I Salla är ingen rädd för ryssen

När den sovjetiska 122:a divisionens trupper den 30 november 1939 gick in finska Lappland i riktning mot Salla kyrkby var målet tydligt: att skära av Finland vid landets smalaste ställe, och samtidigt kapa landförbindelsen med Sverige. Planen var att nå fram till Rovaniemi på två veckor och därefter fortsätta till Torneå. Hade planen gått i lås hade vinterkriget förmodligen fått en annan utgång. Men Finland lyckades, trots numerärt underläge, hålla fienden stången – tillräckligt väl för att få till fredsförhandlingar. Det avtal som slöts mellan Finland och Sovjetunionen i mars 1940 innebar likväl stora eftergifter för Finland.   

Landgränsen ritades om. Karelska näset tillföll Sovjetunionen. Det gjorde också 6 000 kvadratkilometer och nio byar inom Salla kommun. Ett lika stort område som hela Norrtälje eller Arvidsjaurs kommun. Vinterkriget var inte sista gången byborna i Östra Lappland tvingade lämna sina hem. Kort därpå kom hotet från partisanerna, de sovjetiska gerillaförbanden som ingöt skräck i försvarslösa byar. Därefter Lapplandskriget mot Nazitysklands trupper som brände ner hela städer under sin reträtt mot det ockuperade Norge.  

Men trots att förlusten av landområdet fortfarande är kännbart för Sallaborna – många har släktingar som växte upp och hade sina hem på det som nu är ryskt territorium – och trots närheten till gränsen verkar ingen se grannen i öst som ett hot. När jag når kommunens borgmästare, Erkki Parkkinen, på telefon befinner han sig på vintersemester några mil norr om Salla och säger:  

– Man kan kanske tro att vi skulle vara extra rädda för ryssen. Men jag skulle säga att det är tvärtom. Eftersom vi har haft våra krig med dem, är vana vid att se dem här, har kontinuerliga samarbeten med dem över gränsen så är vi inte rädda. Det är snarare de som bor längre bort ifrån gränsen som är rädda, de som inte har någon kontakt med eller relation till ryssarna.  

Kanske är det denna historiska, geografiska och sociala närhet som gör att rysskräcken är så olika utbredd i Sverige och i Finland. Efter att Ryssland annekterat Krimhalvön i Ukraina 2014 visade nationella enkätundersökningar tydliga skillnader mellan länderna. En mätning från Yle Nyheter visade att den finska oron höll sig på ungefär samma nivå som tidigare – en av fyra finländare såg Ryssland som ett potentiellt hot i framtiden. Men i Sverige hade oron ökat markant enligt en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Under hösten 2014 uppgav 80 procent av de tillfrågade svenskarna en oro för utvecklingen i Ryssland. Några nya undersökningar har inte gjorts sedan dess, men oron har sannolikt inte stillats av Rysslands invasion av Ukraina.  

I Salla kommun har man haft nära samarbeten med Murmanskregionen på andra sidan gränsen de senaste årtiondena, berättar Erkki Parkkinen. Etableringen av systerstäder, samverkan i utvecklings- och industriprojekt, turism från bägge håll. Med kriget har nästan allt upphört – bortsett från att många ryska ungdomar fortfarande studerar på Sallas internationella gymnasium, lär sig finska och extrajobbar i ortens butiker och caféer. Gränsstationen, som invigdes 2002, släpper inte längre in ryska turister. Bara de som har arbetsvisum eller nära anhöriga på den finska sidan kommer in.   

– Den stängda gränsen har förstås satt stopp för mycket och påverkat turismen negativt. Men det är egentligen ingenting nytt. Gränsen stängdes redan under pandemin. Precis när den såg ut att öppna igen och vi hoppades att allt skulle återgå till det normala kom kriget, berättar Parkkinen.  

Eftersom turismen är den viktigaste industrin i Salla, följt av skogsbruk och rennäring, är det viktigt att kunna locka till sig besökare – inte bara från öst utan framför allt från Europa och resten av Finland. Heli Karjalainen, som jobbar med kommunens marknadsföring, möter upp på en restaurang vid skidorten Sallatunturi söder om Salla centralort.  

– Det har aldrig varit enkelt med gränsen. Visumregler och restriktioner har hela tiden ändrats. Men de flesta av våra besökare är från Europa – tyskar, nederländare och skandinaver. Ryssarna åker mest igenom Salla för att komma till Rovaniemi för att storhandla, säger Karjalainen.   

Hon berättar att vissa europeiska resenärer inte vågar sig dit längre på grund av Ukrainakriget och närheten till Ryssland. Men det rör sig om ett fåtal människor. Den huvudsakliga strömmen av besökare söker sig hit ändå, för att uppleva naturen, skidåkningen – och avskildheten.  

–  Det visade sig att vår slogan "Salla – In the middle of nowhere", som vi lanserade 2009, varit bärkraftig. När pandemin kom blev det extra tydligt. 2021 blev vår bästa säsong någonsin när alla finländare kom hit för att semestra långt bort från städerna, säger Heli Karjalainen.  

På visitsalla.fi erbjuds turister allt från huskysafari till renmatning och midnattsvandringar. Men också museibesök. Inne i Salla centralort ligger museet för krig och återuppbyggnad. Där kan man följa Sallas historia från början av 1900-talet till och med 1960-talet, från livet i början av seklet till krigstiden och sedan återuppbyggnaden av området. Som museibyggnad används ett gammalt radhus från 1947. Jag åker dit strax innan stängning och får höra att museiguiden, Jarkko Sipola, som jag hoppades få prata med hunnit gå för dagen. Ines Knaster som ensam har hand om museet fram till stängning meddelar att jag i stället kan mejla honom mina frågor. Hon är själv inte från trakten utan flyttade upp till Salla från Helsingfors i höstas och har inte hunnit jobba mer än en vecka på museet. Några betänkligheter om närheten till gränsen hade hon inte inför beslutet att flytta dit. Hon berättar att hon inte känner någon som är rädd för ryssen, varken i Salla eller bland hennes vänner i Helsingfors.   

Efter ett kort besök bland museets samlingar mejlar jag mina frågor till guiden. Stämmer det att det än i dag pågår sökningar efter kvarlevor från kriget? Vad händer på den nyligen upprustade militärbasen i Alakurtti på andra sidan gränsen? Eftersom jag inte pratar finska och han inte engelska eller svenska bistår Ines med översättningen. Jarkko, som även sitter i styrelsen för Lapplands krigsmartyrers minnesförening, återkommer dagen efter med sina svar tillsammans med referenser till dokument som styrker dem. "Den finska soldaten hade och har fortfarande ett löfte om att inte lämna någon vän efter sig, och därför pågår fortfarande ett sökande efter kvarlevorna från soldater från krigen", berättar han.   

Initiativet till en sökgrupp startade 2002 i samarbete med motsvarande ryska sökgrupper på andra sidan gränsen. Bägge länders myndigheter och försvar har gett sin välsignelse till det gemensamma arbetet. Information har kontinuerligt utbytts över landsgränsen för att kunna effektivisera sökandet, hjälpa till med identifieringen av funna kroppar och förhindra dubbelarbete.  

På grund av pandemin och Ukrainakriget har de finska sökgrupperna nu inte kunnat leta på den ryska sidan på tre år. Men sökandet fortgår på finska sidan, berättar Jarkko Sipola. "Så sent som förra året hittades kvarlevorna från en sovjetisk soldat som sedan överlämnades av Lapplands krigsmartyrers minnesförening till Ryssland." 

Gällande den ryska militärbasen i Alakurtti verkar inte informationen vara lika lättillgänglig. "Militärbasen är tillägnad signalspaning och 80:e arktiska motoriserade infanteribrigaden och delar av trupperna verkar nu ha förflyttats till Ukraina. Men storleken på styrkorna känner jag inte till."    

Enligt Yle, som granskat satellitbilder över området, försvann över hundra fordon från basen redan i maj förra året samtidigt som annonser för nya tjänster i Alakurtti började dyka upp på arbetsförmedlingen för Murmanskområdet. En anledning till viljan att förstärka styrkorna vid gränsen är Finlands och Sveriges ansökan om Natomedlemskap. Ett medlemskap som de flesta är positivt inställda till, enligt Erkki Parkkinen.  

– Vi har en god egen militär förmåga men Nato erbjuder en ytterligare trygghet, vilket nog de flesta i Salla och Finland ser som positivt efter Ukrainakriget. Vi klarar oss själva, men medlemskapet blir som ett extra säkerhetsnät.  

Men att Finland skulle gå med i Nato utan Sverige ser han inte som någon god idé.  

– Vi måste kunna samarbeta i hela regionen i de här frågorna, så det vore inte alls bra om Sverige lämnades utanför. Det ideala vore om Sverige och Finland går med samtidigt, eller åtminstone nära inpå varandra.  

Vad gäller framtiden lär det dröja innan relationerna mellan Finland och Ryssland, Salla och Murmansk normaliseras, menar Erkki Parkkinen. Först och främst behöver kriget upphöra, sen behöver den ryska regimen bytas ut. Först då kan nya samarbeten komma att bli aktuella. Men något agg mot ryssarna i området känner han inte.  

– De som bor i området på andra sidan gränsen, och de ryska ungdomar som bor och pluggar här, är ju inte de som ska hållas ansvariga för kriget. De är bara vanliga människor som försöker få tillvaron att fungera, precis som vi.  

Inte heller Heli Karjalainen ser någon poäng i att förebrå eller ta avstånd från ryssarna i trakten. Men med glimten i ögat gör hon det ändå tydligt att relationen till Ryssland skiljer sig åt från den till Finlands andra grannar.  

– Det är väl som man säger: håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare. 

Läs även: Sannas sannfinländska dilemma

Läs även: Vapenindustrins paradigmskifte