I ny förpackning

Utanför museet reades tröjor med hennes namn ut.

De kostade bara fem dollar nu.

Fyrtiofem minuter försenad spelades till sist »Better Days« av Goo Goo Dolls, och Hillary Clinton steg upp på scenen.

– Det här är inte festen jag planerade, men jag gillar verkligen sällskapet, började hon.

Många trodde att talet denna junidag 2008 var slutet på en era. Här i Washingtons National Building Museum hade hon och maken Bill dansat efter att han valts till president sexton år tidigare.

Hon hade gjort ett eget försök att nå posten som världens mäktigaste person, men efter den mest spektakulära politiska striden mellan två senatorer sedan Romarrikets dagar hade hon förlorat kampen om sitt partis nominering.

Så småningom skulle det skrivas en hög böcker om valrörelsen 2008, och i synnerhet om envigen mellan Hillary Clinton och Barack Obama. Det fanns alla skäl att kalla den historisk. För första gången hade något parti nominerat en svart kandidat. Aldrig tidigare hade minoriteterna i landet betytt så mycket för utgången. Aldrig tidigare hade så många människor röstat i primärvalen.

Men de som trodde att detta betydde slutet på Clintoneran ändrade sig redan några minuter in i talet.

För under de korintiska pelarna började Hillary Clinton tala om sig själv på ett helt nytt sätt; som en kvinnlig kandidat, och om sin kampanj som en historisk rörelse av samma dignitet som Obamakampanjen.

Bara några månader tidigare hade hon tvekat, funderat och till sist avböjt påtryckningar från sina allierade om att – efter Obamas berömda tal om ras den 18 mars – hålla ett liknande tal om kvinnofrågan.

I en av många obduktioner av hennes misslyckade kampanj kom det senare fram att hon hade varit livrädd för att likställa rasism med sexism. I en annan framkom det att hennes huvudstrateg Mark Penn hade gjort analysen att hon behövde visa »tuffhet« och att väljarna inte ville ha en »first mama«.

Nu var rädslan uppenbarligen borta. Hon kallade de 18 miljoner amerikaner som röstat på henne för »sprickor i glastaket«

– Jag är en kvinna. Och likt miljontals kvinnor vet jag att det fortfarande finns barriärer och fördomar. Jag vill bygga ett USA som respekterar och omfamnar potentialen hos varenda en av oss.

Nästan sju år senare står det klart att talet i National Building Museum inte var slutet för Clintondynastin. Det var i stället startskottet för valrörelsen 2016.

Det brukar sägas om Hillary Clinton att hon är en av vår tids mest kända – men också mest oförstådda – politiker.

Men för att försöka förstå henne måste man nog börja på 235 Wisner Street i Park Ridge i delstaten Illinois. Där växte hon upp med sina föräldrar och två yngre bröder i ett hus med skuggig veranda och med en sluttande gräsmatta utanför.

På ytan kunde det se ut som en förortsidyll. Men innanför väggarna pågick vad som skulle kunna beskrivas som en lågintensiv psykisk terror.

I en vardagsrumsfåtölj satt allt som oftast Hugh Rodham, Hillarys pappa. Han tuggade tobak och röt order till de andra i familjen. Om Hillarys bröder glömde att sätta skruvkorken på tandkrämstuben kunde han kasta ut den genom fönstret och befalla dem att hämta den, berättar journalisten Carl Bernstein i biografin »Hillary Clinton: A Woman in Charge«. Och när Hillary kom hem med högsta betyg i alla ämnen utom ett undrade han varför hon inte hade fått högsta betyg i alla ämnen.

Hillary försökte få ett erkännande från sin far, men han hade svårt att uttrycka någon form av tillgivenhet, skriver Bernstein:

»Livet i familjen Rodham påminde om att ligga i lumpen och vara ledda av en furir som var omöjlig att tillfredsställa.«

Hillary kom ändå lindrigare undan än sina bröder. Fadern lärde henne att spela baseboll och fiska och delade med sig av historier från sin barndom. Och många av de tyngre arbetsuppgifter som hennes bröder fick göra, slapp hon undan.

När åren gick blev Hugh Rodham alltmer surmulen. Alltmer isolerad. När Hillarys bror spelade amerikansk fotboll i high school-laget satt han alltid för sig själv, aldrig med de andra föräldrarna.

I någon mening lyckades han ändå. Hillary Rodham blev precis så härdad, ambitiös och målmedveten som han hade hoppats.

Hösten 1965 hamnade hon på Wellesley College – bland det bästa man då kunde hitta som kvinnlig student, eftersom Harvard, Columbia, Brown och de andra Ivy League-universiteten fortfarande var manliga domäner.

Trots sextiotalets tidsanda och stämningen på landets universitet var Hillary Rodham till en början långt ifrån radikal. I efterhand har några av hennes närmaste vänner sagt att hon kunde vara omedveten om de hinder som fanns för andra kvinnor.

Men hon var ju ambitiös. Så hon hamnade i ledningen för Wellesley Young Republican Club och blev så småningom gruppens president. Men i takt med att missnöjet med Vietnamkriget steg drogs hon till den mindre, liberala delen av partiet – den som skulle komma att företrädas av bland andra den republikanske vicepresidenten Nelson Rockefeller. Några år senare skulle hon ta ytterligare ett steg. Och det skulle uppmärksammas.

En majdag 1969 stod Hillary Rodham inför de avgående studenterna i sin årskurs. Det var ett underligt tillfälle; tidigare hade alltid en framstående person ur samhället kommit för att hålla talet, men nu hade studentdemonstranterna krävt att även studenternas röst skulle höras.

För rektorn var minirevolutionen inget problem, eftersom den »gladlynta« och »älskvärda« Hillary Rodham ändå skulle hålla talet. Det kunde ju inte vara så farligt.

Förmodligen var det manus hon höll i handen inte heller så kontroversiellt. Men någonting hände när den inbjudna talaren senatorn Edward Brooke började prata. Republikanen Brooke var den högst uppsatte svarta politikern någonsin i USA, och Hillary hade arbetat intensivt för hans kampanj några år tidigare.

Nu talade Brooke om Vietnamkriget. Han sa att han kände »empati« för demonstranterna, men också att han ogillade deras taktik. »Protester som försöker tvinga fram resultat«, kallade han det.

När det blev Hillary Rodhams tur att tala blev det tydligt att hon hade kastat sitt manus, att hon pratade utan att ha tänkt igenom vad hon skulle säga. En del av det hon sa var obegripligt – annat var tydlig kritik mot senatorn som nyss talat: han tycktes ju försvara kriget, och han hade inte ens nämnt morden på Martin Luther King eller Robert Kennedy.

– Vi känner att alldeles för länge har våra ledare utövat politik som det möjligas konst. Utmaningen nu är att tillämpa en politik som är konsten att göra möjligt det som ter sig omöjligt, sa hon.

Många i publiken skruvade på sig. Hur långt skulle hon gå?

Lagom långt, visade det sig.

Talet gjorde att tidskriften Life valde ut Hillary Rodham som en av fem studenter i ett bildreportage med titeln »The Class of ’69«.

Nu var hon en röst för sin generation.

Den en gång så inflytelserika tidskriften är i dag insomnad, men bildarkivet har tagits över av Time Magazine. Och förra året publicerade Time några dittills opublicerade bilder från den våren. Hillary Rodham har samma tjocka glasögon som på de kända bilderna, men på några av bilderna håller hon dem i handen i stället.

Intressantare är kanske den korta analysen som tidningen gjorde av talet med historiens facit i hand. För även om hennes tal väckte känslor, var det märkbart mindre konfrontatoriskt än de andra studenternas.

»Redan då visade Hillary prov på sin förmåga att justera sitt budskap – utan att späda ut det eller kompromettera det.«

En politiker var född.

Hillary Rodham blev Hillary Clinton. Och om allt går enligt planerna kan hon – nästan exakt ett halvsekel efter talet 1969 — svära den amerikanska presidenteden som den första kvinnan någonsin.

Officiellt sett har hon inte bestämt sig än. Men för resten av landet är det så gott som självklart. Tv-showen »Saturday Night Live« har redan annonserat vem som ska spela henne under valrörelsen och tidningarna fylls av alltmer detaljerade uppgifter. I måndags berättade brittiska The Guardian att Clintonkampanjen, med start den 1 april, tänker anställa 40 personer i Iowa – den delstat som håller nomineringsval först.

Anledningen till datumet är att valmyndigheten FEC räknar kampanjbidrag per kvartal. Genom att trycka på startknappen den första dagen i ett kvartal maximeras möjligheterna att samla ihop pengar.

Hillary Clinton verkar alltså ha tänkt på allt. Och som om inte det vore nog ser opinionsundersökningarna nästintill nordkoreanska ut. Så förkrossande stark är hennes ställning.

Men även om hon kallas »oslagbar« är det precis vad de flesta bedömare kallade henne förra gången också.

Misslyckandet under 2008 hemsöker fortfarande Hillary Clinton. Då stod sig hennes mittenorienterade, försiktiga hållning och stöd för Irakkriget kort mot idealismen och aktivismen i Obamakampanjen.

I minnet från 2008 finns troligen förklaringen till hennes nya fokus på kvinnors rättigheter. Den misslyckade strategin från det året – som gick ut på att nå de lågutbildade och arbetarklassen – skulle vara ännu mer körd nu. De demokratiska primärväljarna är numera både unga och välbärgade och sugna på populistisk, Wall Street-hatande retorik.

Det är verkligen ingen god jordmån för Hillary Clinton, som tagit emot en hel del donationer från Wall Street under sin karriär, och så sent som i onsdags hängde på flotta New York-krogen Cipriani med välmående investmentbankirer under Clintonstiftelsens årliga gala. Hennes make har också fått en del av skulden för att under sin presidentperiod ha avreglerat finansmarknaderna så till den grad att allt kraschade under finanskrisen 2008.

De senaste veckorna har det dessutom avslöjats att Hillary Clinton under sin tid som utrikesminister använt en privat mejlserver bortom allmänhetens insyn. Misstankar gror om att hon använt sitt inflytande för att säkra donationer till Clintonstiftelsen från utländska regeringar.

Det är därför som Elizabeth Warrens namn aldrig slutar att nämnas som en potentiell utmanare. Massachusettssenatorn har gjort sig ett namn genom att vara tuff mot Wall Street och älskas av många i partiets vänsterflygel.

Mot den bakgrunden fungerar Hillary Clintons pånyttfödda feminism väldigt väl. Genom att upprepa sitt mantra om att »kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter« – som hon yttrade redan på FN:s kvinnokonferens 1995 – kan hon skapa en trovärdig bild av att vara en radikal kandidat. Trots att hennes åsikter om utrikespolitik är mer hökaktiga än de demokratiska väljarnas, och trots att hon är betydligt mer kelig med Wall Street än vad den demokratiska basen borde vara bekväm med.

Det är i någon mening ett eko från Barack Obamas politiska strategi de senaste åren. När han stött på hinder i sina planer för mer ekonomisk jämlikhet har han ändå fått kärnväljarnas gillande när han talat om homosexuellas rättigheter och genomfört satsningar på miljön.

Den kända feministen Betty Friedan sa en gång att mediebevakningen av Hillary Clinton var ett gigantiskt test på hur långt jämställdheten mellan könen nått i det amerikanska samhället. Utifrån det perspektivet är det tydligt att en äldre kvinna har mer svängrum att tala om orättvisor än en yngre. Hillary Clinton talar själv om sin nya »grandmother glow« (dottern Chelsea fick barn förra året).

Det är med all säkerhet en noggrant utformad kvinnosakskämpe som möter väljarna när primärvalen rullar igång nästa år – precis som när hon vid podiet på Wellesley utformade sin antikrigsretorik för femtio år sedan: tillräckligt långtgående för att tillfredsställa basen, men utan att stöta bort för många.

Även utan mormorskostymen hade det varit lättare att driva en kampanj inriktad på kvinnors rättigheter i USA. Både demokrater och republikaner har börjat tala om de växande inkomstklyftorna – mellan könen och mellan samhällsklasser – och sexistiska kommentarer har tydligt bestraffats av väljare de senaste åren. Mest uppmärksammat blev senatsvalet i Missouri 2012, då republikanen Todd Akin tappade sin ledning och till sist förlorade mot Claire McCaskill efter att ha påstått att kvinnor som blivit våldtagna sällan blev gravida.

Bättre förutsättningar, en mer erfaren kandidat än sist och högre popularitetssiffror – det är inte så konstigt att nästa års presidentval stundtals beskrivs som en förestående kröning.

Och visst ser det just nu ut som att Hillary Clinton seglar fram till sitt partis nominering. I en färsk opinionsundersökning från tv-kanalen NBC säger hela 86 procent av potentiella demokratiska väljare att de kan tänka sig att rösta på henne.

Men det är trots allt bara halva vägen till Vita huset. På den republikanska sidan ser fältet betydligt starkare ut än för fyra år sedan.

Deras problem är samma problem som samtliga republikanska kandidater brottats med i de sex senaste presidentvalen: USA:s kraftigt förändrade demografi.

När Barack Obama ställdes inför väljarna 2012 fick han bara 39 procent av de vita rösterna – den lägsta andelen sedan demokraten Walter Mondale när denne förlorade mot Ronald Reagan i presidentvalet 1984.

Likväl valdes Obama om med betryggande marginal. Landets minoriteter har nu vuxit sig så stora, och går och röstar i så stor utsträckning att övertaget bland de vita väljarna inte räcker för republikanerna. Det är främst i mellanårsval – då valdeltagandet är lägre – som republikanerna fortfarande har en fördel.

Hursomhelst saknar Hillary Clinton inte hinder på vägen. Mejlskandalen som rullar vidare är kanske inte så farlig i sig, men är för många amerikaner en påminnelse om Clintondynastins förmåga att slira på sanningar, göra moraliskt tvivelaktiga val och gärna dölja så mycket som möjligt av sina förehavanden för allmänheten.

Där är kontrasten mot Barack Obamas administration extra tydlig. När han går in på sitt sjunde presidentår är det slående hur få skandaler och kontroverser hans regering har varit inblandad i hittills.

En oroande detalj i de mätningar som görs av amerikanernas sinnesstämningar är också att allt fler av väljarna – nu 59 procent – säger sig föredra en oerfaren och förändringsvillig kandidat framför en erfaren. Det låter som allt annat än en beskrivning av Hillary Clinton.

Ändå kommer allt det där spela liten roll. För den bistra, tråkiga sanningen om amerikanska presidentval är att de numera avgörs av statistiska parametrar, befolkningsförändringar i ett tiotal stater och kampanjernas förmåga att få dem att orka köa utanför en vallokal en novemberdag.

Den stora frågan för Hillary Clinton är därför om hon kan mobilisera landets minoriteter på samma sätt som Barack Obama gjorde 2008 och 2012. Några opinionsanalytiker tolkar redan resultaten från mellanårsvalen 2012 – då demokraterna åkte på stryk – som att Obamas namn måste finnas på valsedlarna för att ungdomar och minoritetsväljare ska dyka upp vid urnorna. Det är mot den bakgrunden man ska tolka Hillary Clintons nygamla offensiv för kvinnors rättigheter.

Hillary Clinton är inte den där nytänkande, fräscha personligheten som väljarna säger sig vilja ha. Inte heller är hennes politiska åsikter helt i linje med partiets väljarbas.

Men hon har en ny förpackning. Och den kan hålla hela vägen.

Bildfakta | En docka till salu

Konstnären Mike Leavitt har designat en 15 centimeter hög actiondocka av Hillary Clinton. Tillsammans med Brooklynbaserade designbyrån FCTRY driver han en Kickstarterkampanj för att att kunna sälja den. Hittills har 278 personer donerat lite drygt 9 000 dollar. Målet är 15 000 dollar.

Fakta | Ett liv i politiken

I nästan ett halvt sekel har Hillary Clinton funnits i den amerikanska offentligheten. Ett tal inför avgångsstudenterna på Wellesley College gjorde att hon porträtterades i Life Magazine i juni 1969, som en av rösterna för sin generation. I år förväntas hon göra ett sista försök att nå presidentposten. Om hon väljs kommer hon att bli den näst äldsta presidenten som svärs in någonsin, efter Ronald Reagan.

 Fakta | I blåsväder

Förra veckan kom det fram att Hillary Clinton, under sin tid som utrikesminister mellan 2009 och 2013, uteslutande använt sig av en egen mejladress vars kommunikation sparades på en server i hemmet i New York.

I vintras lämnade hon över 55 000 sidor mejlväxling till utrikesdepartementet – men först efter att hennes medarbetare raderat drygt hälften av mejlen. Urvalet har dessutom gjorts av Clintons egna medarbetare, och inte av departementet.

President Barack Obama har sagt att han inte kände till Clintons upplägg förrän det avslöjades i pressen.

Fakta | Nu börjar det!

Några har redan satt igång. Andra har dragit på besluten, tackat nej, förnekat intresse eller väntat på rätt läge. Men när valtempen stiger spelar det ingen roll.

Tryck på bilderna för att förstora dem. 

Sammanvägt opinionsstöd, bland demokrater respektive republikaner, enligt Real Clear Politics.

Mer Hillary Clinton i Fokus:

Hollywoods hjälpande hand

Hillary Clinton får draghjälp av USA:s tv-producenter. Det får republikanerna att rasa.

Manlig inbillningssjuka

»Som hennes kampanjchef skulle jag placera henne tätt intill Margaret Thatcher, hon som en gång la Storbritanniens manschauvinistiska ledargarnityr för sina fötter,« skriver Fokus krönikör Thomas Engström.