Utrikes

Inifrån den gröna rörelsen

Text: Eva Sohlman/Washington D.C.

Publicerad 2010-03-29

Bild: Vahid Salemi/scanpix

Mohsen Sazegara visar runt i sin källare i en av Washingtons anonyma förorter med längor av låga brungråa hus, i vad som blivit en av huvudfronterna i gröna rörelsens kamp mot regimen i Iran. Här nere filmar han varje kväll sina kända tiominuters YouTube-klipp med diskussioner kring hur man bäst kan uppnå demokrati i hemlandet.

– Med den nya tekniken kan jag kommunicera med miljoner människor i Iran, säger han upprymt och rättar till sitt gröna armband om vristen, medan han översätter en dikt som pryder »studions« gröna fond: »Grön betyder motstånd fram till våren.«

Sazegara uppfattas – av supportrar, rivaler och fiender – som en centralfigur bakom gatudemonstrationerna över förra sommarens »stulna« presidentval.

Som ung islamisk revolutionär följde han 1979 med Ayatollah Khomeini tillbaka från exilen i Paris för att störta shahens monarki och införa en islamisk republik i Iran. Han var också med och grundade revolutionsgardet.

I dag leder han som demokratiaktivist på nytt olika försök att utifrån störta regimen i hemlandet. Den här gången med hjälp av den tekniska revolution som internet, YouTube, Twitter, Skype, Facebook, mobiltelefoner och satellit-tv medfört.

Över starkt bryggt te, frukt och kakor i sitt vardagsrum en trappa upp beskriver han sin politiska utveckling.

– Jag är inte samme man som för 30 år sedan. Jag har ändrats och gått från islamistisk revolutionär student till en person som tror på demokrati, liberalism och civil olydnad utan våld, säger han.

Besvikelsen över den islamiska republiken kom, säger han, när han som vice minister i politiska frågor på 1980-talet försökte införa demokratiska och ekonomiska reformer och stötte på starkt motstånd från de religiösa krafterna i landet.

– Vad som gick fel med den islamiska republiken är ideologin att det är en person som har all makten och att den är gudomlig. Det vi behöver är ett sekulärt system baserat på modern rationalism. Allting måste inte komma från eller baseras på religion.

När han senare fängslades 1984 och 1986 bevittnade han från insidan den tortyr och terror som han hört ryktas om, men dittills valt att inte tro på.

– Problemet med islamiska republiker är att de inte förstår att uppskatta det moderna samhället och att förtryck och våld inte är tillfälliga fenomen utan essentiella vapen för att behålla makten över folket, fortsätter han.

Sazegara får runt 2 000 mejl dagligen från personer både i och utanför Iran, med förslag på när, var och hur demonstrationer ska organiseras. Idéerna diskuteras i en grupp om 25 personer och en informell »tankesmedja«, bestående av tre professorer vid ledande universitet i USA.

– Vi får ut våra budskap. Det är svårt för regimen att hindra folk att sprida dem med exempelvis mobilens bluetooth på offentliga platser, som på bussen.

Huvuddelen av den gröna rörelsen befinner sig i Iran. Enligt rörelsens egna undersökningar, baserade på läckor från inrikesdepartementet och andra inofficiella dokument, stöds de av 70 procent av Irans 70 miljoner.

Men USA har, med sina cirka 413 000 iran-amerikaner och minst lika många iranier med uppehållstillstånd, samt sin iranska media, kanske blivit den viktigaste plattformen för offentlig debatt, speciellt Voice of America;s (VOA) radio och tv-sändningar. Enligt VOA:s mätningar når de 25–30 procent av Irans befolkning, och programmet »News Talk«, där bland annat Sazegara medverkar på fredagarna, är speciellt populärt.

Men efter demonstrationerna i Iran den 11 februari, 31-årsdagen för den islamiska republiken, har kritiken mot Sazegara vuxit. Många menar att gatudemonstrationerna mot president Ahmadinejads regering och dess brott mot mänskliga rättigheter inte längre räcker till.

– Civil olydnad i form av bojkotter och strejker nu skulle vara effektiva. Avståndstagandet från våld är ett av rörelsens starkaste vapen, eftersom det försvårar för regimen att använda våld, säger Peter Ackerman, som är chef för International Center on Nonviolent Conflict och en ledande expert på proteströrelser.

Han anser också att rörelsen behöver skaffa genomförbara, enande mål.

Shahriar Ahy är en av dem som nu försöker definiera tydligare mål. Han är en av grundarna av Iranska solidaritetsrörelsen, kommentator på VOA, och har som medlem i Gröna rörelsen lanserat initiativet IRAN, Iran Reconstruction And Normalization, med ambitionen att inge hopp i den yngre generationen.

– Vi behöver en klar vision för framtiden. Folk behöver bröd och smör på bordet. De vill höra att vi har lösningar på deras sociala och ekonomiska problem, säger han.
I dag är målen mer generella, och fokuserar på folkets suveränitet, pluralism och förbättrade mänskliga rättigheter. Men rörelsens vida skillnader i generation, etnicitet, kön, utbildning, klass och politiska åsikter gör det svårt att formulera tydliga policyer utan att tappa anhängare.

– Vi måste hålla ett så brett spektrum som möjligt för att vara eniga och uppnå vårt mål att få bort regimen, säger Sazegara.

Många anser också att Gröna rörelsen skulle behöva en karismatisk, enande ledare som Mahatma Ghandi eller Aung San Suu Kyi. Det håller inte Peter Ackerman med om.

– Det är avsaknaden av en stark ledare som givit rörelsen styrka. Regimen kan inte kväsa den genom att hämma eller krossa en enstaka individ, som man gjort i Burma. Legitimiteten kommer inte från en ledare utan från folket, säger han.

Haleh Esfandiari, chef för Woodrow Wilson-institutets Mellanösternavdelning, tror dock att Gröna rörelsen på sikt skulle vara mer effektiv om den var mer centralt organiserad, och inte bara en spontan verksamhet.

– Kanske kommer småningom en ledare framträda, men i så fall någon från den yngre generationen i Iran eftersom en stor del av rörelsen utgörs av unga, säger hon och tillägger att de på utsidan borde ge sitt stöd till rörelsen, men att besluten borde tas av dem på insidan.

För närvarande har rörelsen flera ledare. En av dem är Mir Hossein Mousavi, av många sedd som den egentliga vinnaren i presidentvalet förra året, och hans fru Zarah Rahnavard. Men även reformister som Mehdi Karroubi, och före detta president Mohammad Khatami.

Utanför Iran räknas Mohsen Kadivar och Abdolkarim Soroush – båda filosofer och teologer – samt Sazegara och Mohsen Makhmalbaf, Irans mest kända filmregissör.

Sazegara och Makhmalbaf anklagas för att de tagit på sig rollen som talesmän för Mousavi. De förebrås också för att vårdslöst ha talat å hela rörelsens vägnar i kärnvapen- och sanktionsfrågorna, och Sazegara för att aspirera på ledarrollen.

Att deras uttalanden delvis skiljer sig från Mousavis och dem inne i Iran förklarar Makhmalbaf med att Mousavi sitter i husarrest och är avlyssnad. Han tvingas ha volymen högt på tv:n för att kunna prata med sina besökare.

– Det är klart vi låter annorlunda. Vi är på utsidan och kan säga vad vi vill, säger Makhmalbaf.

Falangerna inom gröna rörelsen kan delas in i två huvudgrupper: de som vill ha förändring inom konstitutionens ramar och inte yrkar på regimskifte, och de som kräver regimskifte och menar att det inte går att förhandla med en regim som mördar, våldtar, torterar och terroriserar sitt folk.

På ett djupare plan handlar diskussionerna också om hur framträdande roll religionen ska få ideologiskt, vilken inriktning politiken ska ha, socialism eller center-höger, och om man ska arbeta mot federalism eller centralisering av makten.

Många ser dock behovet av enighet. Alireza Nourizadeh, chef för Center for Arab and Iranian Studies i London, journalist och kommentator på VOA, är en central figur i rörelsen. Han stöder Mousavi, även om han inte håller med honom i alla frågor. Förhoppningen är att regimen snart faller och att Mousavi då blir president och övervakar ett nytt, demokratiskt val.

Strejker, det vapen som paralyserade Shahens regim och blev en katalysator för den islamiska revolutionen, menar Sazegara är för tidiga att använda. Men han säger att det finns tio välbärgade iransk-amerikanska affärsmän som lovat stödja dem när det är dags.

Först måste rörelsen växa mer. Fler grupper, som lärare, arbetare och minoriteter måste ansluta sig, och rörelsen måste decentraliseras, bli effektivare, få bättre sammanhållning och bättre förstå hur icke-våldsrörelser fungerar.

– För att nå vårt mål måste vi misskreditera regimen, trötta ut den genom att utnyttja inre splittringar. Sen kan vi paralysera regeringen med civil olydnad, säger Sazegara.

Hans vision för Iran är att religionen försvinner ur politiken. Han hoppas också att nästa president blir en kvinna eftersom den gröna rörelsen till stor del bärs upp av kvinnor.

– Jag drömmer om att Iran blir en demokrati där vi kan vara ense om att vara oense på ett civiliserat vis, säger han.

Fakta | Ministern blev aktivist

Mohsen Sazegara ledde i slutet av 1970-talet studentrörelsen mot Shahens regim i Iran och hjälpte Ayatollah Khomeini driva igenom den islamiska revolutionen i Iran 1979. Han var en av delgrundarna av revolutionsgardet, och var även chef för iranska radion.

Under 1980-talet var han vice minister i politiska frågor, vice minister för tungindustrin, chef för statsorganet för utveckling och uppbyggnad av Iran, IDRO, samt vice planerings- och budgetminister.

Under 1990-talet och den reformvänlige Mohammad Khatami presidentskap anslöt Sazegara sig till reformrörelsen och yrkade på ändring av konstitutionen. Desillusionerad över de misslyckade reformförsöken kandiderade han som president 2001.

Under 2003 arresterades han två gånger och satt fängslad i det fruktade Evinfängelsett, anklagad för spioneri, och för att ha utgjort ett hot mot den nationella säkerheten, men kanske främst för att ha öppet krävt folkomröstning om konstitutionen.

Sedan 2004 har han levt i exil i Storbritannien och USA där han forskat vid Yale och Harvard. I dag driver han i Washington sitt eget center för forskning i samtida iranska samhällsfrågor, och fokuserar på Gröna rörelsen.