Inte utan min valmaskin

När Chris Sinclair satte i gång datorn trodde han inte sina ögon.

Han hade visserligen på känn att hans kandidat skulle förlora. Men med så här mycket?

– Det var någonting konstigt här, tänkte han när han bläddrade igenom valresultaten.

Det var oktober 2011 och han jobbade för den republikanska borgmästarkandidaten Billie Redmond. För en politisk konsult som Chris Sinclair var det väl inte ett drömjobb direkt. Men det här var ett politiskt mellanår i USA och då kan ett lokalval i Raleigh, North Carolina, betala hyran.

Och nu hade han förlorat. Som väntat. Den före detta apotekaren och demokraten Nancy McFarlane hade fått 61 procent av rösterna.

Men det var en annan siffra som fångade Sinclairs uppmärksamhet. Valdeltagandet hade ökat från 10 procent vid förra valet till 21 procent i år.

– Det var den högsta ökningen jag någonsin sett. Och McFarlane hade bara gjort av med 100 000 dollar sammanlagt. Man får inte de resultaten med så lite pengar.

Han gjorde efterforskningar, ringde några kontakter och till sist kom han fram till vad som hade hänt.

– Det var Organizing for America som hade gjort det. Obamas folk. De hade använt vårt val som ett försök inför nästa år, för att testa olika sätt att få folk att gå till vallokalerna.

Sedan den dagen har Chris Sinclair varit ett slags evangelist inom det republikanska partiet. Han har berättat för tidningar, partikolleger, alla som vill lyssna, att presidenten kommer att ha en stor fördel i november.

– Det här är en maskin. Det är läskigt. Och jag vill att vi ska vara förberedda.

Det är politisk högsäsong i USA. Det republikanska primärvalet närmar sig sitt slut och gissningsleken om hur det ska gå i november är i full gång. Kommer bensinpriserna att skada Obama? Vilken effekt har den lyckade bin Ladin-operationen? Varför har presidenten svårt att locka till sig de riktigt rika donatorerna?

Allt det där är viktigt. Men det finns en fråga som är mer betydelsefull än de flesta: Får presidenten tillräckligt många att gå och rösta?

För att förstå hur viktigt valdeltagandet är för Barack Obama kan man titta på just North Carolina: valdeltagandet i delstaten ökade från 57,8 procent 2004 till 65,8 procent fyra år senare. Av de nya väljarna var överlägset flest demokrater, men ändå vann Obama delstaten med endast 0,33 procentenheter.

I flera andra delstater var det de nya väljarna som bar Obama över mållinjen. Andelen svarta väljare steg från 11,1 procent till 13 procent och valdeltagandet i hela befolkningen var det högsta sedan rösträttsåldern sänktes i USA 1968.

Dessutom tyder mycket på att den amerikanska väljarkåren blivit mindre lättrörlig; Obamas fans gillar honom fortfarande, hans motståndare tycker lika illa om honom som innan. Under våren har Obamas stöd endast pendlat mellan 45 och 48 procent när CBS News ställt honom mot Mitt Romney i sina opinionsmätningar. Romneys stöd har varierat lite mer, mellan 42 och 47 procent, men några stora svängningar har inte skett.

Så den kanske största frågan inför november är om Obamakampanjen kan sparka i gång sin valmaskin igen.

På en dåligt upplyst bar i New Yorks East Village träffas en liten del av den där maskinen. Det är torsdag kväll och trots att det knappt hunnit bli vår är det upptaktsfest för valrörelsen. Organizing for America bjuder på mat, subventionerad öl och ser till att knipa telefonnummer och e-postadresser från alla som stiger innanför tröskeln.

– Det här är inte för tidigt. Inte alls, berättar distriktsledaren Paul Newell under minglet.

Han lägger upp förutsättningarna. Det pengaförsprång som Obama och demokraterna hade för fyra år sedan finns inte i år, Obamas fräschör är borta och så den stora osäkerheten: ekonomin.

– Jag tycker att det är den bästa president vi haft på fyrtio år. Men med över åtta procents arbetslöshet är det svårt för vem som helst att bli omvald.

Därför måste det som funkade bäst för fyra år sedan funka lika bra i år. På de kalendrar som delas ut i baren är månaderna fram till och med april vikta åt att bygga en »frivilligarmé«. Under försommaren ska de sedan börja ta kontakt med väljarna.

– Under 2008 skickade vi fyra fulla bussar med folk till Pennsylvania. Varje helg.

Att Obamavolontärerna skickas just till Pennsylvania beror på hur amerikanska presidentval avgörs. Endast några stater brukar svänga mellan de två partierna. New York gör det aldrig, grannstaten Pennsylvania gör det ständigt.

– Allt vi jobbar för här i New York handlar egentligen om Pennsylvania, säger Paul Newell.

Att vinna de tre industristaterna Pennsylvania, Indiana och Ohio är en av de vägar till seger som de ansvariga bakom Obamakampanjen har lagt fram. I ett förvånande utslag av öppenhet har kampanjchefen Jim Messina berättat exakt vilka olika strategier som han arbetar med: om presidenten inte vinner de två industristaterna så räcker det med Florida. Om inte det skulle gå vägen funkar en kombination av North Carolina och Virginia. Och så vidare. Messina har till och med postat en video med kartor på Youtube.

En tänkbar förklaring till öppenheten är organisationens beroende av frivilliga och att känslan av delaktighet ökar om alla vet vilken plan de jobbar med. En annan är att kampanjen ska verka så oslagbar att republikanska donatorer får tänka efter innan de kastar pengar på Mitt Romney.

Det ser onekligen ljust ut för Messina och Obama. Ekonomin pekar mer uppåt än neråt, Obama har en stor ledning i mätningar i de viktigaste staterna och nyligen hävdade den konservative jätten George Will i Washington Post att det var dags för republikanerna att glömma presidentvalet, och i stället fokusera på valet till senaten och representanthuset.

– Om de här trenderna fortsätter ökar sannolikheten att Obama vinner det här. Inte minst för att primärvalet har varit väldigt skadligt för Romney, säger Thomas Edsall, professor i journalistik på Columbia University.

Men det finns flera osäkerhetsmoment. Den europeiska ekonomin kan krisa och förstöra den amerikanska återhämtningen, Högsta domstolen kan förkasta den blott två år gamla sjukreformen och tack vare samma domstol är det från och med i år fritt fram för företag och rika privatpersoner att spendera i stort sett obegränsade summor i valrörelser. Det har redan fått stor effekt på det republikanska primär-valet och bedömare tror att det bara är en försmak av vad som händer i höst.

– Om man tittar på vad de republikanska organisationerna har dragit in hittills så är det enorma summor, säger Thomas Edsall.

För fyra år sedan hade Barack Obama både mer pengar och mer frivilliga än sin motståndare. I år får han sätta en större tilltro till organisationen. Men det var ju också så allting började. När han tog sig an Hillary Clinton för mer än fem år sedan var det vanliga människor i Iowa som lyfte kampanjen.

Därför är det på något sätt passande att presidenten återanställt David Plouffe, en av arkitekterna från 2008. Det var Plouffe som till stor del formade strategin i primärvalskampen mot Hillary Clinton och hans återkomst nu sammanfaller med en mer konfrontatorisk retorik från presidenten. Plouffe och Obama har riktat in sig på de nedskärningar i välfärden som republikanerna föreslår.
Enligt Thomas Edsall är det en strategi som har stora möjligheter att fungera.

– Många tror att nedskärningarna bara skulle drabba de fattigaste, men många av de program som är i farozonen gynnar den breda medelklassen.

Obama kombinerar den skrämseltaktiken med att belysa republikanernas ovilja att höja skatterna för de rikaste amerikanerna. Under våren har demokraterna planerat flera omröstningar och kampanj-event kring ett politiskt förslag som går ut på att alla som tjänar mer än två miljoner dollar om året ska tvingas betala minst 30 procent i skatt. Även det är ett budskap designat för den breda medelklassen; ytterst få amerikaner når upp till den nivån.

Obama må ha funnit en vinnande strategi, men den nya attityden gör att han är långt från den kandidat som för fyra år sedan lovade att överbrygga landets motsättningar.

Men ett valår är ett valår. Om presidenten lyckas tydliggöra skillnaderna kan han också räkna med entusiastiska valarbetare. I den ändrade spelplanen finns också flera nya möjligheter för Obama. En delstat han har ögonen på är Arizona. För fyra år sedan var det motståndaren John McCains hemstat, men den stora spansktalande befolkningen är lockande för demokraterna. Liksom det faktum att 53 procent av ungdomarna mellan 18 och 24 år är registrerade att rösta. För fyra år sedan var siffran bara 29 procent.

I den högst sifferdrivna Obamakampanjen har man järnkoll på allt det där. Det var ju så man vann förra gången: genom att hitta möjligheter och att sätta in resurser där de kunde spela roll. I David Plouffes bok »The Audacity to Win« betonar Plouffe det politiska fotarbetet. I slutändan räknas ingenting annat – oavsett vad politiska tyckare säger.
»Journalisterna fattade aldrig vad vi höll på med. Ni levde i ett alternativt universum«, sa han när jag intervjuade honom under hans bokturné 2009.

I år kommer fler att fatta vad David Plouffe håller på med. Inte minst en politisk konsult i North Carolina.

– Jag tror att vi republikaner har börjat förstå vikten av att ha en riktigt bra organisation, säger Chris Sinclair.

I höst jobbar han för en guvernörskandidat. Det ser bra ut, de leder opinionsundersökningarna inför det republikanska primärvalet. Och om de går vidare till allmänna valet i november tänker han inte låta sig överraskas igen.

– Vi förstår att folk inte bara går och röstar på valdagen längre, och att det krävs arbete för att få folk att gå till vallokalerna.

Han är hoppfull inför hösten. Både för sin egen kandidat, och inför chansen att pensionera Barack Obama.

– Han vann bara med 14 000 röster här i North Carolina. Och han har inte samma fräscha budskap som sist. En bra organisation kan ändå inte göra vad som helst för en undermålig kandidat