I sista minuten

»Vi kom med på sista vagnen på sista tåget till Europa«, sa den rumänske premiärministern Sergei Stanishev belåtet när det stod klart förra veckan att landet skulle bli medlem i EU den 1 januari nästa år.

Rumäniens och Bulgariens regeringar kunde dra en lättnadens suck när beskedet kom att de inom ett par månader blir fullvärdiga medlemmar i den europeiska klubben. I Sverige väckte nyheten inga större rubriker. Länderna känns fjärran och förknippas fortfarande med diktatur, eländiga barnhem och fattiga bönder med häst och vagn.

Den rumänska författaren och journalisten Gabriela Melinescu-Coeckelbergs har bott i Sverige i trettio års tid och vänder sig mot den gängse bilden av hennes födelseland.

– Rumänien var ett europeiskt land med en europeisk kultur innan bolsjevikerna kom till makten. Sedan dess har det vilat en förbannelse över landet, men nu är det hög tid att läget förändras. Många svenskar har en bild av Rumänien som ett efterblivet u-land, men den bilden är felaktig.

Hon tycker att »av-staliniseringen« har gått förvånansvärt bra och tror att Rumänien kan bli en positiv överraskning i EU-samarbetet som en viktig strategisk-geografisk faktor i samarbetet med Ryssland.

Samtidigt kvarstår faktum att både Rumänien och Bulgarien är både fattigare – med en BNP per capita på bara en tredjedel av EU:s genomsnitt – och mer underutvecklade som demokratier än övriga EU. Är de egentligen mogna för medlemskap i EU?

Självklart inte, säger en källa i Bryssel till Fokus, och förklarar att just det är skälet till att EU kopplat ländernas medlemskap till en rad krav förenade med sanktioner.

EU släpper nu in länderna i gemenskapen men förbehåller sig rätten att hålla ett vakande öga på demokratiseringsprocessen. Men en titt på kraven och sanktionerna röjer en misstänkt EU-egennytta. Ambitionerna att slå vakt om mänskliga rättigheter och att bekämpa utbredd diskriminering av minoriteter har fått maka på sig för att säkerställa att EU:s ekonomiska intressen inte hotas. Sanktionerna syftar snarare till att skydda den inre marknaden från korruption och försäkra att jordbruksstödet kontrolleras effektivt.

Diskrimineringen av minoriteter tycks alltså ha prioriterats ned för att kunna genomföra utvidgningen. Under förhandlingarna har diskriminering varit en av stötestenarna men problemen är svåra att rå på. Det bekräftas av Anna Ekberg, ambassadsekreterare på svenska ambassaden i Bukarest.

– Romernas situation i Rumänien har inte förbättrats nämnvärt under de senaste åren, trots ett stundande EU-medlemskap, säger hon och riktar kritik mot de rumänska myndigheterna som hon tycker är bra på att lägga fram utvecklingsstrategier men sämre på att omsätta dem i praktiken.

– Det krävs genomgripande attitydförändringar i hela det rumänska samhället.

Frågan är hur Bryssel egentligen ska bära sig åt för att få in okammade kusiner från landet i EU-fållan. När är medlemsförhandlingarnas piskor och morötter förverkade, när tjänar det inte någonting till att tjata om Köpenhamnskriterier och anpassning till regelverken? När det gäller Rumänien och Bulgarien tyckte nog EU att de två kandidatländerna hade stått och trampat i farstun länge nog och att de, trots allt, hade förtjänat att bli medlemmar – om än under hotet att avstängas från jordbruksstöd och annat om de inte sköter sig.

Folkpartisten Cecilia Malmström är EU-parlamentariker och försvarar EU:s strategi.

– Visst kunde man ha kopplat fler villkor till sanktioner men vissa saker är lättare att mäta än andra. Diskrimineringen är fortfarande en väldigt viktig fråga men där krävs mer långsiktigt arbete, säger hon.

Enligt Claes Levinsson, studierektor på institutionen för euroasiatiska studier vid Uppsala universitet, innehåller EU:s historia av utvidgningar både framgångar, som när Spanien och Portugal gick från fascistdiktatur till demokrati på bara ett par år, och mindre hoppingivande exempel som Italien, vars politiska system efter femtio års EU-medlemskap fortfarande brottas med korruption och organiserad brottslighet.

– När jag hörde Barroso tala om Rumäniens och Bulgariens inträde fick jag känslan av att det gäller att få ihop den europeiska familjen. Om det är bra eller dåligt beror på om man tycker att EU är bra eller dåligt, säger han.

Med Rumänien och Bulgarien har den europeiska familjen alltså vuxit från 15 till 27 medlemmar på bara tre år. Nu talas i Bryssel om utvidgningsförstoppning och saken blir inte bättre av att diskussionen – eller tystnaden – om EU:s framtida konstitution ligger som ett konstant orosmoln över staden.

Samtidigt hoppas ytterligare åtta länder, från Kroatien i norr till Turkiet i söder, på medlemskap.

Så, sista tåget eller inte, Rumänien och Bulgarien drar i alla fall till sig avundsamma blickar från sina grannar som står kvar på perrongen när EU-expressen lämnar stationen.