IDF:s självbild har lett till flera felbedömningar

Hur Hamas kunde lyckas med sin massaker den 7 oktober 2023 är den ständigt aktuella frågan i Israel. Ett nytt perspektiv lyftes nyligen fram av den israeliska försvarsmaktens (IDF:s) tidigare chef för underrättelseanalys, brigadgeneral Itai Brun, under en intervju i israeliska TV12. 

Han menar att problemet huvudsakligen är en kultur inom IDF, som är en blandning av arrogans och självupptagenhet. Det leder till att underrättelser som strider mot organisationens egen övertygelse, avfärdas. Brun kallar detta för ett systemfel som inte går att reparera genom att byta ut folk, utan måste åtgärdas från grunden. Enligt den förra brigadgeneralen innebär systemfelet exempelvis att den information som mycket tidigt fanns om Hamas planer feltolkades eller ignorerades. Brun hävdar också att det förekommer allvarliga brister i förtroendet mellan den politiska ledningen och den militära, vilket har försvårat kommunikationen mellan parterna. 

New York Times kunde i november 2023 visa att Israel hade information om Hamas plan ett år innan massakern genomfördes. Det fyrtiosidiga dokumentet som gick under kodnamnet Jerikos murar gav IDF alla detaljer över Hamas planer, som dessutom följdes i detalj den 7 oktober 2023. IDF:s underrättelseavdelning bedömde dock att planerna dels var allt för komplicerade för Hamas att genomföra, dels att Hamas förstod hur starkt IDF var och därför ansåg att det var lönlöst att starta ett krig mot Israel.

Uppfattningen inom Iran, Hamas och Hizbollah att IDF kunde besegras började ta form redan 2017, enligt Brun. Då tog också de mest övertygade, som Yahya Sinwar, kontrollen över Hamas och Hizbollah och Irans självförtroende förstärktes betydligt. Det är sant att Nasrallah efter kriget 2006 deklarerade att om han hade vetat vad Israels reaktion skulle bli skulle han inte ha inlett kriget. Men genom nya och förbättrade raketarsenaler och vad som uppfattades som ett allt mer bekvämt och splittrat Israel, samt en övertygelse om att USA inte heller var lika starkt som tidigare, förstärktes uppfattningen att IDF gick att besegra. Brun menar att IDF:s underrättelseanalyser missade eller negligerade hela det skiftet just på grund av arrogansen och självbelåtenheten. I sak betyder det dessutom att IDF:s avskräckningsförmåga hade försvagats långt innan den 7 oktober 2023. 

Brun gör skillnad mellan olika förmågor. Dels den konkreta, att kunna eliminera ledar­figurerna Nasrallah och Hanaya, ­eller någon av dem, och genomföra person­sökaroperationen mot Hizbollah. Dels förmågan att göra korrekta bedömningar eller analyser. Den senare förmågan, menar Brun, är nedsatt på grund av systemfelet och är anledningen till det tillstånd som Israel befinner sig i i dag.

Problemet kan ses som en upprepning av vad som utspelade sig i Israel mellan 1967 och 1973. Vad som kom att gå under namnet "Sexdagarskriget" blev i ett avseende en överraskande blixtseger för Israel. Fyllt av segerrus odlades en chauvinistisk och arrogant attityd till omgivningen både i samhället i allmänhet och inom IDF i synnerhet. Den dåvarande försvarsministern, med den karaktäristiska lappen för ögat, Moshe Dayan roade sig exempelvis med att retoriskt fråga vad IDF skulle göra på eftermiddagen när IDF vunnit ett krig mot arabiska länder som bröt ut på morgonen. 

På andra sidan fanns författaren och dramatikern Hanoch Levin (1943–1999). I pjäsen Badkarets drottning som hade premiär 1970, riktade han sin kritik mot det han menade var ett uppblåst, självgott Israel, fyllt av sionistiska kultföremål. Självförsvar, det judiska folkets rätt till sitt land, att visa både sig själv och omvärlden att judar kan försvara sig och ta till vapen om det behövs – allt detta var ovidkommande argument för Levin. Han visade i stället upp banaliteten i att glädjas över krigslycka som är resultatet av andras olycka. All ideologisk försköning, som syftade till att vända det brutala dödandet till ett legitimt och nödvändigt ont, skyfflade han undan för att i stället visa upp precis det ögonblick offret ser upp mot sin bödel och ber om nåd. Den verklighet där offret är dödat och exekutören bedövar sitt samvete med trons och historiens spöken smetade Levin i ansiktet på det israeliska samhället. 

Benny Peled som blev flygvapenchef 1973 menade att Levin borde ställas inför krigsrätt som förrädare. Levin svarade med att han i sina texter skapade och raderade ut gubbar som Peled dagligen. Men när det så småningom blev dags, föll allt samman.När vad som normalt sett borde ha uppfattats som trovärdig underrättelse kom från Egypten, om att en attack var planerad till den 6 oktober 1973 under den viktigaste judiska högtiden på året, Yom Kippur, ignorerades den av Golda Meir. 

Under den första offensiven från både Egypten och Syrien var IDF helt oförberett och trycktes tillbaka på båda fronterna innan det vände. Efter kriget tillsattes Agranat-kommissionen. Den riktade skarp kritik mot IDF:s förslappning och brist på ordning och disciplin. I princip fick hela generalstaben allvarlig kritik och Golda Meir rekommenderades att "inte ställa upp till val igen" vilket var ett finare sätt att uttrycka det än att helt enkelt kräva hennes omedelbara avgång. 

Det är ingen överdrift att påstå att allt ledarskap hade gjort allvarliga felbedömningar.

I det pågående kriget visar det sig dock att även andra sidan gjort felbedömningar. Hamas räknade inte med att Israels svar skulle bli så pass hårt och omfattande som det blev, inte minst med tanke på att kriget i Gaza fortfarande pågår, trots att ingen vet var det som är kvar av gisslan finns. Hamas var övertygat om att gisslan skulle vara tillräckligt för att hålla IDF på avstånd eller åtminstone uppnå någon form av längre vapenvila. Varken det israeliska samhällets krigsvilja, IDF:s effektivitet i ett tätbefolkat område eller hur liten effekt världsopinionens olika fördömande skulle få på både regeringen och IDF:s uthållighet, var något Hamas inte hade räknat med.

Inte heller Hizbollah räknade med så omfattande förluster, från personsökar­operationen till återkommande elimineringar av högt uppsatta befäl inom organisationen, samt omfattande förstörelse av raketarsenalen.

I skrivande stund kommer en upp­görelse mellan Hizbollah och Israel allt närmare, vilket i sig skulle innebära en helt ny spelplan om den genomförs. Iran har ställt sig bakom en uppgörelse. Framför allt skulle det innebära att Hizbollah inte längre kommer skjuta raketer mot Israel trots att kriget mot Hamas i Gaza fortsätter. Alliansen mellan Hamas och Hizbollah skulle då för stunden vara bruten, med Irans medgivande. Sannolikt beror det också delvis på att opinion i Libanon är trött på att hållas som gisslan av Hizbollah, vilket försvagar organisationens ställning. Hur fortsättningen kommer att se ut med Trump som president i USA är just nu oklart och en annan text. 

Brun understryker att det som hände den 7 oktober inte är frågan om ett misstag som infann sig just den dagen eller någon vecka tidigare. Snarare är det enligt honom frågan om att IDF:s underrättelsetjänst inte kan föreställa sig att ha fel. 

För att det som hände den 7 oktober inte ska upprepas menar Brun att det måste ske en förändring både avseende IDF:s metod för insamling av underrättelse och samspelet med den politiska nivån. Att förändra en kultur tar tid, men enligt Brun är det lika möjligt som nödvändigt.

Eli Göndör är fil dr i islamologi och verksam vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. 

***

Läs även: "Attackerna kan leda till fred på sikt"

Läs även: Så gav vänstern islamisterna ideologisk legitimitet