Japans sociala tabu mot kramar – en trolig framgångsfaktor i coronatider

Antalet coronasmittade i Japan är betydligt lägre än i kramiga och kindpussande Europa – trots att japanen i sin vardag myllrar och trängs mer än de flesta nationaliteter.

Men nationen som har utvecklat bugandet till en konstform brottas med andra problem som, enligt forskningen, bottnar i just bristen på hudnära umgänge. Och här finns det inget vaccin att sätta sitt hopp till, som det ju gör när det gäller coronaviruset.

Inom fem mils radie från kejsarens palats i Tokyo bor och verkar 35 miljoner människor. Tar man tunnelbanan i rusningstrafik känns det som att ungefär hälften av de miljonerna reser med tåget samtidigt. Ändå är det alldeles tyst i vagnarna och man kan stå näsa mot näsa med en total främling i många minuter utan att ens utbyta ett ögonkast.

När så många människor står så tätt ihop under lång tid är det oundvikligt att kroppsdelar (läs händer) hamnar där de inte hör hemma. För att hantera ofrivillig närgångenhet på ett socialt accepterat sätt är handflatans position helt avgörande. Handflatan inåt och du går fri, handflatan utåt och du löper risk att gripas av polis.

Tafsande på tunnelbanan har funnits nästan lika länge som det funnits metro i Japan. Redan 1912 testades »women only«-vagnar i mindre skala och kutymen att separera könen på allmänna transportmedel fick ny fart 2002 då rosaskyltade vagnar började dyka upp lite här och var.   

Tafsande män, så kallade chikan, har inte upphört med sitt kriminella beteende, men numera riskerar de dryga böter och fängelse. Årliga kampanjer har också gjort att kvinnor vågar säga ifrån. Tidigare riskerade de att möta nollställda medpassagerare som i värsta fall uppmanade dem att inte störa.

Samma oförståelse var också förhärskande på japanska arbetsplatser. Det dröjde fram till mitten på 90-talet innan sexuella trakasserier (seku-hara) blev ett begrepp. Fram till dess var det – om inte fritt fram – så åtminstone tämligen riskfritt att klappa damer på rumpan och ställa närgångna frågor om privatliv och sexuella preferenser.

Även om det alltså blivit bättre på många sätt så kan Japan knappast räkna sig till föregångsländerna vad gäller kvinnors rättigheter. Betecknande är att metoo-rörelsen inte blev mycket mer än en krusning på ytan. Det mest kända fallet, där en ung tv-reporter blev drogad och våldtagen av en manlig kollega, fick uppmärksamhet först när kvinnan trädde fram i utländsk media. Japansk polis, liksom japanska medier, ville inte befatta sig med fallet och en aktionsgrupp bestående av kvinnliga parlamentsledamöter anklagade kvinnan för att ha försökt gå sängvägen till ett jobb och menade att hon enbart hade sig själv att skylla.

Det kan tyckas märkligt med en tingens ordning där det är tabu att röra vid varandra men mer eller mindre ok att tafsa.

LÄS OCKSÅ: Trumps favorit avgår – då tar doldisen över makten i Japan

Förklaringen är att det handlar om två japanska tankesätt – det första har att göra med synen på människan som en i grunden oren varelse. Om vi rör vid en annan människa överför vi våra orenheter på den. Här är det inte bara kroppsliga orenheter som svett och snorkråkor utan även mer abstrakta företeelser som andedräkten. Därför ska man vid ett besök i ett shintoistiskt tempel tvätta händer och skölja munnen innan man inträder. Givetvis tar man också av sig skorna.

Det andra handlar om dualismen mellan honne och tatemae. Grovt översatt är honne det man känner innerst inne och tatemae det som omgivningen förväntar sig, det man visar utåt. Man får inte tappa ansiktet, men man får inte heller göra så att någon annan tappar ansiktet eftersom det riskerar att skapa disharmoni i gruppen. Någon ultimat sanning existerar inte, den är helt beroende av omständigheterna.

Så vilka blir konsekvenserna av att på tegnellskt manér inte vidröra andra människor – annat än i smyg om man tror sig kunna komma undan med det?

Otvetydigt så minskar virusöverföringen – bra. Men det finns andra, mindre välkomna effekter. Forskning visar att må-bra hormoner släpps loss när vi kramas och att barn som växer upp utan kontakt hud mot hud riskerar att få sämre immunförsvar och hämmad tillväxt.

Japaner må vara världsmästare på att leva tätt ihop, men under den kontrollerade ytan tycks dock tillvaron för många vara allt annat än harmonisk. Vid ett tillfälle hamnade jag bakom en ung affärsklädd kvinna i kön på ett bageri. Angelägen att hålla koll på sig själv och sin plats i tillvaron men med tankarna på annat håll, bar det sig inte bättre än att hennes hallonbakelse rasade i golvet. Fördämningarna brast och hon började skrika och sparka runt bakelsen.

Någon alert person lyckades fånga upp henne innan hon gjorde sig riktigt illa – klackskor och vispgrädde på stengolv kan vara en dödlig kombination. Jag behöver kanske inte tillägga att övriga kunder och personal generat frös till is under de se-kunder händelsen varade. Kvinnan fick så småningom en stol att sitta på och golvet torkades skinande rent.

I en nyligen gjord OECD-undersökning sade sig 15 procent av japanerna inte ha några sociala kontakter utanför den närmaste familjen, 30 procent av japanska män aldrig ha varit på en dejt och 25 procent av alla japaner under 40 år – män och kvinnor – vara oskulder.

Coronapandemin, med sina rekommendationer om social distansering, riskerar att förvärra den redan utbredda ensamheten. Mer än en gång har man sett reportage från japanska äldreboenden där de äldre, i brist på mänsklig kontakt, tillbringar dagarna i sällskap med talande robotsälar.

LÄS OCKSÅ: Japan på valjakt igen – men den yngre generationen är tveksam