en generös och vid nationalitetsdefinition i högre utsträckning hjälpte judar att undkomma dödslägren.

I väntan att på motsatsen är bevisad tycks vi få svälja att det inte är rötägg som förstör supporterkulturen, utan att det är supporterkulturen som fostrar rötäggen.