Kallt krig om Damaskus

Egentligen var det en högst ordinär januaridag i Tartus. 12 grader varmt, mulet. Men synen som mötte åskådarna måste ändå ha varit storslagen. Lördagen den 7 januari ankrade ett antal ryska krigsfartyg ledda av Admiral Flota Sovetskogo Soyuza Kuznetsov – den beryktade norra flottans flaggskepp och Rysslands enda hangarfartyg – i hamnen utanför den lilla staden på Syriens västkust. Just där och då, på den gamla och länge slumrande sovjetiska marinbasen utanför själva fiskesamhället, valde Ryssland att på ett minst sagt iögonfallande sätt demonstrera sitt stöd för regimen.

I huvudstaden Damaskus, omkring 25 mil sydöst från Tartus, har våldet ökat dramatiskt sedan det ryska styrkebeskedet i början av januari. Allt fler bedömare talar nu om det snart årslånga upproret i Syrien som ett regelrätt inbördeskrig. Den splittrade men växande oppositionen, en brokig skara bestående av desertörer från säkerhetsstyrkorna (Syriska fria armén, FSA), exilpolitiker i Paris (Syriens nationella råd, SNC) och uppgivna medborgare, möter i allt större utsträckning regimens »järnnävar« med vapen.

De våldsamma sammandrabbningarna mellan militär och demonstranter har nu nått Damaskus förstäder. Under förra veckoslutet dödades omkring 300 människor i nya oroligheter. Och för en dryg vecka sedan samlades 150 000 människor i Douma för en av de största manifestationerna mot president Bashar al-Assad sedan upproret inleddes. Om våldet trappas upp riskerar underliggande etniska och religiösa spänningar att öka ytterligare. Inte minst mellan minoriteten alawiter, som al-Assad tillhör, och majoriteten sunnimuslimer.

Efter månader av fruktlös observation avbröt Arabförbundet förra helgen sin verksamhet i Syrien. Förbundet uppmanar nu al-Assad att avgå. I veckan försökte det bolla över ansvaret för den infekterade konflikten till FN:s säkerhetsråd.

Men en handlingskraftig diplomatisk lösning på konflikten i Syrien verkar vara avlägsen, trots veckans maratonförhandling i säkerhetsrådet.

Den »arabiska planen«, arabländernas resolutionsförslag med krav på att al-Assads regim måste dra tillbaka trupper från befolkade områden, frige politiska fångar och inleda dialog med oppositionen, har mött hårdnackat motstånd. Dels av Kina – som enkelt uttryckt inte tycker att något land bör lägga sig i ett annat lands interna angelägenheter – men framför allt av Ryssland.

– Rysslands agerande är avgörande. Utan Rysslands blockering av säkerhetsrådet hade regimens dagar varit räknade, säger Kristian Gerner, Rysslandskännare och professor i historia vid Lunds universitet.

– Ryssland är nästan det enda stöd Assad-regimen har kvar. Oppositionen vet det. Demonstranterna har bränt ryska flaggor för att visa sitt missnöje med att Kreml håller den syriska regimen om ryggen, säger Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Men vad handlar då Rysslands envisa hållning i Syrien-frågan om?

Historia, bland annat. Under konflikter som Suezkrisen 1956 och sexdagarskriget 1967 upprättades den spänningsyta mellan å ena sidan USA och Israel, å andra sidan Sovjetunionen och arabstaterna, som har kommit att prägla Mellanöstern sedan dess. Det politiska, militära och säkerhetspolitiska samarbete som grundlades under kalla kriget skapade mönster och vänskapsband som är högst levande än i dag.

– Det finns en lång historisk relation mellan Ryssland och Syrien. Många äldre syrier utbildade sig i Sovjetunionen och det finns flera kopplingar, bland annat ekonomiska, mellan länderna, säger Leif Stenberg, föreståndare för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Den arabiska våren 2011 har hyllats unisont av västmakterna. Men i Ryssland har tongångarna varit annorlunda. Koalitionen som anföll Libyen och avsatte Muammar Khadaffi ledde indirekt till att USA och Nato flyttade fram sina positioner på den internationella arenan. Ryssland förlorade inflytande – och är livrädda för att förlora ännu mer. Detta är avgörande.

– I Ryssland ses även de så kallade färgrevolutionerna i Ukraina, Georgien och Kirgizistan 2003–2005 som uttryck för västs strävan efter att utöka sitt inflytande på Rysslands bekostnad. Det handlar om rena regimöverlevnadsaspekter, egentligen, säger Jakob Hedenskog.

Rysslands hållning i Syrienfrågan handlar först och främst om utrikespolitik. Det är visserligen ett välkänt faktum att ryska politiker vinner röster på antiamerikanism – och att avspänning är något man ägnar sig åt i mellanvalsperioder.

Men luttrade experter muttrar att det stundande presidentvalet ändå är avgjort i förtid. Det här handlar om något större – identitet.

– Putin drömmer om en sovjetisk supermaktsroll och spelet i Mellanöstern är en viktig del av det. Jag brukar jämföra Putin som machokille med Mussolini. Båda poserar som muskelknuttar, båda vill återupprätta ett gammalt imperium. Genom att kritisera USA framstår Putin som en stark ledare, det bekräftar identiteten som han eftersöker, säger Kristian Gerner.

Identiteten konkretiseras i realpolitik. Syrien har en viktig strategisk position i östra Medelhavet. Och al-Assads regim har för vana att köpa en väldig massa vapen av Ryssland. Enligt den Moskva-baserade tankesmedjan Cast står Syrien, ett land med 22 miljoner invånare på en yta motsvarande halva Finland, för sju procent av den ryska vapenexporten. Värdet av exporten till Syrien uppskattades till 4,9 miljarder kronor år 2010.

Hittills har Bashar al-Assad lyckats klamra sig fast vid makten. Det handlar inte minst om den »täta väv«, den struktur, som etablerats mellan de politiska ledarna, näringslivets toppar och den övre medelklassen i Syrien.

Kreml verkar ha goda förhoppningar om att al-Assad får sitta kvar vid makten ett tag till. Arbetet med att utöka och modernisera den gamla marinbasen utanför Tartus, vilket återupptogs för några år sedan, fortskrider som om ingenting vore ruttet i den syriska staten.

Fakta | Eskalerande våld

Våldet i Syrien har eskalerat senaste veckan. De blodiga sammandrabbningarna mellan regimen och den alltmer militariserade oppositionen har nu nått huvudstaden Damaskus förstäder. I veckan dödades minst 300 personer – allt fler bedömare talar nu om konflikten som ett regelrätt inbördeskrig. Det folkliga upproret i Syrien inleddes i mars 2011.