Kan själv!
»Vi är beredda« är de katalanska självständighetsivrarnas segervissa motto. Ser man till den spanska regionens offentliga skulder är det en förhoppning, snarare än ett faktum. Skottlands ekonomi, intimt förknippad med oljepriset, är inte vad den var för bara några år sedan. Trots det impopulära brexitbeslutet börjar skottarna, enligt de senaste undersökningarna, att dra öronen åt sig när frågan om självständighet dyker upp. Men de processer som har inletts fortsätter ändå.
Regionalregeringen i Skottland står fast vid kravet på en ny folkomröstning om självständighet. I Katalonien vill man kalla befolkningen till valurnorna senast 2017. På andra håll i Europa, till exempel italienska Sydtyrolen, franska Bretagne och belgiska Flandern, pyr de regionala upprorsandarna.
Det rör sig om regioner som i princip är nationer. Deras självständighetssträvanden har ömsom flammat upp, ömsom falnat i århundraden. Samtliga regioner har starka egna identiteter.
I Katalonien, Skottland, Bretagne och Flandern finns eget språk, egen litteratur och kultur. En annan gemensam nämnare är att de flesta av dessa regioner har stark ekonomi. Med undantag för Bretagne är de snarast regioner utvecklade över genomsnittet i sina länder. De är också territoriellt perifera. Med undantag av Flandern ligger de långt från det egna landets cent-rum. Avskildheten har bland annat lett till att man har egna starka städer av central betydelse som Barcelona, Edinburgh, Rennes, Antwerpen och Bozen.
Men den ökande intensiteten i självständighetssträvandena är dessutom en följd av EU:s utveckling. Europeiseringen har inte bara skapat en övernationell nivå, utan också ett »regionernas Europa« som har vunnit i styrka mot den nationella nivån. Syftet har inte varit att de drygt 300 europeiska regionerna ska ersätta nationalstaterna, men de har setts som nödvändiga för EU:s sociala, ekonomiska och territoriella samarbete, som ofta baseras på regioner.
De flesta europeiska regioner nöjer sig med viss autonomi inom ramen för nationalstaten, men i några fall har den stärkta ställningen för regionerna gett mersmak, med krav på självständighet och allt starkare regionala partier, som det skotska nationalistpartiet, SNP.
Alla europeiska stater tycks vara på väg mot decentraliserade strukturer och starkare regioner, men utgångsläget är olika. Federalt strukturerade stater, som Tyskland, Schweiz, Österrike och Belgien har etablerade former för att lämna makt till regionerna. Detsamma gäller de regionaliserade staterna Italien och Spanien. I stater som bara har viss decentralisering, till exempel Frankrike, Nederländerna och Sverige, eller starkt centraliserade unitariska stater, till exempel Ungern och Polen, är processen svårare. Storbritannien är ett specialfall: en i grunden en centralstyrd stat, med undantag av Skottland, Wales och Nordirland, som redan åtnjuter vittgående autonomi.
Idéerna om självständighet för Skottland och Katalonien hamnar antagligen, även denna gång, i drömkabinettet. Det blir helt enkelt för dyrt. Men om decentraliseringen fortsätter, kommer frågan om regionernas ställning inte att dö, snarare tvärtom. Och svaren kommer att variera från land till land.
