Israel – våra vänner och våra fiender

En sval söndagkväll i slutet av april 1998 samlades över tusen gäster i Blå Hallen i Stockholms stadshus. Middagen var flott och showen i nobelklass. Kungahuset representerades av prinsessan Christina, riksdagen av talman Birgitta Dahl, och i spetsen för regeringen kom statsminister Göran Persson med sina statsråd Thage G Peterson, Pierre Schori och Annika Åhnberg. De hade sällskap av UD:s kabinettsekreterare Jan Eliasson. Från de borgerliga riksdagspartierna anlände Gunnar Hökmark, Jan Björklund, Olof Johansson och Alf Samuelsson. Konferenciern Pekka Heino inledde med några hälsningsord på hebreiska och bland dem som skrattade och kände sig välkomna fanns ambassadörer från 22 av de 37 länder som röstat ja till Israels bildande i FN 1947. Nu, när den judiska staten fyllt femtio, läste Lil Terselius dikter av de israeliska poeterna Nathan Alterman och Yehuda Amichai. En pojk­sopran från Adolf Fredriks musikklasser sjöng solostämman i Leonard Bernsteins Psalm 108 ur Tehilim tillsammans med Golemteaterns kör. Stämningen var hög när Göran Persson reste sig för att hålla tal. Bland arrangörerna – Stockholms judiska församling, Israels ambassad, Stockholms Judiska Center och Zionistiska Federationen – var man beredd på att lyckönskningarna nu skulle blandas med ett beskare svenskt officiellt budskap, framfört så sent som några månader tidigare av Schori inför de palestinska ledarna i Ramallah: ett fördömande av den israeliska bosättningspolitiken, en markering av att man betraktade Israel som regionens starka nation och att de svenska sympatierna var med de förtryckta pale­stinierna.

Men Persson började med en påminnelse om att för femtio år sedan, »tre år efter det att Auschwitz befriades«, kunde det judiska folkets dröm förverkligas, och att det sannerligen var på tiden efter århundraden av förföljelse och umbäranden.

– Femtio år med staten Israel är också femtio år med den väsentliga övertygelsen om att Förintelsen aldrig får upprepas. Så knyts minnet av historien och uppgiften för framtiden samman i budskapet om medmänsklighet och humanism, sa statsministern.

Han påminde om att »vi som föddes efter andra världskriget« var jämngamla med staten Israel.

– Staten Israel är och förblir en omistlig del av världssamfundet, en demokrati som i en uppriktig dialog med andra demokratier för fram och tar emot kritik och ståndpunkter, ett land med rätt till bestående fred inom säkra och erkända gränser.

Persson fortsatte att hylla staten Israel, och svor på att alltid försvara dess existens. När han satte sig ner hade han inte sagt ett ord om den israeliska regeringens bosättningspolitik. Fler än svenska diplomater på plats var förstummade. Poeten och författaren Per Ahlmark, en av landets mest passionerade Israelvänner, reste sig och höll ett flammande och enligt vissa till och med hökaktigt tal till stöd för den judiska staten och avslutade med att hylla det statsministern just sagt. Statsministern reste sig spontant och tackade och gav ett varmt erkännande åt Ahlmarks beskrivning av Israels utsatthet: »Jag håller med i varje ord. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.«

När kvällen fortsatte i Gyllene salen med horradans till »Vilda nätter« och med Jan Malmsjö som sjöng pärlor ur »Spelman på raket« var det sannolikt få gäster som grunnade över den politiska innebörden i det som sagts, och sannolikt ännu färre tänkte på att det var upptakten till en lika oväntad som historisk vändpunkt i den svenska Mellanösternpolitiken. Men det var precis vad det var när gästerna dansade natten lång till Leif Kronlunds orkester.

Göran Persson var en policy-entreprenör, skriver statsvetaren Daniel Schatz i doktorsavhandlingen Leaders Matter – Foreign Policy Change in Sweden’s Middle East Policy 1999–2001, som den 6 december presenteras vid Humboldtuniversitet i Berlin. Den socialdemokratiska stats­ministern bröt med den svenska Mellanösternpolitik som etablerats åren efter sexdagarskriget 1967, av Olof Palme, och förts vidare av Sten Andersson och Anna Lindh. Resultatet av Perssons oväntade schackdrag blev, visar Schatz, att de kommande åren ledde till en dramatiskt förbättrad svensk relation med Israel, fortsatt goda förbindelser med palestinierna, och att Sverige under en tid kom att spela en central roll i fredsförhandlingarna i Mellanöstern.

Persson förändrade politiken genom att marginalisera utrikesdepartementet, som han tyckte hade institutionaliserat en förlegad Mellanösternpolitik som ensidigt betraktade palestinierna som den svagare parten, och sällan talade om Israels sår­barhet.

– Persson utnyttjade ett fönster som öppnats till följd av framsteg i fredsprocessen när Arbetarpartiet tagit makten i Israel samt en starkare politisk ställning och ett ökat utrikespolitiskt intresse efter regeringsombildningen 1998 och slutet på den ekonomiska krisen, säger Daniel Schatz.

Persson hade formats av den tidiga socialdemokratiska synen på Israel som regionens enda demokrati och en stat som etablerats efter förintelsen av socialistiska pionjärer. För honom var detta den stora solidaritetsfrågan.

Samma syn hade Tage Erlander. Den var kopplad till andra världskrigets händelser. Trogen sin hållning allt sedan Napoleonkrigen hade Sverige förklarat sig neutralt i andra världskriget, och undvek som enda skandinaviska land att ockuperas av Nazi-Tyskland. För att slippa tyska vasaller i Sverige krävdes likväl efter­gifter. Svensk järnmalm skickades till tyska vapenfabriker. Sverige och neutrala Schweiz bad nazistregeringen att förse judiska pass med ett J för att lättare kunna upptäcka och skicka tillbaka judiska flyktingar vid gränskontrollerna. Den tyska krigsmakten fick genom ett beslut av samlingsreger­ingen sommaren 1941 också rätt att transportera trupper genom Sverige, för att ge stöd åt ockupationsstyrkor i Norge och för att ta sig vidare genom Finland och där­ifrån anfalla Sovjet.

Men i slutet av kriget räddade Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte tusentals judar undan de tyska dödslägren. Bland judiska överlevare kom detta att överskugga den svenska tystnaden kring Förintelsen och förbättrade Sveriges anseende när staten Israel utropades 1948. Det socialdemokratiska partiet telegraferade sina gratulationer, utan att nämna de palestinska arabernas status i det nya landet.

Den socialdemokratiska välvilliga inställningen till Israel fick sig en törn när den militanta högerextrema Sternligan mördade den svenska fredsmäklaren Folke Bernadotte. Med en ovanligt skarp diplomatisk gest avstod Sverige från att rösta när Israel blev medlemsstat i FN. Sprickan lappades dock ihop och under Erlanders resterande tid som statsminister växte en stark relation fram mellan Sverige och Israel.

Framför allt byggde vänskapen på en ideologisk närhet. Arbetarpartiet var det dominerande i Israel, precis som i Sverige, och moderna välfärdsstater byggdes upp i bägge länderna med stor framtidstro. Tage Erlander reste på statsbesök till Israel 1962 och gav i ett hyllat tal uttryck för svensk beundran inför staten Israel.

– Vi har lärt oss om det gamla Israel i skolan, som vi läst i Bibeln, och det nya Israel, som ni har skapat med era egna händer och ert eget arbete. Vi är fulla av beundran för ert sant heroiska ansträngningar med att bygga en modern välfärdsstat och en socialdemokrati i detta era fäders land, sa Erlander.

Länderna fortsatte att utbyta både kulturella och vetenskapliga relationer. Unga svenskar åkte till Israel och jobbade på kibbutzer. Med Sverige hade Israel närmare band än med de flesta andra länder.

– Höjdpunkten i de starka svensk-isra­eliska förbindelserna var 1962, när Erlander badade i Döda havet, säger Daniel Schatz.

Sexdagarskriget 1967 ändrade på den saken. Erlander välkomnade först den förkrossande israeliska segern. Sverige uppfattade Mellanösternkonflikten som en mellanstatlig konflikt mellan Israel och arabstaterna. Sympatierna låg på Israels sida. Men Israel ockuperade palestinska områden, och med Olof Palme förändrades politiken. Palestinierna erkändes som ett folk med nationella rättigheter, med rätt till en egen stat.

PLO bildades och Sverige erkände orga­nisationen som palestiniernas legitima representant. Denna linje förblev den svenska ända fram till åren 1999–2001. Också den borgerliga regeringen mellan 1991 och 1994 stod på det stora hela bakom den. Persson tal i Blå Hallen 1998 blev början på omorienteringen.

Vad fick Göran Persson att driva igenom ett avsteg från denna etablerade politik, varför blev han en policy-entreprenör?

– Personligheten påverkat svensk utrikespolitik i högre utsträckning än man kan tro, säger Daniel Schatz.

– Persson kände en djup samhörighet med Ehud Barak, och saknade sådana känslor för Arafat. Att Baraks socialdemokrater tog makten i Israel gav Persson ett avgörande argument gentemot UD, som ville hålla fast vid Olof Palmes och Sten Anderssons linje. Perssons ställning i partiet var starkare. Ett fönster stod helt enkelt öppet och Persson såg till att utnyttja läget.

Läs mer

Veckans Fokus: Sveriges dolda vapenbroder (Juni 2010)