Kambodja: Tid för rättvisa

Kambodja är på väg att sluta en cirkel. Nästan 29 år efter att Röda khmerernas folkmordsregering störtades har rättvisan hunnit i kapp några av ledarna. Nuon Chea, Khieu Samphan, Ieng Sary, Ieng Thirith och Kaing Guek Eav har gripits anklagade för folkmord. För mig som följt Kambodja under hela mitt journalistliv, sedan slutet av 1960-talet, känns det som att bli av med en börda. Politiska ledare som jag en gång satte hopp till får äntligen stå till svars för sina brott mot mänskligheten. Och viktigare, kambodjanerna får möjlighet att avsluta ännu ett blodigt kapitel i sin historia och gå vidare.

Därför var det en lättnad när undersökningsdomarna You Bunleng och Marcel Lemonde vid »De särskilda kamrarna i Kambodjas domstolar« den 19 november lade fram anklagelserna mot 76-årige Khieu Samphan för brott mot mänskligheten och för krigsförbrytelser. Enligt anklagelseakten var han »statschef inom en regim som bär ansvar för 1,7 miljoner offer«. Han begick sina brott under den tid Röda khmererna var vid makten, från 17 april 1975 till 6 januari 1979.

»Khieu Samphan anstiftade och bistod dessa brott genom att leda, uppmuntra, genomföra och stödja centralkommitténs politik som genomsyrades av mord, utrotning, fängslande, förföljelse på politiska grunder och andra omänskliga handlingar [...] riktade mot civilbefolkningen.«

Liknande anklagelser riktas mot de övriga tre gripna i den politiska ledningen för den lilla extremistgrupp som styrde Kambodja, eller »Demokratiska Kampuchea« som de ironiskt nog kallade sin stat, under knappt fyra år. Ledare var Pol Pot som dog 1998. Han tillhörde som de flesta andra en privilegierad elit som fick stipendier och utbildades i Frankrike under 1950-talet.

Där anslöt de sig till radikala strömningar och tog efter hemkomsten över det kambodjanska kommunistpartiet.

76-årige Khieu Samphan var en av de få som fullföljde studierna och skrev en doktorsavhandling om Kambodjas jordbruk. Under åtal är även Ieng Sary, 82 år och tidigare Röda khmerernas utrikesminister. Hans hustru Ieng Thirith, 75, ingick i samma gäng, och hennes syster var gift med Pol Pot. 82-årige Nuon Chea gick under benämningen »Broder nummer två« och var ideolog och näst högsta ledare inom kommunistpartiet.

Den femte åtalade, 66-årige Kaing Guek Eav, alias Duch, tillhörde inte ledarskiktet. Han var chef för fängelset och tortyrcentret Tuol Sleng där omkring 14 000 människor, de flesta tjänstemän och soldater inom Röda khmererna och kommunistpartiet, hölls innan de fördes bort och mördades efter absurda och påhittade anklagelser för svek och förräderi mot revolutionen.

De anklagade hade alla varit i opposition mot Kambodjas kung Norodom Sihanouk och bildade under kommunistpartiets ledning en motståndsrörelse som Sihanouk föraktfullt kallade »röda khmerer« (khmer är det inhemska ordet för kambodjan). När högerelement genomförde en kupp mot Sihanouk 1970 ingick han en allians med sina belackare i vad som såg ut som en bred kunglig befrielsefront. I själva verket var det de extrema kommunisterna som ledde motståndet och intog huvudstaden Phnom Penh efter fem års inbördeskrig den 17 april 1975.

Jag lämnade Phnom Penh några dagar tidigare i fruktan för att bli dödad av de antågande Röda khmererna. Phnom Penh var då en överfylld och kaotisk stad präglad av nära två miljoner flyktingar, svält, sjukdomar, död och krig. Då trodde jag att jag skulle kunna återvända inom några veckor, när kung Sihanouk var tillbaka. Det var en illusion. Så snart de intagit Phnom Penh tömde Röda khmererna staden på samtliga invånare. Tusentals sjuka och undernärda människor dukade under.

Alla i omvärlden lät sig inte övertygas av vittnesmålen under de följande årens terror. I Sverige hade tvivlarna tolkningsföreträde i det samhällsklimat som rådde. Med ett ideologiskt bagage från solidaritetsrörelsen med Vietnam kände även jag osäkerhet inför berättelserna om det pågående folkmordet, trots att jag under kriget väl kände till Röda khmerernas övervåld. Det var mitt livs största journalistiska misstag att jag till en början inte trodde på flyktingarnas berättelser.

När jag träffade min tidigare tolk Keo Sithan i flyktinglägret Khao-I-Dang i Thailand 1980 fick jag bekräftat vad jag då redan insett, att det som hänt i Kambodja var ett av vår tids värsta illdåd, även mätt med det folkmordstäta 1900-talets måttstock.

Keo Sithan berättade att han var ensam vuxen överlevande man i sin familj. Räknat från hans föräldrar, som dukade under i tvångsarbete, hade 27 familjemedlemmar dött, tio var kvar. Av de 27 hade två mördats för att de varit soldater på »fel« sida, resten gått under i svält och umbärande. Bland dem Sithans fru och son.

Detta hände under Röda khmerernas knappt fyra år vid makten. Slutet för skräckväldet kom när vietnamesiska styrkor intog Kambodja i en blixtaktion i januari 1979 efter upprepade kambodjanska anfall in i Vietnam hösten 1978.

När jag första gången återvände ett år senare var Kambodja ännu ett land i spillror. Pengar hade ännu inte återinförts och människor bytte varor mot guld som vägdes på apoteksvågar. I fängelset Tuol Sleng hittade jag framtvingade »bekännelser« av människor jag känt under kriget.
I dag syns inte spåren av diktaturen längre. Sedan 1985 styrs Kambodja av premiärminister Hun Sen, en folkvald envåldshärskare som leder en »gudfaderstat« tillsammans med ett kotteri av makthavare ur alla tidigare politiska grupperingar: röda khmerer, rojalister, feodalister, militärer. Kambodja är ett av världens mest korrumperade länder, en kleptokrati där de styrande lagt grunden för fortsatt makt genom att gifta in sina söner och döttrar i varandras släkter. Ett samhälle med omfattande övergrepp mot mänskliga rättigheter, men ändå med en relativt öppen debatt och oppositionella partier.

Men lidandets år under Röda khmererna förblir ett trauma där alla varit offer. Trots att 65 procent av befolkningen är födda efter Röda khmerernas fall 1979 så återkommer alla kambodjaner man möter till minnen och berättelser om vad som hänt deras anhöriga. Genom den domstol som FN och Kambodja bildat gemensamt söker kambodjanerna förklaringar till varför folkmordet kunde inträffa.

I våras mötte jag i Phnom Penh domstolens kambodjanska huvudåklagare, 28-åriga Chea Leang.
»När väl rättegången genomförts kommer frågorna om folkmordet att vara besvarade. Då kan vi söka oss nya vägar«, sade hon.
Bengt Albons är redaktör för Utrikesbloggen.se och var utrikesmedarbetare på Dagens Nyheter i 35 år. Han besökte Kambodja första gången 1974.