Inbördesfajt på högerkanten

»Vi trodde att Fox News arbetade för oss, i stället visade det sig att vi arbetar åt Fox.« Så sa David Frum, en tung amerikansk konservativ intellektuell och president George W. Bushs före detta talskrivare, i en ABC-intervju i slutet av mars.

Frum talade om att partiet nått sitt ­Waterloo, kritiken gällde att republikanerna har sagt nej till i princip alla demokraternas förslag sedan maktskiftet, och vägrat att diskutera en kompromiss av sjukvårdsreformen. Till slut fick han betala priset för att gå mot strömmen. Under stor uppståndelse fick David Frum nyligen sparken från den inflytelserika neokonservativa tankesmedjan American Enterprise Institute, AEI.

– Jag gjorde det med öppna ögon. Jag förstod vilka följderna skulle bli, säger han till Fokus.

David Frum är författare till boken »Comeback: Conservatism That Can Win Again« och instiftare av uttrycket »onds­kans axelmakter«, som kom att symbolisera Bushs unilaterala utrikespolitik. Han beskriver sig som en klassisk konservativ. Men liksom flera republikaner som tidigare befunnit sig i mittfåran, har han nu ofrivilligt hamnat på partiets vänsterkant. Under Barack Obamas första år som president har det politiska klimatet polariserats och republikanernas bas förflyttats till höger, därför uppfattas Frum nu av många i partiet som alltför liberal.

De republikanska politiker som samarbetat med administrationen har också fått det tufft. Senatorn Robert Bennett från Utah, som tjänat partiet i 18 år, förlorade sin kandidatur till senaten i höst för att han röstat för Obamas hälsovårdsreform och det finansiella krispaketet 2008.

Floridas guvernör Charlie Crist, som en gång var en stigande stjärna, har tvingats lämna partiet och kandidera som oberoende. Opinionssiffrorna sjönk efter att han röstat på demokraternas ekonomiska stimulanspaket, men kanske framför allt för att han givit Obama en kram – en dödskyss i dagsläget, enligt amerikanska media.

– Det är inte så att politikerna direkt är rädda, men i den här atmosfären måste man vakta sina ord och vara försiktig med vad man gör, säger David Frum.

William Galston, politisk analytiker vid den oberoende tankesmedjan Brookings Institution, menar att huvudorsaken till partiets högersvängning är de svidande nederlagen 2006 och 2008 då republikanerna förlorade dominansen över både kongressen och Vita huset.

En grupp inom partiet som blivit tongivande drog snabbt slutsatsen att det var Bushs misslyckade förslag till sociala reformer och en mer generös immigrationslag under hans andra presidentperiod som låg bakom förlusterna. De ansåg att republikanerna hade drivit för långt ifrån sina traditionella värderingar, som låga skatter och så lite inblandning från staten som möjligt.

– Sedan dess har det funnits en vilja att visa att man lärt sig läxan och inte har råd att kompromissa med demokraterna. Hälsovårdsreformen är det tydligaste exemplet på denna ovilja till öppenhet och kompromiss, säger William Galston.

Den andra huvudfaktorn som drivit det politiska skiftet är finanskrisen. Miljoner amerikaner har förlorat jobb, hem och besparingar samtidigt som de sett politikerna hjälpa bankerna på Wall Street med 700 miljarder dollar, samt driva igenom ett ekonomiskt stimulanspaket på 787 miljarder dollar – finansierat med deras skattepengar.

Ilskan, för många talar just om hur arga de är på administrationen i Washington, har tagit sig sitt tydligaste uttryck i det senaste årets frihetsivrande Tea Party-rörelse med massprotester landet runt. Rörelsen, som har stöd av nästan en femtedel av amerikanerna, är inte direkt kopplad till något parti men enligt opinionsmätaren Winston Group säger sig 57 procent vara republikaner, 28 procent oberoende och 13 demokrater.

Huvudfrågorna för medlemmarna – till övervägande del vita, äldre, utbildade och med inkomst över genomsnittet, enligt en mätning gjord av CBS och New York ­Times – är lägre skatter och minskad statlig styrning, klassiska republikanska käpphästar. Men deras åsikter tenderar att ligga till höger om genomsnittsrepublikanens, och flera hjärtefrågor överlappar med extremhögerns. En majoritet anser att Obamas politik är oproportionerligt inriktad på att hjälpa den fattiga svarta befolkningen i stället för medelklassen eller de rika. 25 procent anser att rasfrågan fått för stor uppmärksamhet, jämfört med 11 procent av befolkningen som helhet.

Kanske är det därför inte förvånande att radioprogramledaren Rush Limbaugh i dag rankas av många som den mäktigaste personen inom det republikanska partiet trots att han före valet 2008 betraktades som en marginell, extrem figur även inom partiet. Limbaugh säger saker som att »feminismen uppfanns för att fula kvinnor skulle få en plats i samhället«, han kan bara läsa ett par rader ur tidningen New York Times innan han »spyr« och »den som begår ett brott är skyldig«.

Vad kommer detta högerskifte att få för följder i valen till kongressen i november och till Vita huset 2012? Som många andra spår Norman Podhoretz, en av USA:s mest kända neokonservativa debattörer och tidigare chefredaktör för den ledande konservativa tidskriften Commentary, att republikanerna kommer vinna stort i kongressvalet på grund av en svag ekonomi och hög arbetslöshet.

– Om det går så bra som det ser ut i dagsläget kanske vi inte bara vinner stort i representanthuset utan också i senaten, även om det blir svårare. Hur som helst kommer det bli ännu svårare för Obama att få igenom sina reformer, säger han belåtet.

Chanserna att återta Vita huset 2012 ser däremot sämre ut ­eftersom prognoserna pekar på att ekonomin vid det laget sannolikt återhämtat sig. Men Podhoretz är optimistisk. Arbetslösheten kommer inte ha sjunkit tillräckligt, tror han, och partiet är inte på långt när så splittrat som det påstås utan kommer kunna enas kring frågor som lägre skatter, mindre inblandning från staten, ett starkt försvar och en stark föregripande utrikespolitik.

Om han har rätt blir det svårt även den här gången för Mitt Romney, den före detta guvernören för Massachussetts, att bli republikanernas presidentkandidat. Han är en klassisk, moderat och kunnig politiker, som har mycket lite gemensamt med personer som Rush Limbaugh. Som en spegling av partiets högerdrift ser Podhoretz hellre Sarah Palin som sin kandidat, även om han betvivlar hennes chanser att vinna eftersom hon är så kontroversiell.

– Vi behöver någon som ligger längre till höger än Romney. Kanske Tea Partykandidaten Marco Rubio i Florida skulle vara godtagbar. Han skulle tilltala den spansktalande befolkningen, är hardcore, väldigt konservativ och vältalig.

Det är just den typen av presidentkandidat som David Frum vill slippa.

– Våra chanser i Vita huset beror på vilka slutsatser republikanerna drar efter kongressvalet. Risken är att om vi vinner stort kommer det gå partiet åt huvudet och en radikal kandidat röstas fram, säger han.

Frum jämför med 1964 då den ultrakonservative Barry Goldwaters presidentkandidatur hjälpte demokraten Lyndon B. Johnson till en av de största jordskredssegrarna i amerikansk historia.

– Målet är att driva en kampanj som kan tala till hela folket, och inte ge bort mittenröster till det andra lägret, säger han.

Men även om starka kontroversiella personer från den radikala högern, vars utspel passar bra i media, ser ut som ledande kandidater, kan spelplanen se helt annorlunda ut om något år. Framför allt av pragmatiska skäl; republikanerna vill vinna, då går det inte att satsa på en alltför smal kandidat. Det vore politiskt självmord. Republikanernas chanser beror också på hur Obama handlar om han drabbas en stor förlust i kongressvalet. Om han gör som Clinton gjorde efter ­katastrofvalet 1994, tvärvänder och rör sig mer mot mitten och blir ekonomiskt mer konservativ, blir Obama svårare för republikanerna att slå.

Men David Frum är orolig.

–  Är vi republikaner i stånd att regera – är vi ens intresserade av det ansvaret när vi blivit ett nejparti, och konservativa intellektuella säger att de hellre vill skriva bästsäljare än vara minister? frågar han sig.

Enligt Frum kan partiet erbjuda ett seriöst alternativ genom att följa samhällsutvecklingen och göra sig av med föråldrade idéer. Att exempelvis acceptera att familjestrukturerna ändrats dramatiskt i USA de senaste decennierna är nödvändigt, menar han.

– Jag tror att ett vinnande koncept vore en plattform för fritt företagande och social modernism med fokus på miljöhänsyn, expertis och kompetens, säger han.

Republikanerna har varit splittrade förr, och rest sig förr. Problemen har bitvis varit desamma, om man får tro magasinet Times analys av läget inför valet 1976. Då satt en svag, impopulär Gerald Ford som republikansk president. Då som nu talades det om att de extrema åsikterna fick för stort genomslag, de moderata flydde och de som stannade kvar och kämpade ropade, liksom David Frum i dag, på ett mer öppet parti, med målet att vända sig till fler väljargrupper. För att bli »en levande, relevant rörelse«, som Time skriver. Men för att bli relevant måste partiet ena sig kring en egen agenda 2010, det räcker inte att bara vara emot allt demokraterna är för.

Fakta | Tea Party-rörelsen

Tea Partyrörelsen är en spontan proteströrelse mot skatter och statliga regleringar. Den har vuxit dramatiskt sedan den första demonstrationen 16 februari 2009, men har varken central organisation eller medlemsregister. Namnet har tagits från den historiska Boston Tea Party-protesten 1773 då amerikanska kolonister vägrade betala skatt till Storbritannien i vars parlament de inte var representerade. Flera av rörelsens aktivister har också börjat använda namnet som en akronym, för »Taxed Enough Already«.