Kalla kriget börjar nu

Avvaktande men respektfull. Under flera år var det så tonen mellan EU och Ryssland bäst kan beskrivas. Men under de senaste månaderna har spänningarna stegrats till något som mest påminner om det kalla kriget. Nästa vecka nås kulmen på den första geopolitiska duellen. Och det handlar om Ukraina, ett land med 46 miljoner invånare och till ytan Europas största land efter Ryssland.

Detta Ukraina har alltsedan självständigheten 1991 vacklat mellan öst (läs Ryssland) och väst och tycks nu ha kommit till ett avgörande moment. Den 28–29 november i Vilnius, under det årliga mötet för EU:s östra partnerskap, hoppas EU att Ukraina gått med på EU:s krav och skriver på ett handels- och associeringsavtal med unionen. Ryssland, med dess president Vladimir Putin i spetsen, gör precis allt för att hindra ett undertecknande.

Ett av EU:s huvudkrav för att godkänna Ukrainas ansökan är att landet upphör med sin »selektiva rättskipning«, vilket i praktiken betyder att den före detta premiärministern Julia Tymosjenko ska släppas fri. Den snart 53-åriga Tymosjenko dömdes för maktmissbruk då hon som premiärminister utan regeringens godkännande undertecknade ett avtal om gasimport från Ryssland. Många anser dock att domen var politisk eftersom Tymosjenko efter den orangea revolutionen 2004 varit president Viktor Janukovitjs huvudfiende.

Inrikespolitiskt rasar striden eftersom den ukrainska oppositionen länge krävt att Tymosjenko ska släppas fri och Janukovitj lika länge envist hävdat att hon ska avtjäna sitt straff. Även om frågan löses i sista stund med någon form av kompromiss kvarstår den verkliga haken för ett avtal mellan EU och Ukraina – makthavaren i Moskva.

Kopplingen mellan Ryssland och Ukraina har länge varit mycket intim. När Vladimir Putin drömmer om att återskapa så mycket som möjligt av det forna Sovjetunionen – baltstaterna har han dock redan gett upp – har Ukraina högsta prioritet. Självklart för att landet är strategiskt oerhört viktigt när Nato trängt allt närmare Moskva och har sina radarstationer nära den ryska gränsen i länder som Estland, Lettland, Litauen och Polen. Putin är livrädd för att ett avtal med EU är första steget också mot ett närmande till försvarsalliansen Nato.

Men det finns också ett känslomässigt engagemang för Ukraina, framför allt i den europeiska delen av Ryssland. I södra och östra Ukraina är dessa känslor besvarade. 17 procent av befolkningen är etniska ryssar, 30 procent har ryska som modersmål och de flesta ukrainare talar och förstår ryska. Och på halvön Krim, där majoriteten av befolkningen är ryssar, har Ryssland den viktiga Svartahavsflottan.

Vladimir Putin fick internationellt beröm för sitt agerande i Syrienkonflikten när han visade överraskande bra känsla för diplomati. Mot alla odds avvärjdes en amerikansk attack och i stället accepterade Assad-regimen att landets alla kemiska vapen ska överlämnas till FN:s vapeninspektörer. Lika diplomatisk är inte den ryske presidenten när det gäller att knyta grannländerna närmare till Moskva utan då är det framför allt piskan som gäller. Samarbetet handlar inte om en ny försvarsallians utan i första hand om en tullunion, vilket i alla fall innebär ett fortsatt starkt beroende av Ryssland.

Moskva har redan skrämt bort Armenien från att associeringsavtal med EU. Med hot om indragen militär hjälp – vilket är mycket känsligt med tanke på rivaliteten med Azerbajdzjan – och minskade energisubventioner kröp Armenien till korset. Landet aviserade i september att man vill bli ny medlem i den tullunion där, förutom Ryssland, redan Vitryssland och Kazakstan ingår.

Ryska diplomater på besök i Moldaviens huvudstad Chisinau talade bokstavligen talat om att »det kan bli kallt här i vinter«, vilket var ämnat att få Moldavien att tveka inför ett närmande till EU.

Ukraina fick för någon månad sedan en försmak av vad det kommer att kosta att underteckna ett avtal med EU. Över en natt tvingades samtliga ukrainska leveranser på väg in till Ryssland till minutiös tullkontroll. Följden blev som väntat ett totalstopp i handeln och med ukrainska lastbilar i milslånga köer. Det var en rysk maktdemonstration som kostade Ukraina miljarder kronor.

I somras verkade det klart att Ukraina verkligen var berett att ta steget till ett frihandelsavtal med EU, men i takt med att det östliga partnerskapets möte i Vilnius närmar sig ser Janukovitj ut att bli alltmer tveksam. Den ukrainske presidenten hade förra lördagen ett snabbinkallat möte i Sotji med Putin. Trots fem timmars diskussion lämnades inga kommentarer till pressen, vilket tyder på ett tufft förhandlingsklimat.

Ukraina är också hårt pressat av sin ekonomiska situation. Med en krympande valutareserv och stort handelsunderskott är landet i akut behov av hjälp om en ekonomisk kollaps ska kunna undvikas. EU:s förhandlare har redan talat med Internationella valutafonden, IMF, om Ukrainas behov. Det är dock högst tveksamt att ett positivt besked från IMF räcker för Ukraina om, eller snarare när, Moskva gör allvar av sina hot om handelsrestriktioner.

När Putin 2005 höll ett uppmärksammat tv-tal i samband med terrorattacken i en skola i Beslan 2005 sa han att »Sovjetunionens sammanbrott var förra århundradets största geopolitiska katastrof«. Det var ord från hjärtat från den förre KGB-officeraren och det är ord värda att påminna om när det kalla kriget mellan Ryssland och EU går in i ett avgörande skede. I Putins försök att minska konsekvenserna av »den geopolitiska katastrofen« är Ukraina jokern.

Fakta | Kamp om öst

EU:s östliga partnerskap omfattar de forna sovjetrepublikerna Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. EU hoppas framför allt få till ett djupgående frihandels- och samarbetsavtal med Ukraina vid toppmötet i Vilnius den 28—29 november.

Ryssland trycker samtidigt på för att få flera av partnerskapsländerna att i stället ansluta sig till den tullunion som Ryssland har med Vitryssland och Kazakstan. Åtminstone Armenien har flaggat för ett inträde i den ryska unionen.

Källa: TT