Intelligens i förvandling

»Vi behöver bara ha tur vid ett enda tillfälle. Ni måste ha tur varenda gång.«

Så skrev irländska IRA till Margaret Thatcher efter organisationens terrordåd mot de konservativas partikongress 1984, där premiärministern var en hårsmån från att stryka med.

Det lakoniska hotet sammanfattar svårigheten med att »vinna« mot terrorgrupper.

Var det en storseger för väst när Usama bin Ladin dödades i Abbottabad för snart två år sedan? Kathryn Bigelows mästerliga film »Zero Dark Thirty« – som hade Sverigepremiär i fredags – ger ett tvetydigt svar på den frågan. Priset var ohyggligt: vägen till bin Ladin kantades av tortyr och krig.

Och vilken påverkan får räden egentligen på CIA?

Det råder ingen tvekan om att dödandet av bin Ladin har stärkt CIA:s image, som var minst sagt kantstött efter årtionden av fiaskon. Gång på gång, som när Koreakriget utbröt, när Indien och Pakistan skaffade kärnvapen eller när Iraks program för massförstörelsevapen skulle utredas, har CIA misslyckats med det som är varje underrättelsetjänsts kärnverksamhet: att tålmodigt samla in information, att analysera den från alla tänkbara vinklar och sedan göra en sansad bedömning av hur man tror att främmande makt ska bete sig. På något sätt har CIA kommit att lägga ut mycket av detta på entreprenad. Organisationen är pinsamt beroende av Israels, Jordaniens och Saudiarabiens underrättelsetjänster.

Vad är det man har gjort i stället? Som för att leva upp till nidbilden av amerikanskt temperament har man riktat in sig på »action«. Redan i kalla krigets inledningsfas märktes en tydlig tendens: de övriga stormakterna hade en lång tradition på spionagesidan, ett övertag som amerikanerna försökte fuska sig förbi genom spektakulära operationer. Under 1950-talet sände man drivor av oppositionella exilagenter in bakom järnridån, där de snabbt avrättades. President Eisenhower tröttnade på kostnaden i pengar och människoliv, men hann inte göra mycket åt saken. Sedan kom Kennedybröderna – presidenten och hans justitieminister – som båda fascinerades av hemliga agenter och paramilitära specialoperationer. Det var Robert Kennedy som drev på de många försöken att mörda Fidel Castro. CIA:s enda framgångar vid den här tiden hade också varit ett antal »lyckade« statskupper, särskilt i Guatemala och Iran. Först i och med 1970-talets stålbad i Washington, där kongressen städade upp efter Watergate och Vietnamkriget, började politikerna strama åt CIA:s tyglar.

Så vann väst kalla kriget. 1990-talet präglades av en massa reformprat som aldrig ledde någon vart. Efter 11 september skulle det reformeras igen, men det överskuggades helt av att Bushadministrationen släppte lös kriget mot terrorismen. Plötsligt var tyglarna som bortblåsta. Allt var tillåtet. Tala om dubbla budskap. CIA fattade snabbt vad som förväntades: man skulle hjälpa till. Både med tortyr och med att säga det administrationen ville höra om »hotet« från Irak.

När Obama tillträdde förbjöds tortyren i klara ordalag, även om det inte blev något rättsligt efterspel mot CIA:s förhörsledare. Trots vad hans motståndare brukar hävda var Obama precis lika amerikansk som alla andra amerikaner: han ville ha resultat, och det snabbt. Inom kort mångdubblades angreppen med drönarplan, inne i Pakistan men också i Jemen och Somalia. Detta nya slags terrorkrig sköts till stora delar av CIA: det är byrån som letar upp måltavlor och förser presidenten med »dödslistor«. Det är också CIA som genomför själva flyganfallen. Här, liksom när det gäller paramilitära stridande förband på marken, har CIA genomgått en kraftig militarisering. Det är det sista USA behöver för att få en underrättelsetjänst som står sig i en globaliserad värld där information är viktigare än allt annat. Inför räden mot bin Ladin var CIA:s första impuls att låta egna paramilitära förband genomföra tillslaget. Förnuftet segrade dock och militären åtog sig jobbet.

Ny CIA-chef framöver blir John Brennan, fram till nu presidentens antiterroristrådgivare. Obama ville ha honom som CIA-chef redan tidigare, men Brennan förknippades då för starkt med Bushs tortyrpolitik. Intressant nog lär Brennan vara en av dem som driver på för att militären ska ge specialstyrkorna (JSOC, ledningsgruppen för bland andra Navy Seals) ansvaret för drönarkriget. Brennan ska också vara positiv till att få på plats rättsliga riktlinjer för attackerna. Den mest kontroversiella delen av drönarkriget är »signature strikes«, där man bombar en grupp människor vars identiteter man egentligen inte känner till men vars beteende överensstämmer med terroristers.

Behovet av regler har funnits sedan länge. Kanske var det tanken på en valseger för Romney som skyndade på arbetet: förr eller senare börjar man ju fundera på vad man lämnar över för maktmedel till sin efterträdare. Nu fick Obama fyra år till, och Brennan får befäl över CIA. Frågan är vad som då händer med reformtanken. Det är en sak att vilja ta ifrån CIA deras favoritleksaker utifrån, en annan när man själv sitter vid spakarna.

Samtidigt har försvarets underrättelsetjänst DIA fått kraftigt ökade anslag för att själva rekrytera fler agenter i fält. Hos CIA är lättnaden påtaglig: man vill slippa ifrån tråkiga uppgifter som att räkna radaranläggningar och luftvärnsbatterier. Båda organisationerna tycks rörande överens om att försvaret själv kan sköta detta bättre. Risken finns att CIA då tappar ännu ett incitament att hålla språkkunniga agenter i fält för infiltration och spionage.

Med »Zero Dark Thirty« får CIA för första gången äran – om äran är rätt ord, med tanke på den tortyr som skildras – för undanröjandet av Usama bin Ladin. Mark Bowdens reportagebok »Döda bin Ladin« handlade mycket om makthavarna högre upp; Navy Seal-biografin »Ingen lätt dag« kretsade kring elitsoldaternas insats. Men Bigelows film visar hur en grupp fanatiskt hängivna CIA-anställda vigde ett decennium eller mer åt att jaga rätt på världens farligaste terrorist.

Nu stundar stora förändringar för CIA, påstås det. För vilken gång i ordningen? En sak är klar. CIA:s garvade terroristjägare, stärkta av framgången med att hitta bin Ladin, har ingen lust att avväpnas och sättas vid skrivbordet igen. Det är roligare när det händer något.

Fakta | Allt om CIA

Lästips om den amerikanska underrättelsetjänsten.

Tim Weiner: Legacy of Ashes. Det nya standardverket om CIA:s historia.

John Ranelagh: The Agency. Från 1986 men fortfarande mycket läsvärd.

Joseph J. Trento: The Secret History of the CIA. Spektakulär redogörelse för CIA:s historia, berättad av en man som personligen kände många av aktörerna.

Jane Mayer: The Dark Side. Den isande historien om CIA:s tortyrprogram under Bushåren.

Mark Danner: Stripping Bare the Body. Om bland annat CIA:s »black sites« och tortyrtekniker, av en oslagbar stilist.