Ingenjör Cedergren får en idé

En het sommar för hundra år sedan gav sig den svenske ingenjören Gösta Cedergren av på en resa för att lyfta Ryssland ur den svältkatastrof som skördat miljoner dödsoffer. Svälten vid Volga 1921–1922 hade orsakats av en kombination av inbördeskrig, politiskt våld, ett havererat järnvägstransportnät och ogynnsamma väderförhållanden. Trots omvärldens skepsis inför de bolsjeviker som styrde Ryssland var viljan att hjälpa till enorm. En stor internationell hjälpinsats sattes i gång; Sverige var bland de ledande länderna i stödet till de svältande. Den svenska allmänheten samlade in miljonbelopp för att rädda de svältande och hundratals svenskar deltog på plats för att få bukt med svälten och med de epidemier som följde. 

1923 var det akuta läget över; bolsjevikerna hade lagt om den ekonomiska politiken och tillät plötsligt privata jordbruk och privat företagsamhet. Lenins regering bjöd in internationella företag för att bedriva verksamhet i Ryssland. Även inom jordbruket. Ryssland hade varit världens största livsmedelsproducent före första världskriget. En svensk kokbok från 1913 återkommer flera gånger med hyllningar till det utsökta mjölet från Ryssland, överlägset det kladdiga, fuktiga mjöl som levererades av svenska kvarnar. Ryssland borde kunna försörja sig själv, men när bolsjevikerna tagit makten hade alla stora, effektiva jordbruk lagts ner. Småbönderna odlade bara tillräckligt för att försörja sig själva och kanske för att byta lite potatis mot några ägg, eller en spann mjölk mot lite morötter. Det här var inte tillräckligt för att säkra Sovjetstatens livsmedelsförsörjning, och framför allt – inte tillräckligt för att säkra den lönsamma spannmålsexporten. Det behövdes en jordbruksrevolution, tyckte bolsjevikerna. Samtidigt ville de ogärna tillåta att en klass av storbönder uppstod.

Upptäcktsresanden Fritiof Nansen hade varit en av de högsta ledarna för den internationella hjälpinsatsen, och han lanserade idén om att upprätta ett mönsterjordbruk vid Volga för att demonstrera moderna jordbruksmetoder. Sovjetrege­ringen tyckte det här var en bra idé. I byn Rostasji, drygt en mil från stationssamhället Arkadak, och 25 mil från storstaden Saratov, fanns ett gammalt storjordbruk som en gång hört till Maria Rajevskaja, änka till generalen Michail Rajevskij. Efter revolutionen tog staten över alla gods och gårdar, och just det här godset uppläts åt Nansens projekt. 

Som ledare för projektet utsågs den svenske ingenjören Gösta Cedergren (1892–1970). Cedergren var en veteran i Ryssland, hade arbetat åt Röda korset under svältkatastrofen, talade ryska och var hemmastadd i landet. Han var inte någon agronom, men en skicklig ingenjör, och en av nyckelidéerna med hela projektet var just mekaniseringen av jordbruket. Nansen finansierade arrendet, och lät köpa in tre Munktell-traktorer; senare köptes ytterligare några in. Till slut förfogade gården över tio Munktell-traktorer som drevs på "oljesprit" – en blandning av eldningsolja och fotogen, tolv bensindrivna Renault-traktorer, flera lastbilar och två personbilar – en Ford och en Rover. Det här var en rätt imponerande fordonspark, men jordbruket som skulle skötas var också rätt stort. 

Det handlade om 790 hektar åkermark och nära 80 hektar betesmark. En damm, 4 brunnar, 14 bostadshus, 37 ekonomibyggnader och en skola. Marken var bördig, men hade behov av konstbevattning. I oktober 1923 invigdes mönsterjordbruket. 

Området hör till Rysslands allra bördigaste områden; här finns den berömda svarta jorden. Det stora problemet är att klimatet här är ganska torrt, vilket gör jordbruket beroende av konstbevattning. Det här var egentligen inget stort problem – här finns vatten i biflöden till Volga som kunde användas i jordbruket. 

Det här projektet har uppmärksammats ganska lite i svensk litteratur, men ryska historiker har intresserat sig för det. I en doktorsavhandling vid Plechanov-universitetets filial i Saratov utredde forskaren Tatiana Bondarenko Nansen-missionens insatser i kampen mot svälten. Hon ägnar en ganska stor del av avhandlingen åt just Gösta Cedergrens ambitiösa – men misslyckade – försök att skapa ett mönsterjordbruk vid Volga. 

Nansens och Cedergrens projekt skulle få bönderna i bygden att vilja gå ihop i stora, kollektivt ägda produktionsenheter; dela traktorer och andra maskiner och få hjälp med att introducera moderna odlingsmetoder. Jordbruket skulle bli effektivt, industriellt och storskaligt. Nansens projekt var perfekt: här skulle det inte finnas någon pösig storbonde som skulle behandla lantarbetarna som livegna. 

Cedergren och Nansen hade ambitioner för lantarbetarnas själsliga odling. En procent av hushållets intäkter öronmärktes för kulturella aktiviteter: ett bibliotek fick komplettera skolan; jordbruket hade även en anställd för att sköta en väggtidning. Första året hade gården 28 anställda; efter två år – 45. De anställa rekryterades dels lokalt, dels från tekniska skolor. Regeringen i Moskva lovade att förse gården med välutbildade traktorförare med mekaniska kunskaper. 

Redan första skörden demonstrerade det nya jordbrukets effektivitet i jämförelse med grannarnas. Höstrågen gav tre gånger så stor skörd; vårvetet nästan fyra gånger. Havreskörden var sex gånger så stor. Men kostnaden för skörden var hög. Det var svårt att få tag på bränsle av god kvalitet till de avancerade jordbruksmaskinerna. Lo-tech-bränslet skadade hi-tech-traktorerna, och traktorförarna visade sig vara mycket sämre utbildade än vad de sovjetiska myndigheterna utlovat. Cedergren fick ofta personligen bygga om motorerna för att de skulle kunna fungera med det dåliga bränslet. 

Dessutom blev värdefull utrustning och reservdelar stulna i samband med transport, och de lokala myndigheterna försökte på alla vis mjölka gården på skatteinkomster och påhittade avgifter. 

Cedergrens brister på kunskap i lantbruksekonomi fick också konsekvenser: trots att det var svårt att få driften att gå ihop, valde han att utvidga gårdens areal. Cedergren kontaktade Nansen för att få ytterligare medel till driften, och han började även sälja av maskinparken för att kompensera för de höga utgifterna. Färre traktorer skulle betjäna större areal. 

Redan 1924 kan man ana att Georg Cedergren är trött på hela skiten. I en intervju för den franska nyhetsbyrån L’Agence Economique et Financier klagar han på det svåra klimatet, den lata personalen som ständigt håller massmöten för att protestera mot allt möjligt, det dyra djurfodret, de slöa, ryska hästarna och Sovjetmaktens reglering av priset på spannmål. Cedergren hävdar att de statliga jordbruken i grannskapet inte alls har samma problem med militanta fackföreningar. Enligt Cedergren underblåser även de lokala myndigheterna avundsjuka bland grannbönderna för att så misstro och fördärva samarbetet med Nansens mönsterfarm. Nansen ger sig av för att förhandla om nya medel, och det börjar gå rykten bland de anställda att han helt enkelt tänker släppa allt och flytta hem till Sverige. 

1925 börjar han föreslå att projektet ska läggas ner. Gården går med förlust; löner betalas inte i tid, lantarbetarna strejkar. 1926 rapporterar en tjänsteman från de lokala myndigheterna: 

"Vi reste för att besöka folk som, var det sagt, vi ryssar skulle lära oss något av, och vars metoder vi skulle ta till oss. Det finns som sagt alltid undantag till regler, och det är ett faktum att den här anläggningen har något att lära oss, i så måtto att vi på det här viset får se hur ett jordbruk inte ska bedrivas."

Tjänstemannen konstaterar att Cedergren förvisso är en bildad karl, men har en utbildning som inte har något med hans verksamhet att göra. Gården har en enorm personal för att underhålla maskinparken och den slukar alla resurser. 

I januari 1927 beslutar Cedergren, med Nansens medgivande, att ta ner skylten. Vid det här laget har Sovjet lagt om den ekonomiska kursen och avvecklar alla koncessioner som givits till utländska företag. I mars 1927 förvandlas gården till ett statligt jordbruk, en sovchoz, som får namnet "Nansensovchozen"; ett namn som hänger kvar ända till 1953. Vid den tiden har Stalin dragit i gång en kampanj mot allt utländskt, och framför allt – allt judiskt, och sovchozen får namnet "Progressovchozen". Stalin dör samma år, men namnet blir kvar ända till jordbruken privatiseras på 90-talet.  

Cedergren lämnar Ryssland och åker hem med sin fru och sina två söner. I oktober 1927 noterar Dagens Nyheter att han ska hålla ett anförande vid svensk-ryska sällskapet om jordbruksförhållandena i Sovjetryssland. 

Vid det här laget är planekonomin på väg; inom några år kommer Sovjet att inleda en förödande tvångskollektivisering av jordbruket i Sovjetryssland; självägande bönder tvingades med våld in i kolchozer, kollektivjordbruk. 

Det här var inte ekonomiskt eller agronomiskt motiverat – jordbruket i Sovjet­unionen kunde försörja landets befolkning och kunde även exportera produktion. Kollektiviseringen var uteslutande politiskt motiverad: en klass av självägande bönder skulle utplånas. Tvångskollektiviseringen drabbade östra Ukraina värre än någon annan del av Sovjetunionen. Här fanns ett tydligt mål att utplåna även den ukrainska nationella identiteten. Ukrainas självägande bönder dödades; östra Ukraina återbefolkades med tvångsförflyttade rysktalande. Det är det här som på ukrainska kallas holodomor – svältdöden. Den här gången släpptes inga internationella hjälporganisationer in. Kremls avsikt var att döda en folkgrupp som visat sig ha auktoritet och initiativkraft.

Byn Rostasji där Cedergrens och Nansens gård låg, har i dag drygt 900 invånare som dör av ganska snabbt. Över 20 procent av byns befolkning är över 60 år. Trots att Rostasji ligger i ett av Rysslands bördigaste områden är det samtidigt ett av de fattigaste. Här tar unga män villigt värvning för kriget i Ukraina; kriget blir en chans att komma iväg från hopplösheten och ledan i byn. När Ryssland mobiliserade värnpliktiga hösten 2022 var området bland de första att fylla kvoterna. 

I dagens Ryssland är 1900-talets svältkatastrofer ett känsligt ämne. Dels antyder det att Ryssland inte är starkt och mäktigt och att dess ledare inte intresserat sig för folkets välstånd, och dels visar det att omvärlden alltid varit snabb att ge Ryssland hjälp i svåra tider. Det finns just nu inga planer i Ryssland på att uppmärksamma 100-årsminnet av Cedergrens och Nansens jordbruksexperiment. 

Cedergren återvände till Sverige 1927 med sin familj. Yngste sonen Igor föddes året före och blev med tiden teknisk attaché vid Sveriges ambassad i Moskva. Cedergrens hustru Gaina var matematiker och undervisade vid Tekniska högskolan i Stockholm och även i ryska vid Stockholms universitet. Gaina Cedergren höll salong i Stockholm, där dåtidens exilryssar samlades; de flesta var flyktingar från Sovjetryssland. 

Gösta Cedergren engagerades 1929 för att organisera evakueringen av svenskarna från Gammalsvenskby i Ukraina. Han hade även under hungeråren i början av tjugotalet arbetat i trakten och kunde utnyttja gamla kontakter. När familjen återkom till Sverige fick han jobb vid Siemens, där han blev kvar till pensionen. Gösta Cedergren dog 1970.

***

Läs även: Han dissekerar de ryska lögnerna

Läs även: Tusen dagar i ryskt helvete