Israels svagaste länk

Ett enkelt kassaskåp på Leumibanken i Jerusalem är det epicentrum kring vilken den infekterade regeringskrisen i Israel snurrar sedan drygt en vecka tillbaka. Där har det legat ovikta dollarsedlar i travar. Stora summor. Frågan är om de varit illegala.

Klart är att minst hundrafemtiotusen dollar kommer från den amerikanske affärsmannen Morris Talansky och var avsedda som kampanjmedel, men att en hel del har använts privat av Olmert själv. Vid ett tillfälle tog han runt trettiotusen dollar för en semesterresa till Italien.

Premiärministern behövde bara ringa sin advokat som genast körde över med kontanterna i ett kuvert.

Ehud Olmert är ännu inte officiellt åtalad för något brott. Men utredningen är just nu inne i ett kritiskt skede, uppgav en polischef i söndags.

– Jag har förklaring till alla anklagelser mot mig, sade den redan svårt skadeskjutna premiärministern.

En av Olmerts främsta koalitionspartner, försvarsminister Ehud Barak från Arbetarpartiet, uppmanade förra veckan Olmert att kliva åt sidan.

– Jag kan inte tänka mig att premiärministern kan sköta regeringen samtidigt som han måste ta hand om sina personliga affärer, sa Barak vid en presskonferens.

Även Olmerts partikamrat, utrikesminister Tzipi Livni, passade på att höja rösten, själv beredd att ta över. Deras dåliga personkemi är omvittnad, hon krävde att han skulle lämna sin post redan i samband med granskningen av kriget i Libanon sommaren 2006.

Kritiken från de båda är en markering, men inte avgörande eller tvingande. Annika Ben David är ambassadråd på svenska ambassaden i Tel Aviv och säger att den interna kritiken innebär en svår balansgång.

– Barak var moraliskt tvingad att ta avstånd från Olmerts förehavanden. Livni också. Men det fick inte bli för hård kritik. Då skulle det bli krav på nyval och isåfall skulle nog oppositionen vinna, och därmed skulle fredsprocessen, i dess nuvarande form, vara död.

Det är Benjamin Netanyahus högerparti Likud som väntas ta hem segern i så fall och Likud har en helt annan dagordning och inställning till fredsförhandlingarna.

Annika Ben David menar att den nuvarande krisen kan få mycket långtgående konsekvenser.

– Just nu pågår trots allt de första förhandlingarna med palestinierna på sju år, och det är en process som Olmert till stor del drivit själv. Samtidigt har han just förklarat sig beredd att återuppta fredssamtal med Syrien, säger hon.

Frågan är vilket mandat han fortsättningsvis kommer att ha att förhandla när han ifrågasätts så starkt på hemmaplan.

Tzipi Livni, den före detta underrättelseagenten som väntas ta över efter Olmert, uppfattas som en i sammanhanget fläckfri ledare. I praktiken är det hon som har skött stora delar av fredsförhandlingarna. På kort sikt skulle hon kanske därför lyckas bättre än sin kollega. Däremot skulle hon med sin tydligare vänsterprofil få svårare att samarbeta med det tredje koalitionspartiet Shas som flera gånger hotat att lämna koalitionen med anledning av fredssamtalen.

Men än så länge är det Ehud Olmert som sitter vid rodret på kullen där knesset ligger. Även om hans position nu har försvagats, var hans ställning inte vidare stark innan heller, konstaterar Jan Hallenberg, professor i statsvetenskap på Försvarshögskolan.

– Jag har varit tveksam från början till hur man kan driva en så oerhört komplicerad, mångfacetterad och svårgenomförbar fredsprocess med tre centrala ledare som alla är så otroligt svaga, Olmert, Bush och palestiniernas Mahmoud Abbas. Det i sig talar för att den aldrig kommer att gå i mål, säger Jan Hallenberg.

Han menar att även om Tzipi Livni skulle bli en något starkare ledare kvarstår ändå de andra två svaga. Utgången i det amerikanska presidentvalet kommer därför också att avgöra framtiden. En president som på allvar sätter hård press på Israel skulle kunna ta processen framåt.

– Men då återstår ändå den tredje parten, Abbas. Situationen blir fruktansvärt svår, säger Jan Hallenberg.

Nu är det Ehud Olmerts uthållighet som dikterar landets närmaste framtid. Han anses vara en seg politiker som sedan han tog över styret i Kadima 2006 efter Ariel Sharon (även han korruptionsanklagad) har ridit ut flera stormar. Den här affären kan dock bli hans fall.

Hemmaopinionen har svängt, han har inte samma stöd som tidigare.

Ehud Olmert själv har sagt att han avgår om han blir åtalad, inte förr. Den här veckan befinner han sig i USA, en avskedsresa, kallas det i israeliska medier. Vart än den pågående krisen tar vägen ser det ut som om det blir den sköra fredsprocessen som blir den största förloraren.