I väntan på grönska

Förra gången pratade alla om Iran. Det var nu det skulle ske. Förändringen. Demokratiseringen. Människor gav sig ut på gatorna för att kräva friheter. Bilder på den gröna rörelsen syntes över hela världen. Efteråt följde massgripanden, avrättningar och husarrester.

Nu, fyra år senare, syns inga stora folksamlingar. Oppositionen är splittrad. Världen väntar sig inte att det är nu förändringen kommer att bli av. Ändå kan det här valet få större betydelse än vad den låga uppmärksamheten ger sken av.

För drygt ett år sedan – inför parlamentsvalet den 2 mars 2012 – möttes iranska oppositionsaktivister på Skåvsjöholms kursgård utanför Stockholm. De var ett femtiotal personer, en brokig skara. Partiledare, gerillasoldater, liberala ekonomer, studentaktivister, kvinnoaktivister och vänsteraktivister. Reformister, rojalister och revolutionärer. Människor som lämnat landet nyligen och sådana som flytt för decennier sedan. Socialdemokratiska Palmecentret arrangerade.

De oppositionella hade svårt att enas. Det enda som var enkelt att besluta var att valet skulle bojkottas. Att rösta är att legitimera den islamiska republikens regim, hette det. Det brukar exiloppositionen komma överens om. Resten är svårare.

– Exilpolitikerna är urusla på att organisera sig. Så fort man sätter tre av dem vid ett bord så faller det samman. Den äldre generationens analys är ofta resultatet av posttraumatisk stress från revolutionen. De som flytt de senaste åren tenderar att vara mer nyanserade, säger Rouzbeh Parsi, Irananalytiker vid EU:s Institute for Security Studies.

Efter mötet förra året har Palmecentret slutat samla alla olika grupper och i stället riktat sig till unga aktivister.

– Den yngre generationen har varit underrepresenterad i grupperna utanför Iran. De som har levt utomlands i tjugo år kan ha fullt fokus på att skapa ett sekulärt Iran, har man närmare kontakt med landet så är man mer öppen för att ändra i små steg. Vi tror det är nödvändigt om förändringen ska komma inifrån, säger Jens Orback, generalsekreterare för Palmecentret.

Förra sommaren samlades ett hundratal unga aktivister i Göteborg. För dem är det inte lika självklart att bojkotta valen.

– Jag kan inte säga till någon som har hopp om att påverka något att inte gå och rösta. Det får jag bara inte sitta här utomlands och säga, säger Ahoo Shokraei, som kampanjade för reformisten Mir Hossein Mousavi förra valet och nu studerar i Sverige och jobbar med att bygga nätverk mellan unga iranier i den gröna utlandsrörelsen.

Vid förra valet var opinionsmätningarna jämna. Ändå segrade Ahmadinejad med 63 procent av rösterna. Människor gav sig ut på gatorna i massprotester. Den här gången kontrollerar regimen folksamlingar så att de inte ska kunna bli lika stora. Mir Hossein Mousavi sitter i husarrest.

– Han var vid dålig hälsa när en av döttrarna fick besöka honom förra veckan, säger hans talesperson Amir Arjomand, som befinner sig i Frankrike sedan 2010.

I årets val finns ingen kandidat som är lika mycket reformist. Den som beskrevs som mest liberal har hoppat av. Bland favoriterna pekas två konservativa ut – chefsförhandlaren i kärnergifrågor Said Jalili och Teherans borgmästare Mohsen Qalibaf. Den nuvarande presidenten, Mahmoud Ahmadinejad, får enligt konstitutionen inte ställa upp en tredje gång.

Som mer moderat anses Hassan Rohani, tidigare chefsförhandlare om kärnteknikprogrammet under president Rafsanjani. Den förre presidenten ansökte själv om att få delta i valet, men förbjöds av väktarrådet. Han har kritiserat regimens våldsamma repressalier efter förra presidentvalet och har en mer pragmatisk hållning i utrikespolitiken. Nu har han ställt sig bakom Rohanis kandidatur.

Hassan Rohani har en del gemensamt med den gröna rörelsen, tycker Amir Arjomand, men han klassar inte honom som reformivrare.

– Om regimen hade haft för avsikt att låta en mer reforminriktad kandidat vinna så hade de godkänt Rafsanjani, säger Mousavis talesperson.

Senast förra veckan skärpte USA sanktionerna mot Iran på grund av oviljan att komma till ett avtal om kärnteknikutveckling. Situationen förvärras av att Iran misstänks förse den syriska regimen med vapen. Sanktionerna har slagit hårt mot befolkningen, med arbetslöshet, fallande valuta och stigande priser på mat och läkemedel.

– Det har mycket dålig inverkan på demokratirörelsen. Först säger människor upp internet, sedan slutar de köpa nyheter. De tänker bara på bröd, mat och att betala hyran. Finns det något som kan förbättra internationella relationer så måste vi rösta på det. Jag hoppas att Rohani ska göra ett tydligt uttalande om att han vill ha förändringar. Det betyder inte att vi säger ja till regimen eller röstar på högsta ledaren, säger Ahoo Shokraei.

Den högsta ledaren har sista ordet i landets politik, men presidenten är viktig för relationerna med omvärlden.

– Ahmadinejad avskedade runt åttio iranska toppdiplomater och plockade in radikala, ideologiska och inkompetenta människor. Många av årets kandidater kommer att ha med sig skickligare diplomater. Inte liberala nödvändigtvis, men inte lika radikala som Khamenei eller Ahmadinejad. Viljan att kompromissa kan vara mycket större, säger Trita Parsi, Iranexpert som leder iransk-amerikanska rådet i Washington.

Det är osäkert hur högt valdeltagandet blir, både Ayatolla Khamenei och reformistiska ledare har uppmanat befolkningen att rösta. Om ingen av kandidaterna får mer än hälften av rösterna går de två starkaste vidare till en andra valomgång. Står valet mellan en konservativ kandidat och en mer reforminriktad kandidat kan det betyda en starkare mobilisering bland iranier som längtar efter förändring.

Fakta | De har makten

Den högste ledaren
Har nästintill oinskränkt makt och utser bland annat de sex mullorna i väktarrådet. Är landets statschef och högsta befälhavare.

Presidenten
Regeringschef som utser sin regering i samråd med parlamentet. Kandidater i presidentvalen måste vara män, fromma shiamuslimer, tro på landets officiella lagskola och godkännas av väktarrådet och högsta ledaren.

Expertrådet
Utser den högsta ledaren. Rådet är visserligen folkvalt men kandidaterna måste godkännas av väktarrådet.

Väktarrådet
Tolv medlemmar, utses av den högste ledaren och parlamentet. Rådet ser till att landets styre överensstämmer med konstitutionen och har därmed vetorätt över alla lagar som parlamentet stiftar.

Parlamentet
Val till parlamentet är allmänna men väktarrådet måste godkänna kandidaterna. Samtliga iranska medborgare har rösträtt från och med femton års ålder.

Läs mer: Iranska oppositionen i hemligt Sverigemöte