Irak: Fem år av lidande

Militärt var anfallet en succé – på drygt tre veckor lyckades de huvudsakligen amerikanska och brittiska trupperna besegra en, åtminstone på papperet, stark irakisk armé på flera hundra tusen man. Direkt efter regimfallet sparkades all irakisk polis och militär. Effekten kom omedelbart.

Folkmassor plundrade statliga verk, banker, museer, sjukhus och bostäder. Amerikanerna trodde att det irakiska folket skulle ta emot dem som befriare, och därför var det inte nödvändigt med ett handlingsprogram efter störtandet av baathregimen.

Ett land som styrts under flera decennier med järnhand av baathpartiet lämnades utan någon ordningsmakt eller militärmakt som kunde kontrollera den sönderfallande staten eller dess gränser.

Resultatet blev ett maktvakuum som snabbt fylldes av beväpnade grupper, varav många före detta irakiska poliser och militärer, som nu var utan arbete och inkomst. Utöver dessa sökte sig även personer som stöttade Saddam Hussein hit.

Eftersom gränserna var obevakade tog sig milisgrupper, utländska militanta jihadis och al-Qaidamedlemmar och andra terrorister in över de öppna gränserna.

Drivkraften för dessa var i vissa fall pengar, i andra fall har det varit politiska eller religiösa motiv, ibland har de sammanfallit.

Irakierna lever nu i ständig fruktan för självmordsbomber, kidnappningar, rånmord eller tortyr och avrättningar, som ett led i den etniska rensning som går från bostadsområde till bostadsområde, från by till by och från stad till stad.

Redan under den första månaden utsågs Paul Brehmer till att organisera ett post-Saddam Irak, och att leda den civila administrationen. Under hans ledning försvann flera miljarder dollar. Många amerikanska företag, så kallade contractors, fick fritt spelrum för att ta hem stora lukrativa kontrakt för återuppbyggnad, säkerhetsuppdrag och de tog även hand om vissa uppgifter på amerikanska militärbaser. I efterhand har även Pentagon kritiserat delar av uppläggen.

Kostnaderna för kriget har vida överstigit de beräkningar som Vita huset initialt gjorde. Då låg kalkylen på runt 50 miljarder dollar. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz hävdar nu att det sannolikt handlar om cirka en till två tusen miljarder dollar. De stigande kostnaderna beror bland annat på stigande oljepriser, soldatpensioner och sjukvård.

Man beräknar att nära 4 000 amerikanska soldater dödats i Irak och att runt 16 000 sårats sedan invasionen. När det gäller antalet civila som dödats i landet sedan 2003 går uppskattningarna isär. Runt 650 000 irakier, säger John Hopkins School of Health, men enligt WHO rör det sig om 151 000.

Samtidigt har cirka två miljoner irakier tvingats överge sina hem och fly till en annan plats i landet i spåren av den etniska rensningen. Ännu fler har flytt utomlands.

Visserligen har två relativt fria val hållits för första gången i landets historia. De flesta irakier som ville och kunde delta har röstat och i dag finns en mängd koalitioner av partier och politiska rörelser. Från att ha haft några få tidningar och ett par tv-kanaler som styrdes av regimen, finns i dag närmare hundra tidningar, flera tv- och radiostationer, samt möjlighet att öppet använda parabolantenner för att kunna ta in andra tv-stationer. Något som var förbjudet och ledde till hårda straff tidigare.

Ändå är det svårt att hävda att irakiernas vardagsliv har blivit bättre. Kvinnorna som tidigare hade en relativ frihet till utbildning och arbete tvingas nu sätta på sig slöja om de ska ge sig ut. Men de flesta törs inte lämna bostaden, risken att bli kidnappad och dödad är alltför stor. Det råder brist på el och rent vatten. Det är hög arbetslöshet och fattigdomen breder ut sig, samtidigt stiger priserna på mat, bränsle och hyra.

Baathpartiets järngrepp har ersatts med religiösa shiitiska och sunnitiska grupper. Irak har blivit en grogrund för internationell jihadsim och terrorism. Amerikanska utrikesdepartementet avslöjar i en rapport att den globala terrorismen har ökat med 25 procent och att hälften av alla attacker runt om i världen äger rum just i Irak.

USA befinner sig därmed långt ifrån målet om att krossa den internationella terrorismen, vilket, utöver att störta Saddam Hussein, var ett av huvudskälen till invasionen för fem år sedan.

Tre bilder av Irak

Urban Hamid och Martin von Krogh har besökt Irak flera gånger sedan krigets utbrott. Här berättar de i text och bild om sina upplevelser.

En del kunde inte hålla tårarna tillbaka när de den 15 december 2005 gick för att lägga sina valsedlar i valurnorna under det första fria parlamentariska valet i Iraks historia. Oron var stor att grupper som motsatte sig valet skulle gå till angrepp. Under det första valet i början av året hade runt 250 attentat inträffat. Al-Qaida hade hotat att slå till mot vallokalerna och anklagade de som röstade för att vara förrädare. Sunnitiska ledare lovade att de skulle förgöra al-Qaida om de försökte att hindra folket från att rösta. De ville inte göra samma misstag som de gjort under valet i januari genom att bojkottade det.

Många Bagdadbor jag pratade med uttryckte en förhoppning och optimism. Nu skulle allt bli bra i landet. Snart skulle de utländska trupperna dras tillbaka och fred skulle infinna sig. Det var svårt att inte dras med i den entusiasm som många kände.

På en bakgata inte långt från Sadoun­gatan, kanske ett par kilometer från Frihetstorget – där den här bilden är tagen– stötte jag på ett tjugotal kurder. Några klädda i sina typiska kurdiska kläder. Andra klädda i gröna uniformer. Högljutt spelade de en kurdisk sång och dansade med en kurdisk flagga som de svingade över sina huvuden.

Några månader senare sprängs den shiitiska helgedomen al-Askari-moskén i Samarra. Detta blir upptakten till en eskalering av det sekteristiska våldet i Irak. Enligt FN dödades 100 irakier per dag senare under 2007.

»Un, deux, trois. Sträck på benet! Räta ut armarna!« Lite ihåligt ekar lärarinnans röst i den karga och nedslitna gymnastiksalen när hon driver på de tre unga flickorna under balettlektionen. En gammal kassettspelarare sprider ut ett entonigt pianostycke. Flickornas nätta fotsteg ekar i rummet.

Här i Mansour-distriktet i Bagdad ligger den enda balettskolan i hela Mellanöstern. Cirka 200 elever går på skolan. De flesta studerar antingen arabisk eller klassisk musik och endast en handfull av dessa studerar balett. Barnen erbjuds undervisning ända från låg- till högstadiet och då inte bara i musik och dans utan även i vanliga skolämnen.

Ahmeed Seleem som är ansvarig för musik- och dansavdelningen berättar att deras situation blir »besvärligare och besvärligare«. Det är svårt att få fram pengar. Dessutom känner de ett ökat hot från de religiösa krafterna i samhället som har börjat att slå ner på allt som de anser strider mot islam.

Utanför skolan står fem, sex vakter med sina pistoler och AK-47:or och skyddar elever och lärare mot anfall. Taggtråd och en hög mur omgärdar byggnaden och ska försvåra ett anfall av självmordsbombare och förhindra kidnappningsförsök. Det är svårt att tänka på den bistra verkligheten som väntar utanför. Skolans elever och lärare har blivit dödshotade så det finns en risk att man måste lägga ner undervisningen.

Jag tittar slött ut genom bilfönstret. Gatan i stadsdelen al-Adhamiya är fylld av sopor: ett två decimeter tjockt lager av sörja, kartonger, kläder och matrester ligger utspritt över körbanan.

Bilen tvingas kryssa mellan högar för att inte köra fast. Plötsligt väcks jag ur mitt dagdrömmeri – mitt i vägen ligger ett manslik. På trottoaren bakom det första liket, ligger ett till.

Sådana här chockerande scener var vanliga för ett år sedan i Bagdad och på andra platser i Irak. Utrensningarna, i synnerhet i de bostadsområden som var blandade, ledde till ett besinningslöst sekteristiskt våld som tog mellan 100 och 200 irakiers liv per dag.

Många gånger torterades de till döds. Av rädsla för att kropparna ska vara försåtsminerade låter man dem ligga tills det finns flera stycken. Först då åker irakisk polis ut tillsammans med amerikanska desarmeringsexperter och hämtar liken.

Rapporterna som kommer från Bagdad säger att våldet har minskat något. Men även om det är färre människor som dör innebär det inte att vardagen har blivit bättre. Många är fortfarande rädda för att lämna sina hem. Man törs inte ge sig in i ett område som kontrolleras av sunniter om man är shiit eller vice versa. Mord och kidnappningar äger fortfarande rum.

Bilbomber exploderar fortfarande.

Utöver bristen på säkerhet, råder brist på rent vatten, el och arbete. Det finns inget normalt liv för det stora flertalet av irakier.

Mer på fokus.se om: Urban Hamid och Martin von Krogh i Irak, gränslandet mellan Iran och Irak, irakiska flyktingar i Sverige, världens dyraste krig.