Juridisk strid om kubaners rätt att demonstrera

Protestdemonstrationerna på Kuba i juli kom som en total överraskning för de flesta. Men för de kubanska myndigheterna var det en ännu större överraskning när de nyligen fick ta emot en skriftlig ansökan som begärde tillstånd för att genomföra legala demonstrationer. Något liknande hade aldrig hänt tidigare. 

Den spontana reaktionen var att ignorera hela saken. Lättare sagt än gjort. Ansökan hänvisade nämligen till den konstitution som kubanerna, efter ett omfattande rådslag, antog i en folkomröstning 2019. I den slås det fast att det råder demonstrationsfrihet på Kuba, bara det sker utan våld och med respekt för lagarna. Dessutom var internationella media redan informerade. Att låtsas som att det regnar fungerade inte.

I stället utsågs den 20 november, den tänkta demonstrationsdagen, till Nationell försvarsdag, kulmen på en tre dagar lång militärövning. Självklart gick det inte att hålla några demonstrationer en sådan dag. 

En ny ansökan lämnades in, nu med den 15 november som datum. Efter några dagars förvirring kom svaret. I det konstaterades att även om demonstrationsrätten är en konstitutionell rättighet på Kuba, så får den inte användas mot andra rättigheter eller skrivningar som finns i samma konstitution. Därför, förklarade myndigheterna, är demonstrationen olaglig.

Den skrivning i konstitutionen som myndigheterna ansåg skulle hotas av demonstrationen var den som säger att »socialismen är oåterkallelig«. 

Att initiativtagarna hävdar att demonstrationen inte riktar sig mot socialismen, utan att det rör sig om en fredlig manifestation för alla kubaners lika rättigheter och för sökandet av lösningar på landets problem med demokratiska och fredliga medel, spelar ingen roll. Människor och grupper som är emot socialismen kommer  säkert att passa på. Joe Biden har gett demonstrationen sitt stöd. Vad mer behövs för att visa att demonstrationen skulle riktas mot socialismen och därmed bryta mot konstitutionen?

Den juridiska debatt som brutit ut i framför allt alternativa, men också en del officiella, media om hur konstitutionen ska tolkas och som påminner starkt om en rituell dans kring Moment 22, viftas undan av president Miguel Díaz-Canel med konstaterandet att »vi har tillräckligt med revolutionärer för att sätta stopp för alla manifestationer som syftar till att bekämpa revolutionen«. 

Kommunistpartiets ideologiskt ansvarige, Rogelio Polanco, beskriver initiativet till demonstrationen som en provokation, »en del i yankeeimperialismens strategi för att tvinga fram en mjuk kupp. En pervers manipulation«.

Så beskrevs också demonstrationerna den 11 juli, även om Díaz-Canel då medgav att också en del »förvirrade revolutionärer« hade deltagit.  

Den gången var det spontana demonstrationer framför allt i marginella kvarter. Den här gången är det etablerade kulturella grupper som tagit initiativet. Här finns anarkistiska provokatörer och USA-vänliga liberala demokrater. Men också socialdemokrater, kritiska partimedlemmar och vänsteroppositionella som vägrar att kalla Kuba socialistiskt. Den gemensamma nämnaren är frihet och demokrati. De agerar helt öppet. Redovisar till och med om de fått bidrag från någon internationell fond. Regimens försök att reducera dem till utländska agenter är en bumerang. Och att det inte längre finns någon som kan bära upp den heroiska, och försonande, berättelsen om revolutionen får dagens ledare att likna kejsarens nya kläder. 

Allt det nu handlar om är att försvara status quo – om det så krävs att hetsa medborgarna mot varandra.

Obehagliga framtidsutsikter.

Och därunder säkert också uppslitande interna stridigheter.