Ingen ordning alls

»Han är en idiot. Det är poänglöst att försöka övertyga honom om något. Han har spårat ur. Vi är i Crazytown. Jag vet inte ens vad någon av oss gör här. Det här är det värsta jobb som jag någonsin haft.«

President Trumps stabschef John F Kelly har förnekat att han uttryckt sig så om sin chef, men om den gamle Watergateavslöjaren Bob Woodward har det sagts att han kollar sina fakta tills de gråter av leda. Det är Woodward som återger citatet i sin nya bok »Fear – Trump in the White house«. Det brukar visa sig att han har fog för det han skriver.

Just den här boken fick sin trovärdighet stärkt redan innan den kom ut. En vecka före publiceringen tryckte New York Times – som vid det här laget får betraktas som Trumps ärkefiende – den omtalade anonyma artikeln, skriven av någon i Trumpadministrationen, som redogjorde för en inre motståndsrörelse i Vita huset. Det är inte ovanligt med politisk falangbildning i en regering, men i det här fallet var oppositionen inte mot presidentens politik, utan mot hans kaotiska personlighet. Woodwards bok öppnar med ett exempel på just sådan motståndsverksamhet: Trumps närmaste medarbetare plockar helt enkelt bort dokument från presidentens skrivbord, för att förhindra att han skriver på dem.

En »administrativ statskupp« kallar Woodward greppet, som verkar fungera väl. Det presidenten inte har framför näsan glömmer han, påstår Woodwards källor.

Den som längtar efter nya, oväntade sidor av USA:s president hittar inga sådana i »Fear«. Alla negativa sidor av Trump bekräftas. Det närmsta Woodward kommer en sympatisk sida av Trump är att han tar sig tid till långa telefonsamtal med familjer till stupade soldater och att han rörs till tårfyllt ursinne av de barn som dör i Bashar al-Assads gasattack.

Å andra sidan är telefonsamtalen till de anhöriga fulla av obesvärade lögner och gasattacken föder mordfantasier och lust till en syrisk Ragnarök, som presidentens närmaste nätt och jämt lyckas avstyra.

Att president Trumps remarkabla personlighet redan är väldokumenterad leder till något märkligt: för att vara så fullspäckad av galenskaper, orimligheter, svordomar och könsord är »Fear« tråkig läsning. Det är som att sitta på en heldagskonferens med en teknisk haverikommission: all dramatik är redan avklarad, det som återstår är skruvar och muttrar.

Ändå är beskrivningarna inifrån Donald Trumps presidentskap surrealistiska. 

I juli förra året bestämde sig Trumps dåvarande ekonomiske rådgivare Gary Cohn och försvarsminister Jim Mattis för att presidenten behövde hjälp. Han »förstod inte vikten av utländska allierade, värdet av diplomati eller sambandet mellan militär, ekonomi och underrättelsesamarbeten med utländska makter«.

Med andra ord: presidenten begrep inte grunderna för amerikansk utrikespolitik.

Försöken att upplysa Trump hade misslyckats, inte för att Trump argumenterade för en annan ståndpunkt, utan mest för att han helt enkelt inte iddes lyssna. Han hoppade från den ena fixa idén till den andra – Säg upp handelsavtalet med Sydkorea! Dra tillbaka trupperna från Afghanistan! Mörda Bashar al-Assad! – utan att mellanlanda i några argument eller resonemang.

Cohn och Mattis bjöd in presidenten till ett möte i Pentagons allra heligaste: Tanken, det säkra rum där militärbefälhavarna har sina överläggningar. I det fönsterlösa rummet skulle presidenten inte störas av tv, press, sekreterare eller ens en utsikt. Målet var att etablera en förståelse för vikten av att lägga fast politiska linjer och sedan hålla fast vid dessa. 

Mattis, Cohn och dåvarande utrikesminister Tillerson satte igång. När Cohn – för vilken gång i ordningen visste han inte själv – försökte förklara att det amerikanska handelsunderskottet är ett tecken på att den amerikanska ekonomin går bra, sprack det.

»Jag vill inte höra det där! It’s all bullshit!«

Sedan gick det bara utför. Innan mötet var över hade presidenten krävt att kärnenergiavtalet med Iran skulle sägas upp, att Kina skulle anklagas för valutamanipulationer, att handelsavtalet med Sydkorea skulle sägas upp, att varenda amerikansk soldat togs hem från Koreahalvön och att antimissilsystemet THAAD skulle dras bort från Sydkorea.

»Pull the fucking thing out!« »I don’t give a shit!«

Utrikesminister Tillerson, å sin sida, sammanfattade det hela när presidenten lämnat Tanken:

»He’s a fucking moron.«

Det citatet kom i omlopp redan förra hösten och föranledde president Trump att föreslå sin utrikesminister att de skulle jämföra IQ-tester: »Jag kan berätta vem som kommer att vinna.«

Så är det med mycket av det Woodward berättar i »Fear«, inget Vita hus i modern tid har läckt så ymnigt och konstant som Donald Trumps. Det mesta Woodward berättar är redan känt. Det som är nytt drunknar i det gamla och är dessutom bara mer av samma vara. Men Woodward är trots allt Woodward: en vecka efter att boken släpptes hade den sålt 750 000 exemplar och var inne på nionde tryckningen. Då är ändå konkurrensen hård. Två av president Trumps tidigare medarbetare, talesmannen Sean Spicer och rådgivaren Omarosa Manigault Newman, har båda sina böcker på diskarna och räknar man in journalister, som den välkände Major Garrett, är Trumptitlarna än fler.

Det som gör att bästsäljaren »Fear« blir tråkig, är inte bara att det mesta känns igen, utan att det saknas en berättelse. Woodward målar upp scen efter scen, men de hakar sällan i varandra och det sker ingen utveckling. Det är måndag hela veckan, där varken historia eller framtid spelar någon egentlig roll. Allt sker i ett nu, som alltid börjar från noll. Om och om igen.

Det fungerar inte berättartekniskt, men problemet är att det faktiskt verkar vara så verklighetens Vita huset är: kaotiskt, utan egentlig riktning, struktur, beslutsprocesser och form. Woodward citerar Trumps förre stabschef Reince Priebus, som bland stabschefer håller rekordet i kortast tjänstgöringstid, för att förklara hur beslutsfattandet uppfattas av de direkt inblandade:

»När man tar en orm och en råtta och en falk och en kanin och en haj och en säl och sätter dem i ett zoo utan skiljemurar, bli saker snart otäcka och blodiga.«

Var och en som är ett uns motvalls är skeptisk till beskrivningar av Donald Trump som alltför väl uppfyller etablerade fördomar och nidbilder. Men vid det här laget finns inga rimliga skäl att anta något annat än att Donald Trump, som person, i huvudsak är sin nidbild. Det finns ingen hemlig sida av honom. Det mest intressanta i Woodwards bok blir därför inte Trump själv, utan människorna runt honom. Att det finns en motståndsrörelse av det slag som New York Times anonyme skribent påstår, verkar bortom tvivel. Men det mest slående är ändå hur Trumps kaotiska energi på mycket kort tid kan bryta ner stabila och erfarna medarbetare och reducera dem till brandsoldater, oförmögna till annat än den ena hastiga utryckningen efter den andra.

Under normala omständigheter skulle Bob Woodwards bok vara ett grundskott mot presidenten. Det mest sannolika nu är att »Fear«, om den så säljer en miljon till, inte kommer att göra någon skillnad alls. Ingen förvånas:

Det är president Trump. Vad väntade ni er? 

I november är det kongressval och republikanerna är pressade. Det kommer att spela större roll än Woodwards bok. Och skulle de vuxna i Ovala rummet till sist ge upp, börjar ett nytt kapitel.