Kalkonbrist oroar britter

»En ny era av optimism« utropade Storbritanniens finansminister Rishi Sunak när han presenterade regeringens nya budget. Pandemi-relaterad ekonomisk tillbakagång och fiskal åtstramning är det slut med nu, menade han, mot bakgrund av förväntningar om 6 procents tillväxt nästa år och sjunkande arbetslöshet. 

Ute i landet, där britterna köar för bensin och priserna stiger, är tillförsikten inte lika påtaglig. Bensin saknas fortfarande på flera orter och i butikerna har det blivit vanligt att man möts av foton på varor, tryckta på kartong, som ställs ut på hyllorna för att göra gapande hål mindre synliga (med brittisk slagfärdighet snabbt omdöpta till »avocardos«). Allt medan ­media ägnar spaltmeter åt risken för att julens traditionella kalkon, och än värre vinet därtill, också kommer att bestå av kartong.

Ändå har den akuta oron sedan ett par veckor skiftat från varubrister till vad stigande priser på el, gas, fordonsbränsle och mat kan ställa till med i vinter. I kombination med en rekordstor sänkning i bidragssystemet riskerar sex miljoner familjer att mycket snart knuffas över gränsen till fattigdom, och långt fler ser sig tvungna att dra ner på inköp och uppvärmning. 

Orsaken till brister och prisökningar är att det hackar rejält i det bakomliggande ekonomiska maskineriet: bland brittiska företag uppger rekordhöga 70 procent att de varken hittar personal eller får sina leveranser i tid för att kunna fortsätta produktionen utan störningar det närmaste kvartalet. 

– I dag fick vi reda på att de förpackningar vi väntade i dagarna kommer först den 22 januari. Det vi tidigare köpte från en leverantör måste vi skrapa ihop från tio olika nu, till en kostnad som är 5–7 gånger högre, säger Paul Wong, vd på Avolites i London som producerar ljud- och ljusanläggningar för den globala marknaden. 

Anna Sward, snack-producent i Brighton, säger att situationen är särskilt svår för företag på mindre orter, där arbetskraften är mindre rörlig. 

– Alla tillverkningsföretag är desperata. Vi rekryterar studenter och ger belöningar till dem som rekommenderar andra, men folk shoppar runt efter högre löner. Ett bageri här har höjt lönen från 10 till 18 pund i timmen för att behålla personalen«, säger hon. 

Regeringens optimism framstår i dagsläget mer som en from förhoppning, men exakt varför situationen blivit så prekär är svårutrett. Klart står att de viktigaste ingredienserna är arbetskraftsbrist, nya handelshinder och obalanser på världsmarknaden. Men till och med skarpögda analytiker på Financial Times kallar det »nära nog omöjligt« att reda ut hur de sinsemellan beroende variablerna samverkar. 

Vilken faktor som ges störst skuld är viktigt eftersom det avgör narrativet om krisen. Så där ekonomerna ger upp ser politiker på båda sidor brexit-klyftan en chans: Hälften av britterna tar till sig budskapet att det är utträdet ut ur EU, det vill säga handelshindren, som visar sitt sanna ansikte, medan den andra hälften hör att det är lika illa i övriga Europa, det vill säga leverantörskedjorna är avgörande. Eller, om det nu är lite sämre i Storbritannien ändå, att långsiktig suveränitet är värt ett kortsiktigt pris. 

Den »brittiska renässans« som premiärminister Johnson utlovade efter brexit ser hur som helst ingen röken av, men han vore inte den Boris som britterna känner utan att försöka vända på steken: »En trasig modell« kallar han i dag den låglöneekonomi som dominerade före brexit, baserad på en stor invandrad arbetsstyrka – utformad av hans egna partikamrater i tidigare konservativa regeringar. I stället säger Johnson nu att man alltid siktat på högre reallöner, ökat humankapital och högre produktivitet. 

Det politiska genidraget att sälja dagsläget som en kort turbulens på väg mot en hägrande höglönemodell har omfamnats av Tory-partiet som är månt om att behålla stödet från väljare i norra Englands ekonomiskt eftersatta områden. Inte oväntat avfärdas retoriken av Labour som en populistisk efterkonstruktion. 

I rak motsats till den höga produktivitet Johnson önskar sig, har låg produktivitetstillväxt varit ett seglivat problem i Storbritannien. Sofie Hale, chefekonom på oberoende tankesmedjan Resolution Foundation, ser förväntningen att den ska öka som det svagaste ledet i regeringens argumentation:

– Högre reallöner kräver högre produktivitet, som är svårare att uppnå i en ekonomi med fler handelshinder. Konkurrensen som drivkraft försvagas samtidigt som investeringar varit lägre under en lång period av osäkerhet och mindre utländskt kapital. Dessa drivkrafter måste i så fall ersättas av nya, säger hon.

Regeringens svar är att avregleringar ska kompensera genom att göra ekonomin mer flexibel. Men brexitlöftet om en tuffare immigrationspolitik begränsar handlingsutrymmet. Bland annat vågar man inte släppa in de 1,4 miljoner européer igen som flyttade hem under pandemin, även om många liberala tories anser att det vore ekonomiskt fördelaktigt. Korttidsvisum som utfärdats i panik för att rädda julkalkonerna har europeiska lastbilschaufförer fnyst åt som en ren förolämpning.

Så kläms Johnson mellan invandrarskeptiska väljargrupper och representanter för ett ilsket näringsliv som tycker att politikerna fått hela immigrationsproblemet om bakfoten: Det är ju lågavlönad invandring man behöver, menar de, för jobb som britterna väldigt synbart inte vill ha. Inte ett nytt punktsystem som prioriterar välutbildad invandring till de jobb britterna faktiskt vill ha.

Beroende på vilken väg regeringen väljer i immigrationsfrågan, och på hur snabbt de globala leveransknutarna löser upp sig, förväntar sig de flesta ekomomer att de akuta problemen bör avta till våren eller sommaren. Alltmer fokus får i stället orosmoln som tornar upp sig därefter: främst långsiktigt hög inflation och risken för att många europeiska och brittiska företag kommer att avstå handel med varandra efter omställningsperioden. Industriföreträdare pekar på Nordirland som en kanariefågel efter att ett antal brittiska företag lämnat marknaden när marginalerna sjunkit till följd av gränskontroller och byråkrati.

EU har länge burit hundhuvudet för allt ont som hänt Storbritannien, underblåst av media som tolkat det mesta utifrån perspektivet att en hämndlysten union gjort allt för att skada landet. Nu verkar dock den ekonomiska realiteten gjort både näringsliv och politiker inställda på pragmatisk försoning.  

– Man har insett värdet av en fungerande relation med vår största handelspartner. Framstegen i Irland-förhandlingarna ser ut att ha startat en process mot nedtrappning, säger Sofie Hale på Resolution Foundation.

På frågan om hon vågar hoppas på en kalkon på julbordet ger hon det enda gångbara svaret för den som inte vill bekänna brexit-färg: »Jag är vegetarian.«