Protester i Burma: I skydd av Buddha

Hundratusentals människor, både buddhistmunkar och civila, har den senaste veckan fyllt Rangoons gator i protest mot diktaturen.

Burmas militärjunta har de senaste 40 åren styrt de 50 miljoner invånarna med järnhand. Regimens paranoia nådde sin kulmen 2005, då den beslöt att bygga en ny huvudstad mitt inne i den otillgängligaste djungeln. I Naypyidaw, som betyder »den kungliga staden«, ordnar diktatorn och högste generalen Than Shwe militärparader i kitschmiljö bland nyuppförda jättestatyer av antika burmesiska kungar. Han uppträder som en av dem, och lever i ett hov av astrologer, en sjuklig härskare i sin välbevakade bunker.

Den politiska oppositionen har varit belagd med munkorg sedan 1990, då oppositionsledaren Aung San Suu Kyi vann en jordskredsseger i de första fria valen på 30 år. Men valet ogiltigförklarades och militärjuntan stärkte sitt grepp. I dagens Burma är medier så gott som ickeexisterande, med undantag för den regeringsstyrda tidningen med namnet »Myanmars nya ljus«. Landet är nedlusat med propagandaskyltar med uppmaningar till befolkningen att »krossa Burmas inre och yttre fiender«. Det är det totala övervakningssamhället, ett utfattigt sådant.

Ett hushåll av fyra lever i svår fattigdom, än mer så sedan juntan höjde bränslepriserna med 66 procent på bensin, 100 procent på diesel. Burma är ett land med rika naturtillgångar: olja, naturgas, jade, teak och uran. Och så världens vackraste rubiner. Mogokrubinen har fått sitt namn efter den dalgång i Burma som producerar denna färgade ädelsten, vars speciella nyans beskrivits som färgen av en duvas blod. Rikedomarna föder militärjuntan, vilket inte minst märktes i fjol då en video från Than Shwes dotters bröllop cirkulerade internationellt. Bruden var täckt av dyrbara pärlor, diamanter och ädelstenar.

Att det är buddhistmunkar som gått i spetsen för den senaste tidens protestmarscher och demonstrationer betyder mycket i ett land där 85 procent av befolkningen är buddhister.

Munkarna lever i nära samröre med den vanliga befolkningen som varje morgon skänker munkarna ris. Och många burmeser har under ett par månader i sin barndom levt ett par månader i ett buddhistkloster som en del i sin skolgång. Religionen har ständigt varit närvarande i protesterna mot militärdiktaturen. Munkarna deltog i kampen mot det brittiska kolonialstyret före andra världskriget, och sedan juntan tog makten 1962 har de stått i oppositionens främsta led.

Vid det senaste blodiga upproret 1988 var det vid Sulepagoden i Rangoon som Aung San Suu Kyi talade om demokrati och ett fredligt Burma inför en halv miljon församlade människor.

Det var vid Shwedagonpagoden som 3 000 av dessa mejades ner av milisen. Också den här gången har mycket kretsat kring detta 2000-åriga, 48 meter höga, gyllene monument i en av Rangoons rondeller. Shwedagonpagoden är Burmas heligaste byggnad, eftersom den sägs innehålla hårstrån från Buddha själv.

Men munkarna till trots skiljer sig omständigheterna kring de folkliga protesterna år 2007 på många sätt från dem som utspelade sig för 19 år sedan. Inte minst är det ekonomiska läget ett annat i dag, sedan juntan skrev ned värdet på den nationella valutan med hela 80 procent i ett desperat försök att stoppa den skenande inflationen.

Och medan oppositionsikonen Aung San Suu Kyi sitter instängd i sitt hus har en annan ledargestalt trätt fram. Dåvarande studenten Min Ko Naing deltog i upproret 1988 och för det fick han avtjäna ett 16 år långt fängelsestraff. Sedan han frigavs 2002 har han gått i täten för den nya aktivistgruppen 88 Students Generation. Min Ko Naing greps av militären den 19 augusti i år, och vad som hänt med honom sedan dess är det ingen som vet.

Hur omvärlden reagerar på att Burmas ledning återigen dödar fredliga demonstranter kan spela stor roll för hur den lynniga regimen agerar. Men inflytandet från Indien, Kina och grannländerna i samarbetsorganet Asean blir sannolikt avgörande. EU hotade i tisdags med att införa hårdare ekonomiska sanktioner, liksom USA.

Problemet är bara att de amerikanska myndigheterna redan 2003 noterade att deras sanktioner mot Burma varit kontraproduktiva. Fattigdomen slog hårt mot civilbefolkningen och tvingade ut tiotusentals kvinnor i prostitution. I dag är hiv/aids ett av landets största problem, vid sidan av den omfattande heroinproduktionen.

– Sanktioner får inte nödvändigtvis diktaturer att falla. De ger också regimen någonting att skylla på när landet sjunker djupare och djupare ner i fattigdom, säger en professor i Mandalay som vill vara anonym.

Läs också: Burma – Helvete utan slut