Irak efter Zarqawi

Dagen efter att president Bush överraskande landat i Bagdad och uttryckt sin glädje över att terroristledaren Abu Musab al-Zarqawi dödats spreds 70 000 soldater i och omkring Bagdad på order av Iraks försvarsdepartement.

Nattligt utegångsförbud infördes, liksom förbud mot att bära vapen. Det var en tydlig signal – att al-Qaidas ledare i Irak är eliminerad. Men det innebär inte en minskning av våldet, snarare tvärtom. I det shiitiska kvarteret Mansour firades dödsbudet med avlossning av halvtimmeslånga skottsalvor mot Bagdadhimlen. Men glädjen grumlades av vetskapen om att mordet förmodligen kommer leda till ännu mer våld. Trogna anhängare står nu beredda att axla al-­Zar­qawis blodiga mantel.

Zarqawi hade noga förberett sin död genom att utse sin efterträdare, vilken enligt al-Qaida är irakiern Abu Hamza al-­Baghdadi. Irak utan al-Zarqawi är mer än någonsin ett land i krig – med sig själv och med de utländska koalitionsstyrkorna.

– I Bagdads kvarter pågår etniska rensningar, säger Ali som bor i Mansour-­kvarteret. Han berättar att det i vissa kvarter numera endast bor shiiter, i andra bara sunnimuslimer.

Sedan attentatet den 22 februari mot moskén i Samarra, norr om Bagdad, har shiiter, som utgör 60 procent av Iraks 26 miljoner invånare, och sunnimuslimer, som utgör 20 procent, drabbat samman. 50 000 Bagdadbor har valt att fly staden.

Överallt i Bagdad vajar islamisternas gröna flaggor i vinden. De kan tyckas likadana, men symboliserar i själva verket ett stort antal organisationer och rebeller involverade i blodiga vendettor. Motståndet har bytt skepnad. Sida vid sida med islamisterna slåss nu icke-religiösa, och Bagdad har aldrig tidigare befunnit sig i ett sådant kaos.

– Det är total anarki. Polisen och den irakiska armén är infiltrerad på alla nivåer. Inbördeskriget har verkligen börjat, konstaterar en utländsk hjälparbetare som återvänder från Irak.

Enligt »Iraqi Body Count« har mellan 38 000 och 42 000 civila dödats sedan invasionen inleddes i mars 2003. Och de senaste sex månaderna har våldet trappats upp. I april i år dödades i snitt 31 människor per dag, att jämföra med 20 i april 2003.

Förutsättningarna är med andra ord gynnsamma för att rekrytera nya våldsverkare. Den fundamentalistiska grupp som al-Zarqawi var ledare för, Tawid al-­Djihad, rekryterar brett, men koncentrerar sig främst på ungdomar mellan 16 och 30 från tre stammar av sunnimuslimer.

Organisationen har till och med en egen informationsavdelning, som ser till att dela ut gratis videoband, dvd-filmer och annat propagandamaterial utanför moskéer. Internet är en annan viktig kanal.

Det finns också utlänningar som ­reser till Irak för att delta i kriget. Även om de bara utgör fem procent av de fundamentalistiska gerillorna så rör det sig om ­tiotusentals människor, och de har ett rykte om sig att vara de mest hård­hudade. Ideala kandidater för självmordsattacker, med andra ord. De kommer från främst från Algeriet, Tunisien, Palestina, Jemen, och Saudiarabien. Men även muslimska kon­vertiter från Ryssland. De är väl­­be­väpnade med Saddams gamla vapenarsenaler, minst 8 miljoner kalasjnikovs cirkulerar i landet. Det finns också mängder med nya vapen.

– De nya vapnen kommer från Iran, säger Omar, en före detta general i Saddams armé, och fortsätter: – Den shiitiska milisen finansieras av Iran, och har gjort intellektuella, lärare, läkare och ingenjörer till måltavlor.

Och det är främst de högutbildade som flyr Bagdad och Irak. När eliten flyr lämnar de en stad vars befolkning mer och mer består av slagskämpar.

De sunnimuslimska slagskämparna måste genomgå ett inträdesprov innan de rekryteras, det kan vara att placera ut en egengjord sprängladdning eller att attackera en amerikansk konvoj. Lönen är 600 dollar för de stridande, mellan 1 000 och
2000 för dem som filmar en terrorattack, och 200 dollar för chaufförerna, betydligt mer än vad de flesta irakier någonsin ­tjänar.

Fundamentalisternas resurser verkar outtömliga och stora delar kommer från tiden då Saddam störtades, främst genom plundring av banker, lösensummor och handel med droger.

Kidnappningar är en särskilt viktig inkomstkälla för Iraks våldsindustri. Fruktan för att kidnappas är konstant i Bagdad.

– Priset för en utlänning kan vara upp till 5 miljoner dollar, för en amerikan kan man få det dubbla, enligt en uppskattning från Kasra Mofarah, som leder en av många hjälporganisationer som verkar i Irak.

Maffialiknande grupper och islamister finkammar Bagdads gator i jakt på potentiella offer. Genom att muta informatörer, poliser, hotellanställda och taxichaufförer får kidnapparna hela tiden tips om nya utpressningsmöjligheter. De mest populära offren är tyskar, fransmän, japaner och italienare eftersom »irakierna vet att dessa länders regeringar betalar«, som en Bagdadbo uttrycker det.

– För 500 dollar kan man få ett kontrakt på en granne, fiende, ens konkurrent på jobbet, eller till och med en egen familjemedlem, tillägger Kasra Mofarah.

Det är angivarnas lag som styr Bagdad, och följaktligen går det inte längre att lita på någon.

– Inte ens på sina vänner, säger Ali, en tekniker och sunnimuslim från Dora.

– Vi undviker att anställa nya medarbetare, och de som jobbar för oss i dag oroar sig för att deras makar ska råka avslöja för mycket, berättar en av medlemmarna i den kommitté som organiserar hjälparbetet i Irak, och vars ena granne har byggt en fyra meter hög mur runt sin trädgård.