Ingenting biter på luftpiraten Lukasjenko

Han har inget emot att kallas »Europas siste diktator«. Tvärtom har Aleksandr Lukasjenko länge gillat sitt öknamn som vore det en hedersetikett. Efter det senaste halvårets utveckling i Belarus har han gjort sig ännu mer förtjänt av namnet.

Den 66-årige tidigare officeren och kolchosdirektören med sin stora mustasch och sin överkammade flint har nu styrt Belarus sedan 1994. Det är längre än vad ledaren i grannlandet Ryssland Vladimir Putin har härskat. 

Putin kom till makten 1999. Han har lett Ryssland i en alltmer auktoritär riktning, men Lukasjenko har kommit längre. Efter regimens brutala krossande av oppositionen sedan augusti förra året är Belarus i dag en diktatur, inte en auktoritär stat.

Men både Lukasjenko och Putin är för alltid formade av sin uppväxt och sin karriär i Sovjetunionen. Förre KGB-agenten Putin kan bara styra på ett sätt, med så mycket kontroll som möjligt över medborgarna. Lukasjenko har aldrig övergett den politiska och ekonomiska modell som utmärkte den vitryska sovjetrepubliken. I hans land dominerar fortfarande de stora statsägda företagen. Någon riktig övergång till marknadsekonomi genomfördes aldrig efter självständigheten 1991. Samtidigt är Belarus i dag på ett paradoxalt sätt ett mycket modernt land, med en avancerad it-sektor, åtminstone fram till den folkliga revolten i protest mot det stulna presidentvalet 2020.

Efter sin första seger i ett presidentval 1994 har Lukasjenko befäst sin ställning med hjälp av både valfusk och upprepade ändringar i konstitutionen. 

Valet 1999 sköts upp till 2001, och då segrade Lukasjenko med stor marginal. Men resultatet ifrågasattes, eftersom oppositionen inte kunde genomföra någon valkampanj. De största medierna var statskontrollerade, och rösträkningen manipulerades. 

Senare ändrade presidenten i författningen så att han kunde sitta i mer än två mandatperioder och har följaktligen segrat i varje presidentval sedan dess. Men hans omval har aldrig godkänts av några oberoende valobservatörer.

Om allt detta låter välbekant från de senaste 10–15 årens presidentval i Ryssland så är det naturligtvis helt korrekt. Men det är viktigt att understryka att Lukasjenko i Belarus faktiskt var först, både med att sitta kvar vid makten med hjälp av valfusk och med att schackra med författningen. Fast Vladimir Putin skulle aldrig medge att han har lärt sig maktspel av Aleksandr Lukasjenko.

Det har alltid under Lukasjenkos tid funnits en liten modig opposition som försökt verka för reformer och demokratisering i landet. Organisationen Vjasna till exempel har sedan 1996 försökt försvara de mänskliga rättigheterna och hjälpa de politiska fångarna i Belarus. På internet har det funnits många oberoende sajter som har gett alternativ information till inte minst den belarusiska televisionens propaganda för regimen.

Men det var efter presidentvalet i augusti förra året som missnöjet mot ledarens styre exploderade i en bred folklig revolution över hela landet. Något liknande hade Belarus aldrig upplevt. Hundratusentals människor protesterade mot att Lukasjenko påstod sig ha segrat med 80 procent av rösterna, och i varje större stad hölls det möten där det krävdes nyval.

En enorm protestvåg drog fram över hela landet. Men det var hela tiden en fredlig protest. De som deltog i protestmötena var uppfyllda av en känsla av solidaritet och beslutsamhet att åstadkomma förändringar. De enades runt den vit-röd-vita flaggan som snabbt blev symbolen för oppositionen, i motsats till regimens officiella röd-gröna. Många kände för första gången nationell stolthet över sitt land och började tro att nu skulle Belarus vakna ur en totalitär dvala till en ny tid av demokrati och frihet.

Men regimen slog tillbaka med mer och mer våld.

Mordet i november förra året på regimkritikern Raman Bandarenka blev en vändpunkt i regimens krig mot oppositionen. Efter det tycks alla spärrar ha släppt. Bandarenka misshandlades till döds av okända maskerade män på gården till sin bostad i Minsk när han försökte ingripa mot att männen rev ner de vit-röd-vita banden som invånarna satt upp. Efteråt framkom det att männen av allt att döma stod Lukasjenko nära. En av dem brukade spela ishockey med presidenten, den andre var ordförande i det belarusiska ishockeyförbundet.

Det står nu klart att Aleksandr Lukasjenko till varje pris tänker klamra sig fast vid makten. Varje antydan i början av proteströrelsen om att han övervägde att avgå, eller åtminstone göra om valet, var bara bluff och dimridåer. I stället har regimens våldsapparat fått fritt spelrum. Presidenten förlitar sig på säkerhetstjänsten – som har kvar sitt sovjetiska namn KGB – och inte minst på den brutala kravallpolisen OMON. För det värsta våldet står män som alla är maskerade och bär uniformer utan några beteckningar som skulle göra det möjligt att identifiera dem. Så här har poeten Julia Tsimafejeva beskrivit situationen där det belarusiska folket står mot Lukasjenkos våldsapparat:

»Du har kastat oss alla i ena vågskålen och i den andra satt dig själv i glänsande soldatmundering med vattenkanoner och pansartruppfordon, med pansarvagnar, flygplan, eldkastare, militära skördetröskor och mordtraktorer.«

I dag går det inte längre att hålla några massmöten eller protester i Belarus. Den opposition som verkade så hoppfull i höstas, förefaller krossad. Naturligtvis finns alla anledningarna till missnöje kvar, men förtrycket mot regimens motståndare har varit massivt de senaste månaderna. Fler än 35 000 människor har gripits sedan protesterna startade, och från häktena kommer hela tiden skakande rapporter om brutal misshandel och tortyr, liksom uppgifter om dödsfall. Fler än 3 000 åtal har väckts, och långvariga fängelsestraff har utdömts. Belarus har i dag minst 400 politiska fångar. Från sjukhus, kulturvärlden, skolorna, universiteten, till och med från polisen och säkerhetstjänsten rapporteras människor ha blivit av med jobbet därför att de bedömts vara illojala. Många kända namn inom oppositionen har valt att gå i exil i grannländer som Litauen och Polen. Oberoende digitala medier har stängts ner. Nu senast slog regimen till mot Tut.by, en nyhets- och medieportal som var den överlägset mest populära i Belarus, med 3,3 miljoner unika besökare varje månad.

Men hur säkert sitter egentligen Alek­sandr Lukasjenko? Ibland sägs det att en totalitär stat är säker bara fram till dess då den inte längre är det. Och då kan det gå snabbt utför. Hans stöd för att kunna sitta kvar vilar enbart på landets omfattande säkerhetsapparat. Folkets krav på förändringar är lika starkt som tidigare. Drömmen om att få leva i ett annat, fritt, land som väcktes i höstas lever. Men än så länge syns inga tecken på att lojaliteten inom kravallpolisen eller säkerhetsstyrkorna skulle svikta. 

Ekonomin i Belarus känner naturligtvis av de sanktioner som införts efter tillslagen mot oppositionen. Och det som har varit Lukasjenkos stolthet, landets eget Silicon Valley med en blomstrande it-industri som gav statskassan stora inkomster, riskerar att utplånas när regimen stänger ner misshagliga företag. Men den försämrade ekonomin lär inte få regimen på fall. För Lukasjenko är det viktigare att sitta kvar som president än att slå vakt om näringslivet.

Med Ryssland är Belarus förbundet i ett avtal som ingicks redan 1999, under Jeltsins tid i Moskva. Syftet är att skapa en förbundsstat. Hittills har det gått så där.

Lukasjenko har motsatt sig idén att slå ihop Belarus med Ryssland. Den belarusiska självständigheten har presidenten slagit vakt om, samtidigt som han har tillgodosett en del ryska krav på större integrering, som intensifierat samarbete mellan militär och säkerhetstjänster. Men Lukasjenko har inte velat ge Ryssland en permanent militärbas i Belarus.

De båda presidenterna brukar vilja visa upp sig som nära vänner – de låter sig fotograferas när de spelar ishockey. Men det sägs att de egentligen inte gillar varandra. Putin tycker att Lukasjenko är besvärlig eftersom han de senaste åren har försökt gå en balansgång mellan EU och Ryssland. Genom att släppa några politiska fångar har han försökt förbättra relationen till EU och skapa förutsättningar för belarusisk export. Samtidigt är det livsviktigt för honom att hålla sig väl med Ryssland eftersom Belarus köper olja och gas därifrån till förmånliga priser, och sedan säljer de raffinerade produkterna till högre pris till väst.

Men efter de brutala tillslagen mot oppositionen har Lukasjenko omintetgjort varje öppning mot EU. I stället har han naturligtvis ytterligare drivits i armarna på Ryssland. President Putin har inget emot att proteströrelsen i Belarus krossades eftersom det också förhindrade att den smittan därifrån skulle kunna spridas till Ryssland.

För Putin är Lukasjenko både en tillgång och en belastning. Det viktigaste för Putin är att Belarus inte »går förlorat« och vänder sig mot EU. Belarus är strategiskt viktigt för Ryssland, som en buffert vid den ryska västgränsen. För det är Lukasjenko en garant. Samtidigt är det ett problem även för Putin att Belarus har en ledare som är så hjärtligt hatad av det egna folket.

Men just nu har Putin inget alternativ. Han skulle aldrig kunna gå med på att någon ur oppositionens ledarskikt ersätter Belarus president och uppfyller befolkningens krav på demokrati och frihet. Därför är Lukasjenko att föredra, trots att han i Moskva uppfattas som alltför slug och inte helt pålitlig.

I Belarus kallades åtminstone tidigare Aleksandr Lukasjenko för »Batka«, farsan. Det var då han brukade paradera med sin yngste son Kolja. Sedan blev han Europas siste diktator. Nu kan Aleksandr Lukasjenko lägga ännu ett öknamn till sin samling. Han kan också kalla sig luft­pirat.