Flykten från kalifatet

Texten är en omarbetad version av en artikel som publicerades i Fokus #47 2015.

Det som skrämmer världens säkerhetstjänster mest av allt inträffade dagen efter att terrorister mördat 129 människor i Paris. Det var när Islamiska staten officiellt tog på sig ansvaret för dåden.

Den största, rikaste och mest hänsynslösa terrorgrupp som världens skådat hade fram till i höstas avhållit sig från att attackera mål i väst. Till skillnad mot tvillingorganisationen och rivalen al-Qaida, som gått under jord sedan attentatet mot World Trade Center i New York 2001, har Islamiska statens själva syfte varit att erövra mark och bygga ett ständigt expanderande kalifat i hjärtat av Mellanöstern.

Terrorn har varit en central del av ledaren Abu Bakr al-Baghdadis strategi – men brutaliteten har hittills riktats främst mot shiamuslimer, kurder och andra minoriteter i närområdet för att elda på inbördeskrigen i regionen, vilket enligt gruppens våldsideologi ska rena islam.

Dåden mot Paris var enligt meddelandet från Islamiska staten »en första storm«. Organisationen lyckades med det som al-Qaida inte klarat av sedan bombningen av pendeltåg i Madrid 2004. Att slå till stort mot en västerländsk militärmakt.

Det är detta som skrämmer.

Terroristerna hade överlistat en av världens främsta underrättelsetjänster och utfört koordinerade men ändå simpla attacker med automatvapen och bombvästar, utformade för att döda så många som möjligt med minimala resurser. Det är långt ifrån de avancerade aktioner mot större, ofta ikoniska mål som al-Qaida-grundaren Usama bin Ladin hade förespråkat, och som västmakterna har lärt sig att identifiera och förhindra. Inspirationen tycks i stället komma från den pakistanska jihadistgruppen Lashkar-e-Taibas angrepp på den indiska staden Mumbai 2008, där tio personer under fyra dagar sprängde bomber och sköt ihjäl ett stort antal civila.

Islamiska staten har hittat ett tillvägagångssätt som är nästintill omöjligt att skydda sig mot. Om Frankrike eller Belgien inte är säkert, är då något europeiskt land säkert?

Och värre är: Paris – och nu senast Bryssel – ser ut att vara del av ett större och otäckt mönster. Dagen innan Parisdåden hade IS tagit på sig ansvaret för de dubbla självmordsbomber som riktats mot shiakvarter i Beirut, där den libanesiska gerillagruppen Hizbollah har sitt högkvarter, med över 40 döda. Strax innan sa sig den egyptiska grenen av IS ligga bakom sprängningen av det ryska passagerarplanet som krävde 224 människoliv. Och den 10 oktober omkom över 100 personer i bombdåd mot turkiska staden Ankara, en attack som IS misstänkts för men som de inte har tagit på sig.

Av allt att döma är det en ny strategi vi ser, där Islamiska staten ska sprida skräck långt utanför slagfälten i Syrien och Irak.

Att det sker just nu verkar inte vara en slump. Det som varit gruppens modus operandi är nämligen hotat.

Från början, när Islamiska staten ryckte fram och tog över stora delar av Irak och Syrien våren 2014, var det ingen utom kurderna – som slogs för sin självständighet – som hade intresse av att verkligen försöka stoppa dem. Amerikanerna var till och med på väg därifrån.

Usama bin Ladin hade på sin tid varit besatt av den stora satan i väst – USA – och ville först och främst driva bort alla västerlänningar från muslimska länder och radera Israel från kartan. Abu Bakr al-Baghdadi var snarare tacksam över hur den amerikanska invasionen av Irak 2003 hade raserat statsstrukturerna, dragit till sig internationella jihadister och gett honom ett maktvakuum att fylla.

Han hade fullt upp med att expandera sitt kalifat utan att bry sig om otrogna västerlänningar.

Det var först när en hotande humanitär katastrof fick USA och en rad väst- och arabstater att intervenera i först Irak och sedan Syrien som IS-ledningen skruvade upp sin retorik. Bombplanen hindrade dem från att försätta sin expansion av kalifatet. Men det var Frankrike – inte USA – som utsågs till jihadisternas främsta hatobjektet – inget representerade bättre det sekulära och upplysta samhälle som de föraktade.

Den 22 september förra året uppmanade Islamiska statens talesperson Abu Muhammad al-Adnani för första gången sina anhängare till attacker mot västvärlden:

»Om du kan, döda en otrogen amerikan eller en europé, speciellt en elak och smutsig fransman.«

Ett halvår senare utvecklade han sitt budskap:

»Ni vet att vi vill ha Paris – med Guds välsignelse – före Rom och före Spanien, efter att vi svärtat ner era liv och förstört Vita huset, Big Ben och Eiffeltornet.«

Propagandan fick direkt konsekvenser; under månaderna som följde rapporterades ett trettiotal terrorhandlingar runt om i världen med kopplingar till Islamiska staten. I de flesta fall rörde det sig om personer som inspirerats och på egen hand utförde småskaliga terrorhandlingar, som mordförsöket på konstnären Lars Vilks i Köpenhamn och gisslandramat på ett kafé i Sydney. Endast ett fåtal av terroristerna hade stridit eller tränat i Syrien och sedan återvänt till sina hemländer, och antalet offer var lågt, drygt en person per dåd.

De ensamma attentatsmännen var något helt annat än förra veckans koordinerade självmordsbomber och masskjutningar i Paris. Det senaste dådet är mer likt de terrorattacker som i allt större omfattning de senaste månaderna har inträffat i länderna runt Medelhavet och Adenviken. Det är attacker som följer av en annan förändring som IS genomgått på senare tid och som också gjort dess terror alltmer internationell.

Sedan Baghdadi utropade sitt kalifat sommaren 2014 har ett stort antal jihadistiska terrororganisationer runt om i världen svurit trohet till IS-ledaren. Flera av dem har tidigare varit lierade med IS fiender inom jihadismen, al-Qaida. Sammanlagt har runt 35 grupper anslutit sig till Islamiska staten och åtta områden utanför Syrien och Irak har utropats till provinser i det islamiska kalifatet, från Algeriet i väst till Pakistan i öst. Det är framför allt i tre av dessa – Libyen, Egypten och Nigeria – som IS-jihadisterna kontrollerar större territorier och utgör ett hot mot statsmakten.

I det sönderfallande Libyen mobiliserar Islamic Youth Shura Council runt 5 000 krigare, varav många är tränade i Syrien och Irak. Gruppen låg bakom attacken mot utlänningar på ett lyxhotell i huvudstaden Tripoli i januari 2015 och har gjort sig känd genom massavrättningar av olika minoritetsgrupper i landet.

På Sinaihalvön i Egypten har den tidigare al-Qaida-anknutna Ansar Beit al-Maghdas intensifierat sina bombattacker mot civila och militära mål sedan den egyptiska revolutionen. Gruppen har också tagit på sig ansvaret för sprängningen av det ryska passagerarflyget nyligen.

I norra Nigeria har terrororganisationen Boko Haram tagit över ett område stort som Kroatien, drivit miljontals människor på flykt och kidnappat hundratals skolflickor. Med en armé på 15 000 man är det den klart starkaste av Islamiska statens internationella grenar. Så sent som i tisdags dog 32 människor vid en attack från en självmordsbombare, där Boko Haram misstänks ligga bakom.

Provinserna och deras allt intensivare attacker är en viktig del i Baghdadis växande globala ambitioner. Hans problem är nämligen att kalifatet inte längre växer i Irak och Syrien, utan tvärtom krymper.

Ju längre det syriska inbördeskriget har pågått, desto mer har det utvecklats till ett så kallat proxykrig med allt fler länder inblandade, där stormakterna strider mot varandra genom ombud. De senaste veckorna har kurdiska styrkor kunnat återstå den strategiska staden Sinjar i norra Irak från IS tack vare understöd av amerikanskt bombflyg. Samtidigt har syriska regimsoldater brutit belägringen av militärbasen Kweiras med hjälp av intensiva ryska bombningar.

Varje kvadratmeter mark som förloras är ett bakslag för Baghdadi och hans Islamiska staten, vars kalifat är beroende av territorium och en ständig expansion för fortsatt teologisk legitimitet. Det var ett bekymmer som Usama bin Ladin aldrig hade eftersom al-Qaida-ledaren såg kalifatet som en avlägsen dröm som skulle realiseras långt efter hans död. För bin Ladin gick det att gömma sig i en grotta. Det alternativet finns inte för Baghdadi.

Islamiska staten kan heller inte sätta sig i förhandlingar och erkänna nationsgränserna som talibanerna gjorde i Afghanistan, utan att det vore ideologiskt självmord. För att IS ska överleva måste det heliga kriget hela tiden framåtskrida. Annars kommer den internationella dragningskraften att försvinna och flödet av frivilliga jihadister från Mellanöstern och Europa att avta, vilket terrorforskare redan har noterat.

Även om attackerna i Paris, i Beirut och på flygplanet från Sharm el-Sheik visar sig häröra från ganska disparata delar av IS, och har olika grad av samordning från högkvarteret i Raqqa, är de del av samma eskalering som gruppens ledare önskar.

Häri ligger alltså en viktig förklaring till varför gruppen byter strategi och börjat attackera civila mål i andra länder.

– Islamiska staten är på defensiven, så gruppen ställer om mot terroraktiviteter, speciellt i Europa eftersom det är ett tillgängligt område för dem. På så sätt säkerställer de att folk fortsätter att prata om dem, och de framstår som en attraktiv grupp som fortfarande är kapabel till spektakulära handlingar, säger till exempel chefen för den franska försvars- och säkerhetstankesmedjan Fondation pour la recherche stratégique, Camille Grand, till amerikanska tidskriften Wall Street Journal.

En annan IS-expert, irakiern Hisham al-Hashimi, säger till nyhetsbyrån AP:

– Vad vi såg i Paris är verkligen en vändpunkt. Jag tror att det bara är början. Vi kommer att få se hur deras taktik förbättras och deras mål blir större. De ser 11 september som sin förebild.

Att gruppens nya strategi håller på att dra in dem i krig med i stort sett hela omvärlden är knappast avskräckande. Tvärtom. Kärnan i Islamiska statens teologi är idén om den nära förestående apokalypsen. Här spelar den syriska byn Dabiq – vilket också är namnet på deras engelskspråkiga tidskrift – en viktig roll.

Det var i Dabiq som profeten Muhammed ska ha sagt att slutstriden mellan den romerska och den islamiska armén skulle stå. Det var där det mäktiga imperiet i väst skulle möta sitt nederlag, varefter nedräkningen till domedagen skulle påbörjas.

Referensen till Dabiq finns i vart och vartannat propagandamaterial som Islamiska staten publicerar. Som i videon från slutet av 2014 där den amerikanska biståndsarbetaren Peter Kassig avrättas. Hållandes Kassigs avhuggna huvud i ena handen säger bödeln:

»Här är vi och begraver den första amerikanska korsfararen i Dabiq, ivrigt väntandes på att resten av er armé ska anlända.«

Läs mer: 

»Vi behöver förstå de egostiska motiven«