Japans nya underklass växer

En 28-årig kock som bor hemma hos föräldrarna, en 35-årig byggnadsarbetare som brukade sova på nattöppna McDonalds, en 29-årig privatlärare som gett upp hoppet om att bilda familj eftersom han »aldrig kommer att tjäna tillräckligt med pengar« för att någon ska vilja gifta sig med honom.

Alla tillhör de Japans snabbt växande underklass av så kallade »working poor«. Unga, arbetsföra personer som hankar sig fram på underbetalda timjobb med litet hopp om att komma vidare.

Något har hänt i Japan – en nation som så sent som på 1990-talet var själva definitionen av »medelklass-samhället« och där livstidsanställning var normen. Och det är en process som inleddes långt före den internationella ekonomiska krisen.

Enligt OECD lever nära 15 procent (14,9) eller en knapp sjättedel av japanerna på en inkomst som är hälften av medianlönen.

»Japan har blivit ett segregerat samhäl­le, precis som USA«, säger Makoto Kawazoe, generalsekreterare i Tokyo Contingency Labor Union, en organisation som jobbar för bättre villkor för de timanställda.

Statistik från det japanska arbetsmarknadsdepartementet visar att antalet timanställda ökat från 38 procent till 44 procent av den totala arbetsstyrkan sedan 2003, det år som arbetslagstiftningen gjordes om.

När bemanningslagen kom 1985 gällde den ett fåtal yrkeskategorier, bland annat sekreterare och översättare. Undan för undan tillkom fler och fler yrken och sedan 2003 kan i stort sett alla utom läkare och advokater jobba som timanställda.

De timanställda omfattas inte av vanliga trygghetslagar. Arbetsgivaren behöver inte förse dem med vare sig sjukförsäkring, föräldraledighet eller ens avsätta några pensionspengar för dem.

Löneskillnaderna är också avsevärda. Genomsnittslönen för en timanställd ligger på 917 yen (drygt 80 kronor). Det är knappt 60 procent av genomsnittslönen för en fast anställd. Japan har ingen fastslagen minimilön.

»Det minsta man kan begära är en lag som garanterar lika lön för lika arbete«, säger Kawazoe. »Som det är nu hamnar alldeles för stor del av lönen i fickan på bemanningsföretagen.«

Familjen Sugisaki tillhör dem som just gett sig ut i arbetslivet. Mannen, Takuro, 28, är dataingenjör och hans hustru, Akiko, 26, går hemma med dottern Hikari som precis fyllt två månader.

De är pessimistiska om Japans framtid och menar att den grundtrygghet som fanns i det japanska samhället förr i tiden ersatts av ett samhälle där yngre människor inte ges en chans att etablera sig. »Politikerna inser inte vad de ställt till med. Reformerna som genomförts gynnar enbart företagen. De kan göra som de vill och behöver inte ta något ansvar alls«, säger Takuro.

Samtidigt som arbetslivsvillkoren förändrats i grunden för miljoner japaner så lever det japanska samhällets institutioner fortfarande kvar i en till synes bekymmersfri 80-talstillvaro där mannen jobbade hela livet på ett och samma företag och frun var hemma och passade barnen.

Banker, fastighetsbolag och myndigheter särbehandlar den växande skara människor som inte passar in i mallen. Sålunda kan man inte köpa eller ens hyra bostad om man inte har ett fast arbete. De timanställda är därför hänvisade till provisoriska lösningar som vandrarhem eller att hyra rum per vecka.

Den som saknar fast adress kan inte ställa sig i den kommunala bostadskön eller ens ansöka om socialbidrag. Det har ett uppstått ett slags moment 22 där den som inte har fast jobb inte kan få fast bostad och den som inte har en fast adress inte kan få ett fast jobb.

»Det här är inget liv. De senaste fyra åren har jag jobbat mer än heltid på restaurangen men aldrig kunnat ta ut någon semester«, berättar 28-årige Takeshi Sudo.

Enligt Noriko Hama, professor i nationalekonomi vid Doshishauniversitetet i Kyoto, kan det vara bra att  arbetsmarknaden blir mer flexibel, exempelvis genom att företagen inför prestationslön och skrotar den reglerade befordringsgången. Det ger yngre människor en chans och ökar sannolikt produktiviteten.

Däremot ser hon stora faror med att korttidskontrakt och timanställningar blir normen för den yngre generationen.

»Vi har under flera år sett hur inkomstklyftorna ökat. Om inget görs kommer vi att få ett samhälle bestående av två sorters människor, de som har och de som inte har – heltidsanställda och timanställda«, säger hon.

Byggnadsarbetaren Shigefumi Kinjo är en av dem som redan drabbats. Sedan flera år tillbaka jobbar han som daglönare, det vill säga han beger sig varje mor­gon till en parkeringsplats dit arbetsgivare kommer och plockar upp folk som är villiga att jobba just den dagen. Oftast är det fabriksjobb eller städning på någon byggarbetsplats. Inga garantier, pengarna i handen efter dagens slut och så samma visa nästa dag.

»För några år sedan hade jag en lägenhet, men den blev jag av med när jag kom efter med hyran«, säger han. »Nu bor jag i ett net room, där jag betalar 1 500 yen (110 kronor) per dag. Det är väldigt enkelt, men jag får i alla fall en dörr att stänga om mig och slipper sova på McDonalds som jag gjorde förut.«

Om det finns vinnare i »working poor«-Japan så tillhör 60-årige Sachihiko Kawamata den kategorin. Han har gjort sig en förmögenhet på att renovera gamla kontorsbyggnader och dela upp dem i små små rum eller kontor – så kallade net rooms – som hyrs ut per dygn eller vecka.

Den ursprungliga tanken var att kontoren skulle användas som just kontor. Småföretagare eller affärsmän på tillfälligt besök i Tokyo fick en plats med ett skrivbord och en internetuppkoppling för att sköta sina affärer. Numera används dock net room mest av dem som inte har någon annanstans att ta vägen och beläggningen ligger nära 100 procent.

»Det är ju inte meningen att folk ska bo här«, säger Kawamata när han visar runt i ett net room i stadsdelen Gotanda. »Men jag vet att många av våra kunder använder det som bostad. Så länge de betalar för sig ställer vi inga frågor.«

Rummet är på ungefär fem kvadratmeter. Det har ett skrivbord, en stol och ett handfat. Vill man sova får man sträcka ut sig på det hårda golvet.

Under de senaste åren har Kawamatas företag, Tsukasa Downtown Development Co, gjort om ett 50-tal byggnader till sammanlagt 2 000 net rooms. Planer finns på att ta ytterligare 150 byggnader i anspråk. Det saknas inte lämpliga objekt. Antalet tomma kontorhus i centrala Tokyo ökar i takt med att japanska och utländska företag skär ned eller konsoliderar sin verksamhet i ett hårdnande affärsklimat.

Politikerna har hittills tagit lätt på problemet. En statlig utredning som lades fram i slutet av september innehöll en uppmaning till arbetsgivarna om att »sträva efter« att erbjuda de timanställda fasta arbeten.

Samma utredning föreslog också ett förbud mot anställningar som varar kortare än 31 dagar. Problemet var att förbudet gällde kontrakt mellan bemanningsföretaget och den enskilde arbetaren, inte mellan arbetaren och det företag där han eller hon utför det faktiska arbetet. Företagen kan alltså fortsätta använda sig av daglönare.

»Lagförslaget är ett hån mot alla timanställda och visar att regeringen bara ser till företagens bästa«, avslutar Makoto Kawazoe.