Kan ”den bråkiga buffeln” bli Frankrikes nya premiärminister? 

Han har varit en profil inom fransk politik i snart femtio år, den 72-årige Jean-Luc Mélenchon. Internationellt är han mindre (ö)känd än Nationell samlings Marine Le Pen, men på hemmaplan har han alltid varit kontroversiell. Nu vill han styra Frankrike efter triumfen i parlamentsvalet där vänsteralliansen Nya Folkfronten vann flest mandat, medan president Macrons mittenhöger-koalition fick näst flest och Nationell Samling blott blev det tredje största blocket i parlamentet.  

”Presidenten måste böja sig och erkänna sig besegrad och premiärministern måste avgå”, sa Jean-Luc Mélenchon i sitt tal på valnatten. Men oavsett valframgången finns ett starkt motstånd mot att utse Mélenchon till premiärminister, inte minst hos president Emmanuel Macron men även inom den samlade vänstern och i Mélenchons eget parti Det okuvliga Frankrike, LFI. Orsakerna är flera, allt från partiledarens personlighet till de frikostiga vallöften han givit, som fått såväl EU:s styrande som finansmarknaderna att dra efter andan av skräck efter valframgången. Men yttervänsterledaren Jean-Luc Mélenchon är inte en man som vill kompromissa, lika lite som sin antagonist Marine Le Pen på ytterhögersidan. LFI:s partiledare har ända sen han var liten velat bestämma. 

Jean-Luc Mélenchon föddes den 19 augusti 1951 i Tanger, i Marocko. Hans föräldrar hade emigrerat dit, pappa Georges var spanskättling och jobbade som postmästare. Mamma Jeanine, med sicilianska och spanska rötter, var lärare. När han var 11 år flyttade Mélenchon med familjen till Frankrike.  

I övre tonåren började han studera filosofi och efter gymnasiet arbetade han först som korrekturläsare och sen som reporter. Men politiken lockade allt mer och han studerade intensivt Leo Trotskijs läror. Redan under andra världskriget, inte minst inom motståndsrörelsen, hade trotskismen i Frankrike vuxit sig starkare än i många andra europeiska länder. Mélenchon och hans vänner ville se en marxistisk revolution. Ändå var det i det mer traditionella Socialistpartiet han på allvar inledde sin politiska karriär 1976, som 25-åring. Där blev han kvar ända till 2008 på en rad olika positioner, på allt högre nivå, även inom Europa-politiken. Detta trots att han är en uttalad EU-kritiker. Med åren gjorde han sig dock allt mer omöjlig med sina radikala åsikter och sin omtalat buffliga stil. För radikal, för kontroversiell. År 2008 kom till sist den oundvikliga brytningen med Socialisterna och året därpå var han med och grundade ekosocialistiska Parti de Gauche, Vänsterpartiet, som han sen lämnade redan efter fem år för att så småningom, 2016, i stället bilda Det okuvliga Frankrike, LFI, ett parti långt ut på vänsterkanten.   

”Folks lidande och fattigdom förvandlas till guld och pengar av de extrema marknadskrafterna”, är bara ett av många kända citat från Mélenchon. Han var en stor beundrare av både Hugo Chávez och Fidel Castro då dessa styrde Venezuela respektive Kuba. Även tidningar med tydlig vänsterprofil, som ansedda brittiska The Guardian, beskriver Jean-Luc Mélenchon som en ytterkantspolitiker och använder bland annat benämningen ”Eurofob”.  

Privat har han hållit en relativt låg profil, han var gift i tjugo år med Bernadette Abriel som han fick dottern Maryline Camille med år 1974. Men det är politiken som är och förblir hans stora kärlek. Han är känd för sina eldfängda tal och för att vara en skicklig demagog som blandar ilskna utspel med bitsk humor och som är mycket bra på att lära sig sina tal utantill. Mélenchon står inte och läser på några lappar eller i en teleprompter, han ser sina väljare i ögonen och ropar ut sitt budskap – och det går hem. Så blev också LFI största parti i den nya vänsteralliansen NFP som står för Nouveau Front Populaire (Nya folkfronten). Där ingår även Parti Socialiste, EELV (De gröna) samt Kommunistpartiet, PCF.  

Dessa partier enades för att stoppa Marine Le Pen, Jordan Bardella och Nationell Samling, men de står långt ifrån varandra i många sakfrågor. ”En brokig skara” är en vanlig benämning i franska medier i takt med att frågorna hopar sig om den nya alliansen och dess ledare. Inte minst Jean-Luc Mélenchon som gjort klart att han gärna blir premiärminister; ett besked som väcker stor oro såväl hos EU-styret i Bryssel som i de största finansinstituten i Frankrike – och resten av västvärlden. 

Firandet på franska torg och gator pågick till långt in på efternatten mot den 8 juli, bland franska vänsterväljare. Även mer liberala ledare och EU:s toppgarnityr andades ut, lättade över att Nationell Samling inte blivit största parti i EU:s näst största land. De politiska konsekvenserna hade blivit svåröverskådliga och valresultatet beskrivs av många politiska tyckare som ”en seger över högerextremismen”. Marine Le Pens förlust innebär också att Frankrike fortsätter att stå på Ukrainas sida i kriget mot Ryssland. 

Samtidigt gick Nationell Samling ändå starkt framåt – partiet fick överlägset flest röster i valet - och att dagens Frankrike är ett splittrat land står klart för alla. Vem ska regera och vem får stöd från vem? 

Jean-Luc Mélenchon säger oblygt att ”Jag är lösningen, inte problemet”. Men han ses alltså i högsta grad som ett problem av stora delar av omgivningen och även inom vänsterkoalitionen. Franska medier beskriver ingående vänsterledarens härsklystnad och dominanta, oförsonliga ledarstil. Att Mélenchon är helt ovillig att kompromissa gör det inte lättare.  

”Vi kommer inte att bilda några allianser, vi kommer inte att förhandla. NFP ska få igenom hela sitt program och bara sitt program”, är hans besked hittills. 

Men president Macron, under starkt tryck från sin egen krets men också mer måttfulla vänster- och högerpolitiker, samt internationella ledare, har svårt att utse Mélenchon. Förutom sin skarpa EU-kritik och ifrågasättandet av allt från kapitalismen till rådande samhällssystem så är även Jean-Lucs Mélenchons återkommande antisemitiska uttalanden ett problem.  År 2017 kallade han Frankrikes judar för ”en arrogant minoritet”, ett uttalande som nu, med tanke på det politiska läget i Mellanöstern, citeras flitigt. 

Inför valet nu i sommar strödde Mélenchon och hela vänsteralliansen vallöften omkring sig likt konfetti. NFP lovar ökade minimilöner och att sänka pensionsåldern från 64 år tillbaka till 60 år. Man ska också ge ungdomar fler förmåner, öka bostadsbyggandet, ta bort skatter för låginkomsttagare, binda lönerna till inflationen samt införa en extra förmögenhetsskatt för de rika. Utöver detta lovar vänstern 500.000 nya platser i barnomsorgen och sänkta priser på mat och drivmedel. Med mera. Åtgärder som i vissa fall skulle gå rakt emot EU:s riktlinjer för en ansvarsfull finanspolitik. Enligt den Paris-baserade tankesmedjan Institut Montaigne skulle Frankrikes offentliga utgifter höjas med 179 miljarder euro, över 2100 miljarder kronor, om allt det här skulle bli verklighet.  

Det blir med andra ord ingen lätt uppgift för president Macron att försöka skapa samarbeten som gör att landet kan regeras utan att statsfinanserna skenar och landet förlorar sin trovärdighet internationellt. Samtidigt som vänstern kräver att valresultatet respekteras och högern lovar att snart ta revansch, redan i presidentvalet 2027. Segerns sötma riskerar att få en bitter bismak för alla de miljoner som firade efter valet, om inte Jean-Luc Mélenchon till sist ändå väljer att kompromissa och släpper fram en vänsterledare alla kan godta och som är beredd att samarbeta. 

***

Läs även: Meloni siktar på nästa steg

Läs även: Kan Macron återta kontrollen med ett nyval efter EU-fiaskot?