Kambodjanerna trängs ut i sitt land

Det var en gång en kung. 

Många undersåtar såg honom som en levande gud. 

Vid 42 års ålder hade han besegrat sina fiender och firade med att bygga en egen stad. Platsen han valde låg vid havet och hade långa vita stränder. På torget placerade han två gyllene lejon. 

Lejonen står kvar, men kungen är död. Och staden har – för vilken gång i ordningen? – ockuperats av främmande makt.

Sanden strilar fortfarande mellan fingrarna, vit och finkornig. Men plastflaskorna och pappersskräpet stör och inte ens den magnifika solnedgången kan ta bort känslan av att vi befinner oss på en gigantisk byggarbetsplats. Ljudet från betongblandare, grävmaskiner och byggkranar blandas med musik från nöjespalatsen. 

Både byggkranarna och musiken är kinesiska. Direktimporterade. 

Sihanoukville i Kambodja har blivit den nya Sidenvägens kasinoparadis.

Kineser får inte spela på kasino hemma i Kina. Det får inte kambodjaner heller, här i Kambodja, men den kambodjanska turistnäringen har länge gynnats av spelförbuden i grannländerna. Längs gränserna mot Thailand och Vietnam finns många spelhallar, men något som liknar den kinesiska invasion som just nu pågår i kuststaden Sihanoukville har aldrig tidigare skådats.

»Utveckling« är det officiella skälet till att regeringen i Phnom Penh har släppt in de kinesiska entreprenörerna. 

Många säger att det har blivit precis tvärtom. Till och från flygplatsen går nästan bara kinesiska flygplan, de redan dåliga vägarna har blivit näst intill ofarbara på grund av all tung byggtrafik och visst har en del kambodjanska byggnadsarbetare fått jobb, men de stora palatsliknande hotellen och kasinona byggs av influgna kinesiska byggnadsarbetare.

Hotellen och restaurangerna ägs och drivs av kineser. Till och med frukten och grönsakerna i – de kinesiska – matvaruaffärerna är direktimporterade från Kina. Den mat som kommer från kambodjanska producenter har blivit dyrare för Sihanoukvilleborna eftersom kineserna kan betala mer.

Alla dessa kinesiska arbetare måste bo någonstans, så priserna på bostäder har gått upp. De kambodjaner som har något att hyra ut, eller en tomt att sälja, är nöjda, men för den vanliga Sihanoukvillebon har livet bara blivit svårare. 

Som för Seng Veha och hans fru Phuong Srey. 

Seng Veha arbetar som restaurangchef på Sandanrestaurangen. Den ägs av barnrättsorganisationen M’Lop Tapang, som också driver en restaurangskola för utsatta ungdomar på övervåningen. Restaurangen har tvingats flytta från det centrala läge den hade förr, precis som motorcykelverkstaden där M’Lop Tapang utbildar unga mekaniker. Hyran blev för hög och lokalerna har övertagits av kineser.

Samma sak har drabbat Seng Veha och Phuong Srey privat. De har tvingats flytta fyra gånger det senaste året. Senaste flytten var från ett litet hus som kostade motsvarande 200 amerikanska dollar i månaden. Hyresvärden som sa upp dem räknade med att få 700 dollar av nya kinesiska hyresgäster.

Phuong Srey visar motvilligt upp deras senaste bostad, ett rum på 20 kvadratmeter i en mörk överbyggd gränd. För fyra år sedan kostade rummet 50 dollar i månaden. I dag betalar familjen 250 dollar. 

– Det är lite rörigt, ursäktar hon sig. 

Sittplatsen är en dubbelsäng och parets kläder hänger på en ställning. En tung gardin hindrar insyn från gränden. Längs ena väggen är några frisörstolar och ett tvättfat för hårtvätt staplade. Phuong Srey är frisör, och har haft en nagelstudio, men de yrkena kan hon inte praktisera längre. Hon skulle aldrig ha råd att betala hyran för en salong. 

– Just i dag har vi faktiskt vatten på toaletten, men det hade vi inte i går. Nyligen saknade vi vatten i två veckor. Elektriciteten kommer och går, den också.

Infrastrukturen i Sihanoukville klarar inte alla nya hus, hotell, fabriker, kasinon och människor. Det gäller både vatten, elektricitet, renhållning och vägar. De små bäckar som rinner ner mot havet är täckta med plastskräp och annat avfall.

Gatan där Seng Veha och Phuong Srey bor domineras av kinesiska butiker, men i den lilla gången bakom kemtvättens och mobiltelefonbutikens kinesiska skyltar är verksamheten kambodjansk. Phuong Srey har öppnat en liten butik i gränden där hon säljer ris, socker, konserver, läsk och godis. Andra kvinnor erbjuder fisk och grönsaker, nudlar och kontantkort till mobiler. Gränden är instängd, smutsig och mörk. 

På gatan utanför mullrar grävskoporna. 

Minst var fjärde tomt i centrala Sihanoukville är en byggarbetsplats. Antingen håller man på att riva ett gammalt hus, eller också har nybygget påbörjats. En grupp kineser studerar med stort intresse en grävskopas framfart vid den stora turistgatan Serendipity beach road. Den ende som kan lite engelska berättar stolt att det är hans tomt. Han ska bygga ett hotell. Det ska vara färdigt om ett knappt år.

Allt går fort, obegripligt fort. 

För mindre än två år sedan började invasionen. Inte ens guideboken »Lonely planets« senaste upplaga, tryckt i augusti 2018, har hängt med. Visserligen, konstaterar guideboken, kommer Sihanoukville aldrig att vinna första pris i någon »gulliga-städer-tävling« men fortfarande rekommenderas platsen för »lata solbadardagar och virvlande barnätter«.

En promenad på Serendipity beach kan knappast locka några solbadare. Skräp täcker den vita sanden och strandkaféerna står övergivna. Runt ett rödmålat avskavt strandskjul pågår städning. Det är Maj Hong och hennes bror Heng Hong som eldar upp det skräp de hittat runt skjulet. Heng Hongs sonson, iförd Supermandräkt, släpar på en korg med plastflaskor.

– Jag har köpt det här ståndet, säger Maj Hong och poserar stolt mot den röda väggen. Jag ska sälja mat till turister. Till västerlänningar och kambodjaner. Inte till kineser.

Lycka till, tänker vi, som knappt har sett några västerlänningar på stranden. 

När vi googlar på Sihanoukville i svenska medier hittar vi reportage om backpackers och droger. Den svenska ambassaden i ­Phnom Penh bekräftar att staden tidigare var ett populärt resmål för knarkande ungdomar, men så är det inte längre. Kanske har de flyttat till öarna utanför kusten, eller till någon annan kuststad.

Staden var också känd för en omfattande sexhandel, inte minst av intresse för västerländska män med fokus på barn. Även de männen har försvunnit. 

Badortens motsvarighet till gatubarn – strandbarnen – verkar också ha flyttat på sig. Kanske har de, mer eller mindre frivilligt, flyttat till Phnom Penh eller till någon annan av badorterna längs kusten.

Det betyder inte att sexhandeln upphört, eller att människor inte längre utnyttjas i Sihanoukville. Tvärtom var Sihanoukville för några år sedan känt för att de kinesiska nybyggarna öppet drev bordeller, vilka är förbjudna i Kambodja. Det kunde inte de kambodjanska myndigheterna – som annars är erkänt duktiga på att titta åt ett annat håll – tolerera, och numera bedrivs verksamheten mer undanskymt. 

Det som slår oss när vi promenerar på Sihanoukvilles gropiga gator är att vi ser massor av kinesiska män, men nästan inga kinesiska kvinnor. Kvinnorna brukar komma med flyget i större grupper för att sedan försvinna, säger Sihanoukvilleborna. Vad som händer bakom fasaderna i de kinesiska hotellen/kasinona/massageställena/nudelbarerna bryr sig myndigheterna inte om.

Maggie Eno driver barnrättsorganisationen M’Lop Tapang som stödjer 4 000 utsatta barn och deras familjer med sjukvård, skolgång, drogavgiftning med mera. Maggie kom från Storbritannien till Sihanoukville för 16 år sedan och ser nu sin stad förändras med blixtens hastighet.

– Jag var bortrest i tre veckor och när jag kom hem hade hela stadsbilden kring min bostad förändrats. Flera hus och många av mina stamställen, som butiker och kaféer, var bara borta. De flesta av de familjer som bodde i husen har tvingats flytta utanför staden. Många har fått en vecka på sig att försvinna.

Andra familjer flyttar in till staden. Den skattefria ekonomiska zon som öppnats i utkanten har i dag mer än hundra kinesägda fabriker, främst i textil- och skoindustrin, och ytterligare tvåhundra planeras. 

Byggboomen har lockat många från landsbygden. Kambodjanska byggnadsarbetare av båda könen bygger hus åt kambodjanska markägare, eller utför de enklaste arbetsuppgifterna på kinesiska byggen. Det lönar sig. En arbetare på ett kinesiskt bygge kan tjäna upp till tre gånger så mycket som hos en kambodjansk byggherre, men då är också kraven höga. De ­kinesiska byggarbetsplatserna är ofta i gång dygnet om, alla dagar i veckan. Ofta tar föräldrarna med sig sina barn och bosätter sig på byggarbetsplatserna, ibland bara med en presenning som skydd.

Giulia Ciucci är socialarbetare på M’Lop Tapang. Hon pekar på några skjul på byggarbetsplatsen där byggnadsarbetarfamiljer bor. Barnen går i M’Lop Tapangs skola. 

Ryktet säger att det varje dag sker två, tre dödsfall på byggena, och att minst hälften av dem är självmord.

– Jag vet inte om siffrorna stämmer, säger Giulia, kanske är det bara ett dödsfall per dag, men jag är säker på att de här arbetsplatserna dödar många människor. 

Kambodjanska ungdomar har hoppat av skolan när de har rekryterats till de kinesiska spelhallarna. De flesta som arbetar där är kineser – allt från chefer till säkerhetsfolk och städare – men vid roulettborden vill man gärna ha unga kambodjanska flickor. Det oroar Maggie Eno:

− Det öppna utnyttjandet av barn på stranden och gatorna har minskat, men vad som händer bakom kasinoväggarna vet vi inte.

Kriminaliteten har ökat, men de flesta av brottslingarna, liksom deras offer, är kineser. Den kinesiska maffian har stått bakom många uppmärksammade kidnappningar och dödsskjutningar. 

– När en kambodjansk eller västerländsk man förr var våldsam i en karaoke­bar ringde ägaren polisen som kom, burade in bråkstaken eller på annat sätt ordnade upp situationen. Nu sticker de kinesiska våldsverkarna åt polisen 500 dollar och sedan kan de fortsätta som förr, säger Maggie Eno.

Enligt officiella siffror ska det finnas 5 000 kineser med arbetstillstånd i staden, men de flesta tror att de är många fler, kanske så många som 20 procent av stadens befolkning (157 000 enligt den senaste folkräkningen). 

Turisterna är i alla fall många. Närmare 1,5 miljoner kinesiska turister kom till Kambodja 2018, en ökning med 72 procent från 2017.

De kinesiska investeringarna i Kambodja är också enorma. Mellan 2013 och 2017 investerade Kina 5,3 miljarder dollar i landet, det är mer än den kambodjanska regeringen själv gjorde. Bara den kinesisk-malajiska nöjesparken Wisney World kommer att täcka 65 hektar utanför Sihanoukville och kosta 1 miljard dollar att bygga.

Kambodja är viktigt för Kina. Landet är en central partner i bygget av den nya Sidenvägen, det nät av kommunikationer och handelsförbindelser som ska förbinda Kina med resten av världen. Sihanoukville har Kambodjas enda djuphavshamn, en viktig länk i Sidenvägskedjan, och många tror att kinesernas långsiktiga plan är att bygga en militärbas vid den kambodjanska kusten. 

I Ostasien har den Store Jätten egentligen bara en riktig vän – Nordkorea – och i aktuella konflikter behöver Kina allierade. När till exempel frågan om de omtvistade öarna i Sydkinesiska sjön – som både Kina, Taiwan, Vietnam och Filippinerna gör anspråk på – kommer upp i den syd­ost­asiatiska frihandelsorganisationen ­ASEAN brukar Kambodja stödja Kina. 

Att premiärministern Hun Sen och hans familj, liksom andra ledande politiker, har fickorna fyllda med kinesiska »gåvor« är det ingen som betvivlar.

M’Lop Tapang står inför nya utmaningar. Maggie Eno ska anställa en ny expert på barnrättsfrågor. En kines. <

Fotnot: Norodom Sihanouk, född 1922, var först kambodjansk prins, sedan kung, sedan prins igen, kung ytterligare en period och dog 2012 som »Kungafader«. Han avsattes vid en militärkupp och stödde under den vietnamesiska ockupationen av Kambodja de Röda khmererna.

Fakta | Tidigare fransk koloni

På 1100-talet var Kambodja en stormakt. Ruinstaden Angkor Wat står kvar som ett minne. På 1800-talet koloniserades landet av Frankrike men 1953 utropades självständighet. 

Kung Sihanouk störtades i en militärkupp 1970, och 1975 tog de Röda khmererna över. Efter fyra års terrorvälde, där minst 1,5 miljoner människor dog, invaderade Vietnam. I dag är Kambodja formellt en demokrati, men i praktiken en enpartistat.