Inget över underhuset

När High court of justice i förra veckan meddelade att den brittiska regeringen inte på eget bevåg kan utlösa artikel 50 i Lissabonfördraget, byggde det på att parlamentet är suveränt. Varken regering eller monark har rätt att fatta ett så viktigt beslut som det om ett utträde ur EU, utan parlamentets godkännande. I parlamentet råder en stabil majoritet, om ledamöterna röstar efter eget huvud, för att Storbritannien ska stanna i EU.

Domslutet utlöste hätska angrepp på de tre ansvariga domarna. Daily Mail kallade dem »Folkets fiender«. The Telegraph drog till med »Domarna mot folket«. En folkomröstning har hållits och folket har sagt sitt. Inga juridiska spetsfundigheter har rätt att ändra på det, var budskapet.

Ett solklart och oantastligt resonemang? Tvärtom.

Folkomröstningar har mycket svag ställning i den brittiska konstitutionen och historien. Bara tre folkomröstningar som har omfattat hela Storbritannien, har någonsin hållits. Den första hölls 1975 under Harold Wilson och gällde huruvida Storbritanniens skulle stanna i EU. Det blev ett tydligt ja. De andra två hölls båda under David Cameron: 2011 gällde det valsystemet och 2016 brexit.

Camerons flitiga bruk av folkomröstningsinstitutet – han gav även skottarna möjlighet att rösta om självständighet – var ett brott med engelsk konstitutionell praxis. Det är ett skäl till den situation som nu har uppstått. Principen om det brittiska parlamentets suveränitet gör att folkomröstningar aldrig kan vara mer än rådgivande. Något annat skulle inkräkta på parlamentets ställning. Brexitomröstningen är inget undantag.

För att ytterligare komplicera det hela var dessutom det starkaste principiella argumentet för ett utträde ur EU, just att medlemskapet urholkade det brittiska parlamentets suveränitet.

Så, i korthet: ett krav på att stärka parlamentets suveränitet har vunnit en folkomröstning, som i sig undergräver parlamentets suveränitet, om folkomröstningsresultatet skulle betraktas som bindande. Parlamentet är samtidigt emot förslaget, vilket gör att regeringen helst vill gå förbi parlamentet, för att driva igenom folkomröstningens krav på att säkra parlamentets suveränitet.

Mest sannolikt är fortfarande att brexit blir av. Som premiärminister kan Theresa May kalla till val redan nästa år om det krävs. Labour är så försvagat att risken för de konservativa att förlora regeringsmakten är nästan obefintlig. Men det finns en betydande risk för att motsättningarna i det egna partiet exploderar om en valrörelse ska hållas med brexitfrågan i centrum. May vill undvika det.

Även dagens underhus drar sig för att gå emot folkomröstningsresultatet, men alldeles säker kan ingen vara. En del av det brittiska parlamentets suveränitet har att göra med de enskilda ledamöternas starka ställning. Ett etablerat ideal, åtminstone sedan Edmund Burkes tid som parlamentsledamot på 1770-talet, är att ledamöterna ska fatta självständiga beslut utifrån sitt omdöme, inte försöka vara väljarna till lags.

I början av december tar brittiska Högsta domstolen sig an ärendet. Till skillnad från High court of justice är Högsta domstolen en ny skapelse sedan sju år. Det gör att dess resultat knappast kommer att sätta stopp för diskussionen, oavsett vilken sida som blir besviken på dess domslut.