Inte långt från Armageddon

Tre mil nordost om den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahus privata bostad på Medelhavskusten, i riktning mot Iran, ligger berget Megiddo. På hebreiska Har Megiddo. För omvärlden känt som Armageddon. Den plats Bibeln pekar ut som slagfältet för den slutgiltiga striden mellan ont och gott, och som i populärkulturen har blivit synonym med jordens undergång.

Berget består bokstavligt talat av lager på lager – arkeologerna har räknat antalet till 26 – av raserade städer uppbyggda på varandra. Varje ruin berättar om ett krig som har utkämpats här. Från slaget mellan farao Thutmosis III och Kanaans folk på 1400-talet före Kristus till striderna mellan de allierade styrkorna och det ottomanska riket under första världskriget.

Ett sekel senare ljuder återigen krigstrummorna över det förlovade landet. Benjamin Netanyahu har till varje pris bestämt sig för att stoppa Iran från att skaffa kärnvapen. Frågan som i ett decennium har format Irans förhållande till omvärlden har blivit brinnande aktuell. Enligt expertisen är Iran i dagsläget runt två år från att kunna framställa en bomb. Om världssamfundet inte förmår stoppa detta med fredliga medel så kommer Israel att göra det med militära, har premiärminister Netanyahu deklarerat. Under ett halvår har den publika nedräkningen mot ett israeliskt flyganfall – och efterföljande vedergällning från Iran – pågått.

Senaste månaden har hotet intensifierats.

Förhandlingarna mellan den iranska regimen och P5+1 – de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland – har kört fast.

– Jag kan inte se att det finns en konstruktiv vilja från den iranska sidan till verkliga samtal, konstaterade Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle häromdagen och föreslog hårdare sanktioner. Han som alltså företräder den mjuka linjen i konflikten.

Vilket är talade för hela situationen. Trots fördömanden har Iran fortsatt att trotsa omvärlden med sitt atomenergiprogram. En rapport från internationella atomenergiorganet IAEA konstaterade för två veckor sedan att antalet iranska centrifuger för anrikning av uran vid den underjordiska anläggningen Fordow har fördubblats från 1 064 i maj till 2 140 i augusti. Visserligen rör det sig om så kallade IR-1-centrifuger, kopior av en teknik som Pakistan övergav för 30 år sedan, vilket är en högst ineffektiv metod om man vill framställa höganrikat uran till kärnvapen. Men teoretiskt sett möjligt – vilket har fått Israel att förbereda sig för krig.

Skyddsrum har ställts i ordning, stationer för att dela ut gasmasker har satts upp och ett sms-system för att varna israeler för missiler har testats. Landets fyra största dagstidningar – Yedioth Ahronoth, Haaretz, Maariv och Yisrael Hayom – har de senaste veckorna varit fulla av detaljerade planer och initierade källor som säger att premiärminister Netanyahu och försvarsminister Ehud Barak har bestämt sig för att slå till mot iranska anläggningar i höst.

Ringar har spridits på det geopolitiska vattnet. Iran undertecknade i början av september ett avtal om tekniskt samarbete med kärnvapenstaten Nordkorea och har aviserat en storskalig militärövning nästa månad. USA skärpte sina ekonomiska sanktioner mot Iran i början av augusti, de planerar att hålla en flottövning tillsammans med allierade i Persiska viken i slutet av september och har snart ett nytt radarsystem på plats i Qatar. Och i förra veckan hotade ledaren för libanesiska Hizbollah, Sayyed Hassan Nasrallah, med att attackera amerikanska militärbaser i Mellanöstern om Israel bombar Iran.

Att döma av upptrappningen och det höjda tonläget är kriget inte långt borta. Men hur troligt är det – egentligen?

President Barack Obama vill absolut inte dra in USA i ännu ett krig som riskerar att skjuta oljepriset i höjden och sänka en redan skakig ekonomi. Lagom till presidentvalet dessutom. Så sent som i veckan markerade utrikesminister Hillary Clinton tydligt under ett möte med Nethanyahu att USA inte tänkte lova vare sig hårdare sanktioner eller militärt ingripande den närmaste tiden.

Och de som kan Iran väl, senast Ray Takeyh från inflytelserika tankesmedjan Council on Foreign Relations, menar att regimens konfrontativa utrikespolitik blott är en förlängning av dess inrikespolitik. Sedan den iranska revolutionen 1979 har Ayatollah Khomeinis ideologi, en radikaliserad form av shiaislam, utgjort fundamentet för den iranska staten. Till skillnad från andra postrevolutionära stater har ledarskapet förblivit trogna sin ideologi och vägrat att inordna sig i det internationella systemet. Med den självpåtagna uppgiften att realisera Guds vilja på jorden är högste ledaren Ali Khamenei i behov av den store Satan i väst. Iran behöver helt enkelt yttre fiender som kan legitimera prästerskapets makt – inte atomenergi och framför allt inte ett krig de inte kan vinna.

Israel då?

Trots den senaste tidens eskalering – eller kanske just på grund av den hårdnande retoriken – har den allmänna diskussionen bland politiska och militära experter bytt skepnad. Tidigare var frågan när Israel skulle attackera. Nu misstänker många att det hela tiden har varit en bluff från Benjamin Netanyahus sida.

Hans egen regering är splittrad i frågan, militär- och underrättelseapparaten är skeptisk till planerna och en majoritet av den israeliska befolkningen motsätter sig att Israel på egen hand attackerar Iran. Syftet med hoten, lyder teorin, är i stället att tvinga USA att sätta ned foten om Irans kärnvapenambitioner. Eller som tidskriften Time har uttryckt det: »vapenskramlet är del av en kampanj för att sätta press på Obama-administrationen och det internationella samfundet, snarare än en indikation på ett närstående israeliskt angrepp«.

Saken är den att bara USA har militär förmåga att helt slå ut Irans underjordiska kärnanläggningar. Israeliska bomber skulle som mest försena Irans planer med ett par år, om man får tro USA:s försvarschef general Martin Dempsey.

Men genom att i stället slå på krigstrumman, lyder teorin vidare, kan Netanyahus hårda linje ge eko på andra sidan Atlanten, vilket i sin tur ska avskräcka den iranska regimen från att gå vidare med sitt atomenergiprogram och därmed göra kriget onödigt. Som israeliska kolumnisten Ari Shavit formulerade det i den vänsterliberala tidningen Haaretz redan för ett år sedan: »För att försäkra sig om att Israel inte ska tvingas bomba Iran måste Israel upprätthålla intrycket av att de är på väg att bomba Iran.«

Följden av denna snurriga logik kan mycket väl vara denna: ju högre krigstrummorna ljuder, desto längre bort är kriget. Vilket vore ett positivt tecken, om det inte vore för en sak: insatserna i denna diplomatiska tvärtomlek blir hela tiden högre. När tonläget trissas upp ökar också risken att parterna försätter sig i en situation där de till sist måste fullfölja vad som kanske från början varit ett tomt hot.

Trots allt, en klar dag kan Benjamin Netanyahu skymta Armageddon i horisonten.

Fakta | Upptrappat ordkrig

Senaste månaderna har tonen skärpts.

9 mars 2012 »Kärnvapenhotet från Iran måste stoppas. Det handlar inte om dagar eller veckor – inte heller om år.« Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

15 augusti 2012 »Den falska sionist-regimen måste raderas från jordens yta.« Irans högste ledare Ayatollah Ali Khamenei.

30 augusti 2012 »Iran utgör det största hotet mot världsfreden i dag.« Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.